Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

Betyg 4 av 5

Året är 1968 och ett kompisgäng ska ut och trick-or-treat:a på sin sista Halloween tillsammans (deras ord, inte mina!). De hamnar i ett ödehus som har en hemsk historia och sen … ja, du gissade rätt, sen börjar hemska saker hända.

Det är lite för många ryckscener för min smak, men största invändningen är att man inte blir så rädd för monstren när man väl har sett dem. Men som skräck-inkörsport är Scary Stories to Tell in the Dark kalas.

Scary Stories to Tell in the Dark är baserad på en bokserie av Alvin Schwartz och är regisserad av norrbaggen André Øvredal, med bland annat härliga Trolljegeren i bagaget. Guillermo Del Toro har producerat och ihop med Kevin och Dan Hageman skrivit manus. Men trots att Del Toro har haft fingrarna djupt i syltburken är tyvärr inte hans go-to-skådis Doug Jones med i filmen. Musiken är gjord av Marco Beltrami och Anna Drubich. Även den andas 1980-tal, men mer John Williams än pop – och till eftertexterna får vi höra en sval Lana Del Rey-version av Season Of The Witch.

Eftersom det inte är TVdags skräcknestor Magnus Blomdahl som skriver tänkte jag måla upp en bild av mitt monsterdiggande. Från det att jag var liten ända fram till tjugoårsåldern var jag livrädd för skräckfilmer. Men även efter det har jag bara tittat på skräckfilmer periodvis. Och när jag pratar om skräckfilmer menar jag inte sci-fi-skräck som Alien, The Thing och Event Horizon. Jag menar inte heller psykologiska thrillers som angränsar till skräck, som När lammen tystnar eller, kanske framför allt, The Shining. Rymdskräck är en av mina favoritgenrer. Psykologiska thrillers också. Men skräck… njä. Men, som sagt, nu är jag inne i ett skräckfilms-stim och har sett i kapp många av de senaste årens snackisar.

Jag var inte alls lika förtjust i Ari Asters Midsommar som många andra. Det känns som jag har varit på mycket läskigare midsommar-firanden på 1980-talet än firandet i Midsommar. Eller, kanske inte, men ni fattar… Och apropå 1980-tal – Scary Stories to Tell in the Dark har en rätt uppenbar känsla av skräckfilm från just det årtiondet, och för mig passar det utmärkt. Det är många ryckscener (som jag precis fått lära mig att jump scares kallas på svenska). Lite för många för min smak, men största invändningen är att man inte blir så rädd för monstren, när man väl har sett dem. Men som skräck-inkörsport är Scary Stories to Tell in the Dark kalas.

Scary Stories to Tell in the Dark har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020
Premiär

På HBO Nordic: Följ Michelle McNamaras Golden State Killer-jakt i I'll Be Gone in the Dark

29 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel