Kommentar

3D-fiasko, pyttesalongs-sjabbel & infantilisering – svensk film förtjänar mer än SF-klåparna

SF Bio är Sveriges dominerande biografspelare. Fullt monopol har man inte. Men snudd på. Och många orter är helt beroende av deras filmprogrammering. Vilka filmer som går upp – även svenska sådana som lokalfolk ju har varit med om att finansiera via skatten – avgörs främst av SF:s programdirektör Sture Johansson.

När det gäller makthavare i svensk film är det alltså en position som är svår att klå.

Att det aldrig skulle hålla i längden att betala dyra pengar för att få bära otympliga glasögon i salongen så att man kunde uppleva djupbildseffekter som framkallade migrän var kanske ingen överraskning.

Desto dystrare att SF:s, eller om det är Sture Johanssons, omdöme när det gäller svensk kvalitetsfilm är så pass uselt att när en film inte går upp på fler än en handfull småsalonger – då vet du att den inom något år har en famn full av priser och vitsord.

Sameblod som häromdagen alltså sensationellt vann biopublikens pris och har gjort ärevarv på biograferna gick inledningsvis i ett par pyttesalonger. Som så många gånger förr var det en pliktsättning från SF:s sida. En svensk film som måste ut, den sätts i den lilla salongen. Medan pengarna antas komma in på Fast Chicks 3 i stora salongen intill. Så har det varit och så har det liksom bara fortsatt vara.

Nu om inte förr borde det därför ha kommit signaler om en förändring från SFI och Kulturdepartementet. En Lex Sameblod. För nu är det uppenbart att »marknaden« (en på många orter ensam jätte) inte kan stå för större delen av distributionen på filmområdet.

Så har inte skett.

Och givet att SF har gjort samma fel om och om igen, så lär de inte lära av misstagen.

Att lära vore nämligen att våga säga att man anser att något är kvalitet. Och stå för det. Som på den tiden då en film kunde gå ett år på bio och bli en succé på basis av att folk berättade om sin upplevelse för varandra. Det är andra tider nu – det borde ju vara lättare än någonsin att sprida budskapet om en bra film utan marknadsföring. I stället glappar det i grunden när konsten att välja kvalitet och stå för det saknas helt. Och är man mäktigast kan man inte bara lägga örat mot marken efter vad andra har sagt.

Nu om inte förr borde det därför ha kommit signaler om en förändring från SFI och Kulturdepartementet. En Lex Sameblod.

Dessutom är det ofta för sent när priset väl delas ut. Som i fallet med The Nile Hilton Incident: Tarik Salehs vinnare hade gått ner i stora delar av landet efter att den bara hade setts av dryga 30 000 personer. Nu går filmen upp igen, men är historien något att gå efter lär det inte hjälpa.

Sameblod hade tur ­– det är en av få filmer som snabbt tjatades upp på fler biografer och fick chansen att bevisa sin potential. Det ledde hela vägen till biopublikens pris. (Någon som minns suveräna Efterskalv som inte hade samma tur? Tre Guldbaggar, inklusive bästa film, och 10 000 besök i små salonger på bio).

Att det är så det går till i den viktigaste portalen mellan filmproduktion och publik i Sverige, det är som många har påpekat före mig, en bister situation. Skadlig för kulturen, kunde man ju faktiskt säga.

Så hur planerar då SF sin verksamhet? Långsiktigt? Det är ju företagshemligheter man ogärna delar med sig av. Därför var denna lilla text om det tilltagande ointresset för 3D faktiskt upplysande.

Att det aldrig skulle hålla i längden att betala dyra pengar för att få bära otympliga glasögon i salongen så att man kunde uppleva djupbildseffekter som framkallade migrän var kanske ingen överraskning.

Men nog är det så att filmer, teknologi och business alltid har gått hand i hand. Något måste man väl konkurrera med när folk vill sitta hemma och kolla på tv-serier. Och det lokala och det globala, Sverige och Hollywood, hänger ju särskilt samman i just detta medium. Så eventuellt är det inget konstigt att Sture Johanssons intresse när han talar film och framtid ligger i James Camerons uppföljare till Avatar som kommer 2020. »Då kan mycket hända«, säger detta filmorakel.

Visst. Men handen på hjärtat. Kanske ska möjligheten att uppleva film på bio – särskilt statligt finansierad sådan – inte bara styras av fans som vill se (den sjukt överskattade) Star Wars-filmen 24 gånger? Utan av modet att se och stå för kvalitet.

Eventuellt kan det ju tänkas att de som i dag stannar hemma från bio för att se på tv-serier gör det för att de vill se vuxna, komplexa skildringar i rörlig bild. Och för att den lokala SF-biografen inte erbjuder filmer som kan matcha McMafia, Kiri eller Next of Kin (ja det är England som gäller på tv just nu).

Visst vore det något att drömma om – att en av Sveriges mäktigaste kulturpersoner hade lika gott känslospröt för det senaste inom den nya svenska filmen som för vad James Cameron eventuellt gör om två år?

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för Det som göms i snö – GW:s lustmord på Göran Lambertz

21 augusti, 2018
Nyhet

Glädjebeskedet: Netflix beställer en tredje säsong av GLOW

21 augusti, 2018
Tips

Premiär ikväll för ny säsong av släktmysterier i Arvinge okänd

20 augusti, 2018
Klipp

Pilot! Orleans! Bara soft rock-godis i Ozempics oförtjänt avskydda reklamfilmer

20 augusti, 2018
Nyhet

Iron Fist är tillbaka – kolla in trailern för nya säsongen

20 augusti, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nashvilles episka final-försoning

19 augusti, 2018
Recension

Uppfriskande miljöombyte & Bollywood noir i Netflix Sacred Games

18 augusti, 2018
Klipp

Se Jimmie Åkesson blåljuga om sin SD-nazism-bakgrund

17 augusti, 2018
Klipp

Kusligast med Brennan-gate: Trump prickar inte av en lista med fiender – utan med vittnen

17 augusti, 2018
Till minne

Aretha Franklin död – se ABC:s livesända hyllning här

16 augusti, 2018
Trailer

Alla ska med i Mad Men-skaparens nya serie The Romanoffs

15 augusti, 2018
Intervjutips

Öppenhjärtig Colbert om The Late Show, Trump & tuffa frågor

14 augusti, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel