Säsongsavslut på TV3

Allt du behöver veta inför Hollywoodfruarna-finalen

Skvallertidningar och såpoperor är uppbyggda på precis samma mekanism: att visa att rika, kända och privilegierade människor faktiskt inte heller har det så lätt alla gånger. Att de, trots att de ser ut att ha allt, är precis som vi. De hamnar också i trubbel, blir bedragna, får hjärtat krossat och förtalas. Ja, just de sakerna kanske inte händer gemene man men känslan är densamma – vi blir alla olyckliga då och då, vi känner alla smärta och saknad stundtals.

Vi kan avundas Hollywoodfruarnas tillvaro men vi skulle aldrig i vårt liv umgås med dem.

Svenska Hollywoodfruar bygger också på denna tanke i grunden. Att kvinnor som lever i en till synes bekymmersfri tillvaro också stöter på på motgångar. Men eftersom motgångarna i de flesta fall rör interaktioner med de andra Hollywoodfruarna behövs en något annorlunda vinkel: Kvinnor som lever i en till synes bekymmersfri tillvaro i lyx är osympatiska och korkade. Vi må avundas livet de lever (pengarna, husen och friheten att göra vad de vill) men vi avundas inte deras liv. Detta gör Svenska Hollywoodfruar intressant, eftersom man säsong efter säsong gör sitt allra bästa för att förlöjliga hemmafruarna mer och mer och dessutom framställa dem som så dumma och världsfrånvända som möjligt. Vi kan avundas deras tillvaro men vi skulle aldrig i vårt liv umgås med dem. Pengarna och lyxen gör dem fåniga, till och med vulgära.

Så varför ser vi då på programmet?

Under seriens första säsong var det Anna Anka som stod för detta med all önskvärd tydlighet. Hon satte tonen för hela showen. Hon var ytterst klar med sin affärsmässiga och hyfsat kärlekslösa relation till sin make. Ville han ha en avsugning på morgonen så fick han en, annars skulle han gå till en annan kvinna. Hon var öppet rasistisk och hade grova mobbartendenser.

Snabbspolning: Denna nionde säsong är den hittills mest maxade säsongen beträffande dessa komponenter. Med möjligt undantag för Maria Montezami är 2015 års Hollywoodfruar de absolut mest osympatiska hittills. Och de absolut mest affärsmässiga. Anna Anka sa det uttryckligen – en avsugning för ett liv i lyx. Något så explicit och krasst säger naturligtvis inte dessa damer och troligtvis tänker heller ingen av dem i sådana banor (minst två av dem lever dessutom i ett till synes harmoniskt äktenskap) men affärsuppgörelser är mycket närvarande i deras liv. Mycket kretsar kring detta. Och mycket kretsar kring dem själva som själva köpvaran, produkten.

Gunilla investerar i allehanda projekt, öser in pengar i idéer som ska göra henne och dottern Erika till stjärnor. Samtidigt förlorar hon sin lägenhet i New York och det framgår att hennes hus hyrs av en annan person, hon äger det alltså inte. Inte för att det gör henne till en mindre lyckad person men det gör den monetära situationen, och hennes behov av framgång (i form av pengar och berömmelse) mer påtaglig. Och sorglig.

Isabel Adrian har en kontrollerande och affärsmässig inställning till det mesta, inklusive mänskliga relationer. När en ung assistent inte har för vana att gå i högklackade skor blir detta en provokation för Isabel som medelst pennalism tvingar assistenten att gå i skyhöga klackar över en planka som Isabel lägger över poolens kortsida. Detta med motiveringen att Isabel minsann gått i högklackat sedan hon var tolv. Det krävs disciplin för högklackade skor. Och ett visst mått av självplågeri. Isabel verkar provocerad över att assistenten saknar detta. Eftersom hon inte går i högklackat. Isabel är heller inte främmande för att tala om vad saker och ting i hennes omgivning kostar, hon droppar gärna namn på märken och designers. Inget fel i det, men det ger en tydlig signal om vilket värde pengar och statussymboler har i hennes liv. Hon berättar att hon som tonåring utan pengar på fickan reste till London enbart för att köpa ett par solglasögon av märket Chloé. Alla har vi längtat efter ett till synes oåtkomligt plagg eller en pryl, i synnerhet under våra formande tonår, men omringat av Isabels miljö där ett stort badrum blivit en garderob och hennes alla solglasögon visas upp på ett stort köksbord blir den lilla Chloé-anekdoten en annan, tycker jag. Märken och pengar definierar.

Alla har vi längtat efter ett till synes oåtkomligt plagg eller en pryl, i synnerhet under våra formande tonår.

I förra säsongen försökte den annars så dumvänliga Agnes Nicole sig på den ena businessen efter den andra. Kränga film, kränga tv-serie, kränga schampo. Till och med kränga flickvän till sonen som verkar medelintresserad. Gör hon detta för kameran, för att det förväntas av henne att spela rollen som gullig men lite tossig? Allt detta snack om pengar, jag känner inte igen det sedan tidigare. Förutom när hon gjorde sitt allra bästa för att träffa en miljonär genom en matchmaker. Affärer, affärer, affärer. Allt köps och säljs, till och med integriteten. När hon försöker kränga sin tv-idé riskerar hon till och med en härlig vänskap med en gammal såpastjärna, för investeringens skull. Och med krängandet av schampona blir det bråk baserat på business. Är det värt det?

Det är, som sagt, inga snack om avsugningar i denna säsong men att fruarna lever sina liv utifrån regler om försäljningen av varor och tjänster är tydlig och mycket, mycket närvarande. Fruarna har blivit mer pengastinna under säsongernas gång. Kanske för att det inte finns mycket annat att avundas dem?

Priset för mest osympatisk och korkad går till Åsa Vesterlund som använder ordet »sosse« som skällsord för det mesta, anlitar spindelpsykologer, bär runt på en babydocka för att öva på moderskapet och vädrar märkliga teorier om könsroller (dessa sträcker sig i och för sig inte längre än att flickor ska ha rosa och pojkar blått). Hon har tydligt anpassat sig till rollen som den som gör saker som i hennes huvud verkar charmigt tossiga men som för en van tittare ter sig mest förvirrat tomma och effektsökande. Som om hennes till synes tomma liv i diverse hyreshus utan några personliga markörer alls måste fyllas med… ja, vad? Tja, vad ska vi ta till? En spindelpsykolog kanske? Tittarna kanske tycker det är kul? Det gör vi inte nödvändigtvis men som tittare uppskattar jag gesten som säger mig, som tittare, att för mycket pengar kan få en människa att tappa omdömet. Jag är nöjd med att ha mitt kvar. Och när saker inte går Åsas väg, som när kompisen lagar en soppa som Åsa tycker verkar äcklig, så finns ex-partnern Darrin bara ett telefonsamtal bort.

Jag uppskattar gesten som säger oss tittare att för mycket pengar kan få en människa att tappa omdömet.

Montazami som är veteranen bland fruarna har vid det här laget lärt sig precis vad som väntas av henne: dumhet. Hon framstår visserligen som genuint omtänksam och snäll, en kärvänlig mor och maka. Härliga kvalitéer. Men det är spännande att se hur hon låtit sig formas av säsongerna. I första säsongen var hon inte helt oskyldig, hon pratade strunt om en väninna på ett party hon ordnat trots att hon inte riktigt ville. Hon framstod som löjlig i sin besatthet av »tassels«. Men något har hänt, jag tror det stavas business. Hennes tassel-grej har lett till att hon lånat ut sitt namn till ett vin och allehanda lukrativa samarbeten med inredningsföretag. Hon har helt enkelt gjort sig lite mer dumsnäll. Vilket är smart, i synnerhet när det kontrasteras mot Gunillas megalomani, Åsas märkliga snobbism och Isabel Adrians kyliga förhållningssätt till allt och alla.

Gunilla framstår som mer och mer manisk. I samma takt som hennes storhetsvansinne växer så krymper hennes empati. Hon har fått tunnelseende genom åren. Hon har alltid varit en »stage mom« för dottern Erika som hela tiden tyckts hyfsat obesvärad av mammans nästan aggressivt projicerade drömmar. Nu är Erika snart tonåring och jag väntar med skräckblandad spänning på hur hennes tonårsuppror kommer att se ut. Denna beskedliga ängel (det råder ingen som helst tvekan om att hon är älskad av sin mamma!). Jag känner verkligen för henne, hon verkar underbart rar. Men trots att modern hennes bedyrar att Erika är den stora stjärnan i familjen så får Erika själv inte mycket utrymme. Hon får inte göra särskilt många egna val, inte ens vad gäller kläder eller vilka sånger hon ska sjunga på diverse gig som mamman ordnar på mer eller mindre oansenliga scener. Allt gjort med de bästa av avsikter givetvis men att älska ett barn så att det kvävs av kärlek, förhoppningar och slutligen krav är inte bra. Nu är Gunilla en bit därifrån, Erika ser ut att vara en sund person, men med tanke på att mamman ger sig själv huvudrollen i dotterns musikvideo (som mamman också regisserar) så finns en risk att något slår över snart. En oerhört vacker symbol för detta blir familjeporträttet som hänger över soffan där mormodern allt som oftast sitter och halvsover. Mormodern är sig lik på porträttet, som visserligen får henne att se mer levande ut än hon är (hon är synnerligen ålderstigen) men Gunilla är den som dominerar. Hon ser yngre ut på sitt porträtt, hon är sig inte särskilt lik. Synd, eftersom hon är en vacker kvinna. Men Erika är den som är sig mest olik och som ända sedan porträttet målades för flera år sedan varit missnöjd med det. Hennes missnöje har skymts av Gunillas nöjdhet men nu har Erika verkligen bett om att porträttet ska tas ned. Eller målas om. Något som Gunilla löser genom att tejpa upp ett foto av Erika över hennes målade huvud istället.

Trots att Gunilla hennes bedyrar att Erika är den stora stjärnan i familjen så får Erika inte mycket utrymme.

Svenska Hollywoodfruarna är inte trasiga eller tragiska nog för att få sympatier eller väcka intresse. De är heller inte härliga nog för att man ska omfamna dem och avundas deras härliga liv. Men de har personlighet. Inte nödvändigtvis bra och trevlig sådan. Men i sammanhanget socialantropologiskt förståeliga och fascinerande. De är, eller har blivit, sin miljö. Programmets titel antyder att de är vanliga svennar som tagit sig till Hollywood och blivit fruar. Och med ordet Hollywood kommer en magisk klang, det signalerar rikedom och lycka. Och Åsa Westerlund har mer än en gång sagt att sosselandet Sverige var för litet för henne, hon ville blir större än så. Hon ville lyckas. Och detta är hennes definition av lycka. Den ska inte jag ta ifrån henne, naturligtvis, det känns säkert superhärligt att ha kameror hängande efter sig och tänka att de filmar mig eftersom mitt liv är värt att filma. Det känns säkert fint att inte behöva bry sig om pengar, bara ringa Darrin (som budar över pizza när Åsa är missnöjd med sin middag). Men numer kan ingen blunda för att dessa liv är resultatet av en transaktion. Kanske inte avsugningar, som på Anna Ankas vis, med mot en annan typ av kostnad: fördumning.

Säsongsfinalen av Svenska Hollywoodfruar sänds på TV3 i kväll kl 20.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den stukade storheten i Succession

25 augusti, 2019
Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel