Redo för chockomvärdering av 50 First Dates?

Adam Sandlers storhet ligger i sommarpopdrömmen

Vet inget om dåliga Adam Sandler-filmer. Har inte sett Happy Gilmore, eller vad det nu är för nåt som fått kritiker världen över att köra motorsågen på autopilot så fort Sandler softat in i en mysfilm med sin nallebjörnssnagg och säckiga t-tröja.

Min Adam Sandler är ett smärre geni och Wedding Singer ett mästerverk. Långt innan 1980-talet blev retrotrendigt gav Sandler sig hän i en bottenlös kärlekshyllning till sitt sturm-und-drang-decennium, där allt – både tramset och tårarna – var på riktigt och, på ett emotionellt plan, självupplevt.

50 First Dates från 2004 är en annan av kritikernas evigt vevande motorsågsmassakrar mot en oskyldig Sandler. Själv ser jag den (jämte Reign Over Me, Funny People och You Don’t Mess with the Zohan) som den bästa Sandler-filmen efter Wedding Singer (jo, jag tycker Punch-Drunk Love är saftigt överskattad) men det beror inte på att hans rollgestalt än en gång faller för Drew Barrymore eller ens att det är en ytterst välskriven och varm romcom-variation på Groundhog Day-temat. Sandlers djupa engagemang och hängivenhet i 50 First Dates märks främst i soundtracket.

Subtilt romantiserande markeras Måndag hela veckan-problematiken: gammal musik som låter sommarfräsch och likt Drew Barrymores rollkaraktär sitter fastnaglad i tiden utan att må dåligt av det.

Precis som i Wedding Singer framför han en egen, fin, förälskad sång öga-mot-öga med Drew. Jag är övertygad om att Adam Sandler skulle kunna släppa en ömt humoristisk popskiva i Jonathan Richman-anda, och att han förmodligen också kommer att göra det en dag, i öm kontrast till den typ av bögdisco- och hiphop-parodier eller bredbenta sexskämt-rock som fyller ut hans comedy-album.

Men i 50 First Dates är det mer Jonathan Richman på det filmiska planet: det där oansträngda, hjärtligt juvenila; en skojande, crooner-vek manlighet i hawaiiskjorta. Soundtrackmusiken, som Sandler precis som i Wedding Singer personligen tagit ett passionerat fast grepp om, är något helt annat. På idéplanet verkade det helt vansinnigt att anlita Nick Hexum från alternative-funkrockbandet 311 som musikproducerande sidekick. Men det finns ingenting av den gruppens tidigare collegegrötrock på filmens ljudspår. På något sätt anade Sandler att just Hexum skulle kunna realisera hans musikaliska vision, som utgick från att det skulle vara college-romantiska låtar från 1980-talet (föga förvånande) men med en »island vibe«. 1980-talismen reduceras dock aldrig till nostalgi. Tvärtom. På ett subtilt romantiserande vis ska den markera hela Måndag hela veckan-problematiken: gammal musik som låter nyponfräsch; som likt Drew Barrymores rollkaraktär sitter fastnaglad i tiden utan att alls må dåligt av det.

Det Sandler tycks ha varit ute efter är den sortens icke-muggiga 1980-talspop som aldrig hördes i Wedding Singer – den som antingen var producerad i Compass Point-studion på Bahamas eller lät som om den var det. Tom Tom Club möter Roxy Music runt Avalon, med popkänslan hos Haircut 100, ungefär. Och detta samtidigt som Hexum valde favoritlåtar med Echo & The Bunnymen, The Cure och Modern English!

När Dryden Mitchell gör Friday, I'm in Love tänker man varken på Alien Ant Farm eller The Cure utan på en soldyrkande soundclash mellan Haircut 100 och reggaeproducenten Steven Stanleys underverk för B-52's och Tom Tom Club.

Resultatet känns ännu tio år senare som ett av 2000-talets mest överraskande intressanta filmsoundtracks – och precis lika gudomligt sommarfräscht. Hexum har lyckats få alla bidrag att underordna sig hans och Sandlers vision. Så när Dryden Mitchell från hemska Alien Ant Farm gör Friday, I'm in Love tänker man varken på Alien Ant Farm eller The Cure utan på just en soldyrkande soundclash mellan Haircut 100-hiten Love Plus One och vilka underverk reggaeproducenten Steven Stanley kunde göra för B-52's, Tom Tom Club och i viss mån även The Happy Mondays.

Samma sak händer när normalt värdelösa Seal sjunger Echo and the Bunnymens Lips Like Sugar och Mikey Dread droppar in för en toast. Eller när likaledes astråkige Jason Mraz sjunger Modern English-klassikern I Melt with You i en Hexum-produktion som sammansmälter britpop med hawaiisol. Eller i den snilleblixtrande kopplingen mellan Thompson Twins Hold Me Now och Wayne Wonder. Eller i Will.I.Ams perfekta tropicopop-trimning av Spandau Ballets True, och i några underlyxiga popreggae-arr av Brill Building-låtar.

Soundtracket är oerhört snyggt scen-synkat och driver hela tiden tittaren framåt i filmen, drar upp mungiporna även mellan skämten, gungar som ett tajt filmiskt sound-system. Jag spelar fortfarande den här filmen nästan varje år, sent nån sommarnatt, som en bildsatt skiva. Låter ljudbalansen i hemmabiosystemet kantra åt motsatta håll samtidigt när den blåser upp djupet nere i sub-basen och låter satellithögtalarna glittra som blankpolerade yachtskrov i Nassau hamn…

Häromåret fick 50 First Dates mig rentav att leta fram gamla plattor med Poi Dog Pondering, Hawaii-bandet som med en »island vibe« mixade folkrock från vardagslunkens Waikiki med New Order-covers. Hade 50 First Dates varit en independent-film hade den – förutom att ha varit hyllad i stället för hånad – kunnat innehålla Poi Dog Pondering plus alla dessa låtar med Echo och Cure i original, och låtit ungefär som Donnie Darko. Det hade varit intressant – episk engelsk postpunk till samtida locations på Hawaii – men ibland är det kommersiella Hollywood mer spännande och överrumplande än någonsin indiescenen.

I dag söker en ny generation popartister – från Wild Beasts till Babe – efter ett liknande postpunk-sommarglitter och blir mina nya favoriter på löpande band. Men den nyskapande popnostalgin i 50 First Dates existerar inte i något världsligt popuniversum utan är blott en eteriskt stillastående dröm, sorgligt inkapslad i ett stycke dvd-plast, eller i en streaminglänk från SF Anytime, och rör mig därför obevekligt till meningslösa, sorglöst dansande tårar varje gång jag hör den.

50 First Dates finns på SF Anytime. Soundtrackmusiken finns på Spotify och Wimp.

 

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel