Första Tarzan-bilden

Alexander Skarsgård som Tarzan – sedd med kvinnlig blick

Filmteoretikern Laura Mulvey myntade begreppet »the male gaze« eller »den manliga blicken«. En teori om att kvinnor på film visas genom en manlig blick för ett manligt betraktande. Det finns givetvis en njutning i att låta blicken vila på ljuvliga objekt. Den upplever jag själv många gånger. Det intressanta med skoptofili är att man kan vrida och vända lite på det hela även om man då hamnar ute på hal is. Det finns sexuell njutning i att betrakta något erotiskt laddad och vackert. Kan baksidan av detta vara att det finns en laddning i att låta sig bli betraktad? Alla som befunnit sig i en sexuellt laddad situation någon gång i sitt liv skulle kanske åtminstone kunna tillåta sig att tänka att detta är sant.

Blicken som säger »Jag ser bara ut så här«, fast alla vet att det ligger hundratals träningstimmar och en strikt diet bakom magrutorna.

Det som tilltalar mig med den deffade, manliga bringan är flera saker. Dels är det tanken på det hårda, enträgna och disciplinerade arbetet som ligger bakom resultatet. Timmar av svett, hopbitna käkar och stön på gymmet. Kanske bor det någon form av späkande Luther i mig men något i determinationen gör mig både rörd och full av beundran. Mannen i fråga har verkligen ansträngt sig – för min skull. Och för att att han njuter av att bli sedd. Säkert är det lite samma mekanismer som ligger bakom dickpics men låt oss lägga det åt sidan.

Sedan gillar jag den manliga blicken. Inte den manliga blicken, som i Mulveys teori utan den manliga blicken som i den som män så ofta får när de visar upp sig och när de vet att de är iakttagna. Den där lite nollställda, lite aggressiva och samtidigt »vad då, ser du nåt du gillar, eller?«. Som om de är helt omedvetna om sin egen uppvisning. När de första bilderna på en superdeffad Alexander Skarsgård som Tarzan »läcker ut« så ser jag förstås allt detta. Blicken som säger »Jag ser bara ut så här« fast alla vet att det ligger hundratals träningstimmar och en strikt diet bakom magrutorna.

De spända men samtidigt slappa armarna gör honom lite lik min brorsas gamla He-Man-docka. En bild av en manlighet. He-Man, den manliga mannen. Även detta är rörande för mig. Och med tanke på att man spelar den djuriska Tarzan, mannen som omvandlar sig själv till en djungelns man, ett slags mellanting av människa och djur enbart styrd av drifter och instinkt, gör ju denna bild fulländad. Ursäkta mig, nu har jag skrivit alldeles för länge och behöver vila ögonen på något vackert istället.

Skarsgard

Just nu på TVdags

TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

Halt and Catch Fire-Bos – den enda äldre kränkta mannen värd att älska

10 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel