Kommentar

Akademien knyter en kvävande mingelfluga på kulturarbetare som bara vill få ekonomin att gå ihop

Det finns datum då frilansande skribenter, journalister och författare arbetar med ena ögat på klockan. När nervositeten till sist tar överhanden sitter de mest och uppdaterar stipendiefondernas hemsidor.

Situationen gäller de flesta som skriver om kultur. Om de inte tillhör den promille som har anställning eller rik familj. Vi talar inte om det, men utan dessa bidrag är bokproduktion bortom deckare nästan omöjlig. En fördjupad förkovran i kulturfältet, kanske bortom eurocentrisk filmproduktion eller bokutgivning, blir ekonomiskt omöjlig för den som har barn.

Jag växte upp i ett hem där kulturen var ett vapen i demokratins tjänst. Jag har aldrig förstått hur viktigt kulturarbete i en demokrati kan vara så beroende av mingel.

I glappet mellan stipendiedatumen finns så även Svenska Akademien. Att kultursidorna bryr sig om krisen för Akademien beror förstås på prestigen, glansen och Nobelpriset. Men Akademien är också en av de institutioner som underhåller det svenska språket. Deras pengar oljar och meckar underredet. De är inte transparenta, men utdelar även bidrag mellan de magiska fonddatumen. Deras gracer påminner om något gammalt hov, och det finns poeter och förlag i Sverige som är tacksamma och ibland beroende av dem.

Det vore ohederligt att bunta samman Akademiens icke-transparens med förbund som fördelar biblioteksersättning och statliga bidrag. Men ekosystemet hänger ihop – kulturarbetare vet vilka som sitter på pengapåsen. Det är fel att skriva att »alla« umgås på samma tillställningar. Lika fel att påstå att många inte gör det. Och varför inte, de jobbar ju inom samma sfär? Fast när samma personer fördelar livsnödvändiga medel så förstår nog de flesta att det inte är så lyckat.

Jag har aldrig förstått hur viktigt kulturarbete i en demokrati kan vara så beroende av mingel. Jag växte upp i ett hem där kulturen var ett vapen i demokratins tjänst. Så jag utgick ifrån att fri kultur var något viktigt i Sverige – ett av de där värdena de talas så varmt om idag. Men när jag väl hade utbildat mig inom ett kulturområde och hamnade i yrket insåg jag att det är andra faktorer än måttet på kunskaperna som avgör om du kan överleva. Eller ens får publicera dig.

Kritik handlar inte bara om att ha en åsikt – till exempel på basis av en identitet – utan om att på en botten av kunskap föra samtal om och med kulturen.

Sanningen om mitt yrke är att det numera sällan utvecklas på kultursidorna. Att vara disputerad filmvetare men verka i spalterna innebär att lämna anställningar och fast inkomst. Att arbeta mot inkomsten den enskild texten ger. Stipendier ska man inte sikta på om man ägnar sig åt en konstart som betraktas som lågt i kulturhierarkin. Jag har aldrig fått en stipendiekrona för mitt filmskrivande, men väl för skrivande om Centraleuropa och romer. Det senare är förstås trevligt, men det går inte att undgå att reflektera över hur statliga bidrag fördelas till just kulturen och hur den värderas. Och att det inte alltid är kunskap som står i det första rummet. Kanske är det också därför tydligt vilka som stannar i yrket: för tio år sedan fanns två professorer i dagspressens filmkritikerspalter. I dag är de noll.

Det är tragiskt: kritik handlar inte bara om att tycka och ha en åsikt – till exempel på basis av en identitet – utan om att på en botten av kunskap föra samtal om och med kulturen.

Den viktigaste vändningen på decennier, från långfilmen till tv-serien, skötte flera av oss (parallellt med dagsverket) på bloggar som TVdags föregångare Weird Science, innan kulturcheferna insåg att Netflix, HBO, Sopranos och Six feet under var en revolution. Vi bevakade ett enormt kulturellt, sociologiskt och ekonomiskt samhällsskifte – obetalt.

Det är ett demokratiproblem att människor med långa studier bakom sig, eller förkovran i form av många år i yrket, ska vara beroende av allmosor eller arbeta gratis skapar osunda relationerna till antingen PR-världen eller stipendieinstitutioner.

I mina ögon är detta just ett demokratiproblem. Att människor med långa studier bakom sig, eller förkovran i form av många år i yrket, ska vara berodende av allmosor eller arbeta gratis skapar osunda relationerna till antingen PR-världen eller stipendieinstitutioner. Det föder opportunister som mäter av hur vinden ligger. Det fostrar den tystnadskultur som många först nu påstår sig se.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har talat om mediernas och kulturens frihet, och att departementet ska skapa förutsättningar för detta. I ett läge där majoriteten av skribenterna är frilansare samtidigt som digitalisering ändrar hela fält kan sådant arbete inte bara rikta in sig på att stärka redaktioner. En enkel men tydlig åtgärd vore därför garanterad grundinkomst till skribenter med dokumenterad kunskap.

Det rör sig inte om fantasisummor, utan den trygghet som betalda basomkostnader innebär. För det får man idel vinster: fler som vill verka som kulturskribenter söker sig till längre studier och förkovran; friare skribenter som har råd att skriva i publikationer med ringa medel samt ett breddat utbud på sidorna. Och Akademiens betydelse kommer knappast att minska – men möjligheten till korrupta relationer gör det.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel