Säsongsavslutning

A Discovery of Witches & de magiska arternas överlevnad – och fortplantning

Julia Skott och Malin Nauwerck har sett första säsongen av A discovery of witches (HBO), baserad på boktrilogin All Souls av Deborah Harkness. Serien väcker till exempel frågor om nödvändigheten av magisk logik, hur man kan strippa en vampyr på svärta, och vem som utgör häxvärldens bondestånd.

Julia: Okej, vad tycker du? Jag tycker fortfarande att det saknas lite världsbygge, att det är för otydligt hur de här hierarkierna och historierna sitter ihop, vilket i alla fall får mig att försöka pussla ihop det med andra mytologier jag läst och sett, vilket är många. Känner du att du har grepp om vilken slags vampyrer och häxor det är vi har att göra med? Och vad det betyder att vara demon i den här världen?

Malin: Mja, min spaning skulle väl i så fall vara att det som håller ihop den övergripande handlingen är det här med »arternas överlevnad«. Du skrev ju i din recension av seriens första avsnitt om hur romantiska berättelser om övernaturliga väsen produceras på löpande band. Om det är något som är lite unikt med just den här romantiska berättelsen om övernaturliga väsen så är det kanske sammanförandet av tillvarons mer mystiska, oförklarliga dimension med (natur)vetenskapen. Vampyrer och häxor har blivit läkare och forskare och går i bräschen för darwinistisk utvecklingslära. Detta är lite spännande, men om man börjar fundera över hur det går ihop med den magiska världens regler eller ens enskilda karaktärers drivkrafter, öppnar sig en avgrund av plotholes och orimligheter. Kanske är det därför som vi inte får mer världsbygge?

Jag gillar att demonerna är typ de helt vanliga typerna? De som bara vill leva sitt liv. De är arbetarklassen i den här apparaten, eller bondeståndet kanske.

Julia: Men jag måste få fundera på det! Annars förstår jag inte varför jag ska bry mig. Om jag inte vet vad folk har för krafter kan jag inte engagera mig i vare sig slagsmål eller den stora kampen, om jag inte vet vad som står på spel kan jag inte hänga med i alla de här intrigerna och maktkamperna. Är det typ Rederiet eller är det apokalypsen, liksom.

Malin: Jag håller med, i vilken grad det som den magiska eliten håller på med, berör resten av häx-/vampyr-/demonvärlden är mycket luddigt. Men själv tror jag att jag inte tänker så mycket på de olika figurernas krafter i relation till just det här världsbygget som vad de betyder inom »genren«. Till exempel fattar man ju direkt vad både en häxa och en vampyr gör i en romance. Häxor förkroppsligar en viss typ av aktiv »kvinnlig« sexualitet (självständighet, intelligens, sensualism, initiativ), vampyrer en viss typ av aktiv »manlig« sexualitet (possessiv, behärskad djuriskhet/farlighet). I den här berättelsen låter man, lite likt True Blood, två övernaturliga arter mötas och ser vad som händer och hur deras respektive egenskaper påverkas. Men demonerna?! Nej, fattar inte riktigt vilka de är (något slags destruktiva genier?), vad som är utmärkande för dem, eller vad de har för funktion förutom att utgöra en magisk tredjedel av The Congregation.

congregationJulia: Jag gillar att demonerna är typ de helt vanliga typerna? De som bara vill leva sitt liv. De är arbetarklassen i den här apparaten, eller bondeståndet kanske. Men jag vill verkligen veta vad de har för krafter. Och motivering, för den delen. Jag föreställer mig att de har blivit lurade om vad de har för krafter och styrkor och bara lallar omkring och accepterar att de är utsatta, när de kanske egentligen är starkast?

Malin: Haha, bondeståndet! Frågan är vad den teorin gör vanliga, omagiska människor till. Trälar? Tror att demonerna till stor del är Deborah Harkness, som skrev den här trilogin från början, egen uppfinning och att det är därför demonerna saknar ett populärkulturellt sammanhang som gör dem begripliga.

demons

Om man jämför: I karaktären Diana Bishop finns hur mycket popkulturella referenser som helst. Det är allt från Halloweenig, amerikansk häxmytologi med anspelningar på häxrättegångarna i Salem till Wicca-religion, grekisk mytologi och gudinnekult. Men demonerna? Jag fattar inte.

Julia: Eller hur. Demoner brukar ju ha helt andra konnotationer annars, här känns de typ som smådjävlar eller goblins.

Malin: Sen är det väl i och för sig så att alla häxor i den här serien drar åt olika popkulturella håll. Finska Satu (spelad av svenska Malin Buska) får mig till exempel att tänka på Blair Witch Project och Philip Pullmans flygande, finska häxor i Den mörka materian, och mostrarna känns mer som Hocus Pocus och Sabrina.

Julia: Jag älskar mostrarna. Men jag är nog lite av en mosterstyp själv. Och jag fnissade åt att avslutningen blir typ Sabrina, med lite häxläxor, möter Outlander, med tidsresor.

fastrarMalin: Hm, ja! Och Dr Who – pga River Song/Alex Kingston inte minst.

Julia: Älskar henne. Men jag vill igen komma tillbaka till det här med – vilken slags magi håller vi på med? Hur funkar den? Mostrarna pratar om att några trollformler inte har funkat på flera generationer, så det verkar ju vara som att det finns någon viss mängd magi i världen som, typ, inte har förvaltats ordentligt? Eller urvattnats? Den går att hitta genetiskt, på något sätt – berätta mer om det! Skitballt ju. Kan vampyrerna använda magi?

Malin: Kanske beror det på att författaren till böckerna har lånat så friskt från olika källor, men det verkar vara lite olika skolor som möts vad gäller hur magin funkar. Tar på mig rollen som lillmäster och staplar upp den i kategorier:

  1. Elementmagi: jord/vatten/luft/eldmagi kopplade till egenskaper och känslor. Kommer den från Wicca (och varifrån är det annars? Astrologi)? Den typen av häxmagi finns även i till exempel Buffy och Engelsforstrilogin (Cirkeln-böckerna).
  2. Den lite lekfulla färdighetsmagin som Dianas mostrar håller på med där man ska tända ett ljus, blanda trolldryck eller spå i teblad typ.
  3. Den profetiska, visionära häxan (häxhuvudet i portabla skåpet) à la kvinnan i trämask som uppvaktar Daenerys i Quarth i Game of Thrones.
  4. Häxrådets ockulta blod- och voodoo-magi, exempelvis »öppna upp någon« och märka den med inristade ärr som aldrig går bort men som visar sig ha symbolisk betydelse. Finns nån popkulturella referens här också som jag inte kommer på.
  5. Magin att kunna resa i tiden som känns mer som superhjältekraft eller Dr Who än som typisk häxmagi.

Lägg till det de två spåren med 'hård' vetenskap som genetik och vad vi idag brukar kalla hittepå-vetenskap som alkemi. Jag tror faktiskt inte att det finns någon ambition inom världsbygget för att få ihop detta logiskt, utan det är genrekonventioner och popreferenser som styr.

witchwater
Häxvatten.

Malin: Men för att i stället tala lite mer om det här med romantik och sex: Vet inte var jag ska börja med Matthew. Sällan har jag varit med om en vampyr som betalar ett så billigt pris för att vara vampyr. Nu pratar jag inte om sådant som allt ekonomiskt och kulturellt kapital han har ackumulerat under sitt tusenåriga liv (det bryter inte direkt mot genrens konventioner), utan om att han, lite likt sina föregångare Edward/Carlisle Cullen, kan leva som en extremt privilegierad människa. Han har en framgångsrik karriär, vistas i solsken, sover i en vanlig säng, och blir inte hungrig så ofta. Och när han blir det kan han åka ut till en kompis gods och jaga hjort, alternativt bli bjuden på råbiff och hallon och dricka ett gott vin till som han själv var med och odlade för 200 år sedan.

Julia: Och lite sådär offhand-droppa att han spelade schack med Kit Marlowe. Kom igen – antingen har man en extremt namedroppande vampyr så att det blir lite kul, eller så släpper man det. Men ja, han bara sveper omkring som en klassisk romance-miljardär och har inga egentliga problem. Allt går att lösa med ett blodrött AmEx, eller nåt.

Malin: Ska inte tjata om Stephenie Meyers inflytande på serien (även om den verkar kallas »Twilight för vuxna« över hela internet), men den där schackpjäsen som Matthew förlorade till Kit Marlow och som symboliserar Diana, får mig att tänka på en annan schackpjäs:

Schackpjas

Precis som hos Stephenie Meyer (och i ganska många andra berättelser) perverteras i A Discovery of Witches klassiska vampyrelement för att vampyren ska passa in i romance-genren, och kvar blir ju då ungefär en vanlig romance-hjälte: bara ännu mer övermänskligt snygg, rik, framgångsrik och allmänt perfekt. Samtidigt som dessa romantiska hjältar är projektioner av något slags begär/ouppnåeligt ideal, tycker jag att berättelserna ofta blir sämre för de strippas på svärta. Det mest perversa är förstås när vampyren till och med görs reproduktiv. Egentligen slutar vampyren ju då att vara en vampyr. Vill inte spoila, men det är väl detta som serien lägger upp för med allt snack om alkemiska barn och arternas överlevnad.

Julia: Särskilt om man tänker på att i alla fall hos Anne Rice är det bara vita slappa vampyrpenisar och det krävs kroppsbyten för att det ska hända nåt. Eller så måste man dricka en viss sorts blod för att få till lite syrebildning på relevanta ställen. (Och även om jag ju är för mer oralsex på kvinnor på tv vet jag inte om jag skulle våga släppa dit en vampyr.)  Men det är ju åtminstone på ett sätt sympatiskt att en sån här berättelse vill ifrågasätta den klassiska konventionen om art- och blodrenhet, att hörrni, det kanske är blandning som är lösningen.

Malin: Det har jag inte tänkt på, men det för ju in Harry Potter som ytterligare referens! Undrar vad trälarnas/människornas plats i detta blir i så fall? Vill i alla fall framhärda i att baksidan av att göra vampyren till en vanlig, romantisk hjälte som det inte kostar något att älska, gör att man slarvar bort den ursprungliga romantiska, erotiska aspekt som handlar om att kärleken mellan döda och levande är omöjlig – just för att den inte är förenlig med harmoni eller reproduktion.

bella edward fanart
Lite fanart på ämnet.

Julia: Ja, vampyren ska ju vara den väldigt mycket mer trasiga hjälten i så fall. Som plågas av allt han gjort, som kämpar med sina inre demoner. (Obs, jag pratar inte om Buffy nu. Haha.) Som man faktiskt ska vara rädd för, inte att han fjamsar lite om att han inte kan kontrollera sig men sen minsann kan det för att deras kärlek är så stor och ren och magisk och hon kan stå emot honom. Den här perfekta pappdockan som ibland råkar dricka lite blod? Inte så spännande. Och hur funkar det egentligen här? Hur ofta behöver de blod? Vad händer när hungern tar över? Igen: Jag behöver veta vad som gäller för att kunna bry mig och fatta.

Malin: Ja, det räcker ju inte med att vampyrerna själva tjatar om hur »fel« och »farliga« de är. Den trasiga hjälten ska vara en fördömd hjälte, inte någon som bara håller på och ältar om sin destruktivitet och förlorade själ, fast alla egentligen vet bättre. Tycker att det är lite intressant hur motivet med vampyrerna som mörkrets furstar/i maskopi med ondskans krafter har utvecklats i modern vampyr-romance och skrivits över med nya teologiska konstruktioner. Minns du till exempel när mormonska Stephenie Meyer hävdade att Edward Cullen bekänner sig till tron på ID, »intelligent design« (plats för skratt). Om det är någon häxreferens som faktiskt inte finns med i Discovery of Witches kom jag på nu, så är det typ den viktigaste, det vill säga djävulen. Häxorna är i stället knutna till gudinnekult och vampyrerna är troende katoliker. Och det är naturen som hotar vampyrernas och häxornas krafter och existens (lite oklart om det samma gäller demonerna, men jag tror det) .

45490867_556842824756825_7738581939749126144_nMalin: I den här romantiska relationen mellan häxa och vampyr tycker jag i och för sig att det är lite intressant att Diana också är Utvald. Hon är inte en »Mary Sue« som man brukar kalla den typ av helt vanlig tjejprotagonist som bara får allt. Diana är inte underordnad Matthews perfektion, utan även hon försedd med all makt, skönhet och intelligens som världen kan erbjuda.

Julia: Fast det är ju också en slags Mary Sue. Att hon bara är fullkomlig och dessutom ovetande om sin egen skönhet och briljans. Jag tycker båda är tråkiga! Som nästan alltid är det bifigurerna som är roligare.

Malin: Ja, i det alltför perfekta lurar tristessen. Det samma kan väl egentligen sägas om de vykortsvackra miljöerna. Även något så underbart som Oxford eller ett franskt slott tappar dragningskraft när de öser på för hårt med all tänkbar akademisk, historisk och överklassig kitsch. Från arabiska fullblod till rodd i Oxbridge och ovärderliga antikviteter.

Julia: Det är ju det den här serien verkligen verkligen har. Maffigt ögongodis. Och det passar ju in i det extremt storvulna narrativet också. Tänk dig en maktkamp mellan magiska fraktioner som utspelar sig i, jag vet inte, Sveg. På kommunhuset.

Malin: Haha ja, men det är väl ungefär så det är i Låt den rätte komma in. Vampyrer utan klass och miljöer utan skönhet. Men för att säga en grej till om kärlekshistorien så är en grej som jag tycker var väldigt romantisk den första kyssen, som man ju fick vänta lite på (så som det ska vara) i en serie där allt annars går undan ordentligt. Gillade särskilt låtvalet, Lissies cover på Fleetwood Macs Go Your Own Way.

Malin: Okej, skådespelarinsatserna. Jag vill bara applådera Theresa Palmer som förutom assnygga frisyrer även har djävulsk utstrålning och pondus och gör mycket av en roll där hon har ganska lite att jobba med. Blicken! Det är en häxblick! Hon påminner mig om omslaget till Boken Häxa av Celia Rees.

witch childdiana blick

Mr Matthew »jag är med i all samtida brittisk kostymfilm där jag spelar överklassigt kärleksintresse« Goode tycker jag eventuellt är fel för rollen. Han typecastas alltid som brittisk aristokrat. Har seriöst aldrig sett honom spela något annat, utom möjligen i rebooten av Brideshed Revisited där hans roll Charles snarare är en ung man från den övre medelklassen som aspirerar på att vara brittisk aristokrat.

brideshead
Ben Whishaw och Matthew Goode som Sebastian och Charles i filmatiseringen av Brideshed Revisited från 2018.

Julia: Men du han är ju fransk aristokrat här. Det är väl nåt, i alla fall.

Malin: Jo, men hur trovärdig är hans franska…? Hans vana att spela adlig gör honom i och för sig helt okej när det kommer till att porträttera vampyrens stiliga, aristokratiska sida. Vill dock påstå att han inte lyckas lika bra med att vara till exempel passionerad, farlig, lekfull eller nykär. Eller fransk. Jag skämdes ofta så mycket att jag måste spela Alfapet samtidigt som jag kollade för att inte behöva fokusera helt på honom när han morrade eller sa kärleksord på franska.

Julia: Nä, han spelar liksom för jämnt. Det är lite som med resten av serien, det finns inga moduleringar upp och ner i intensitet.

Malin: Däremot vill jag ta tillfället i akt och lyfta Edward Bluemel som spelar Matthews sorglösa vampyrson Marcus pga extremt charmad. Han är så söt och genomsympatisk! Också stor skillnad mellan hans extroverta, godhjärtat slarviga framtoning här och den roll som inåtvänd, problematisk tvillingbror som han gjorde i The Halcyon (såpig kopia på Downton Abbey från 2016 som har klara likheter med Vår tid är nu). En möjlig likhet är dock att han även denna gång är gay – men det kanske får vara osagt hittills?

marcus whitmoreJulia: Ja! Han är mycket mer intressant. Som sagt. Birollerna är roligare. Jo, men Outlander sa vi när vi pratade om säsongsfinalen. Kan vi prata om kråsskjortorna i slutscenerna? Det blev väldigt svårt att ta något på allvar. Kunde de inte låtsats om att de såg fåniga ut?

Malin: Jag antar att om de bara har dem på sig när de timewalkar genom historien så kommer det att vara helt omöjligt för någon att gissa att de i själva verket är från framtiden. Säsong 2 utspelar sig sannolikt i det förflutna. Nattskjortorna är ledtråden om när och var.

lift foot

Och jag kan bara hålla med – men det behövdes väl lite Outlander också. Räckte inte med bara Twilight, Harry Potter, Sabrina, Dr Who, Game of Thrones, Buffy och True Blood.

Julia: Och Ministry of Silly Walks. Det borde verkligen ha gått att hitta på något annat sätt att resa i tiden än att man tar ett stort glatt kliv.

Hela första säsongen av A Discovery of Witches finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Kommentar

Här är alla anledningar till att På spåret spårat ur – går det att rädda?

9 december, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Beat, Dogs of Berlin & det nya tyska tv-undret

9 december, 2018
Streamingtips

Kan Andrev få en vän? Intressant om manlig ensamhet… och vänskap

8 december, 2018
Kommentar

På SVT i kväll: Morran och Tobias-biofilmen som blev orättvist sågad

8 december, 2018
Trailer

Äntligen! Avengers: Endgame har fått både titel & trailer

7 december, 2018
Nyhet

Nyårsmys eller nyårsrys? Mikael Persbrandt läser Ring, klocka ring

7 december, 2018
Recension

Roma – ett mästerverk om ett Mexiko i förändring

7 december, 2018
Recension

Netflix-premiär för Serkis Mowgli – klart godkänd men ingen klassiker

7 december, 2018
Premiär

Pappslöjd, spritsenap & After Eight – Jul med Ernst är tillbaka

6 december, 2018
Recension

HBO Nordics Min fantastiska väninna är handlingsförlamande fantastisk

6 december, 2018
Kommentar

Värst i tv-världen just nu: Julia Davis gränslösa Sally4Ever

5 december, 2018
Fråga

Vår tid är nu-mysteriet med arvet efter Helga – hur går det ihop?

5 december, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel