Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

Betyg 4 av 5

Året är 1968 och ett kompisgäng ska ut och trick-or-treat:a på sin sista Halloween tillsammans (deras ord, inte mina!). De hamnar i ett ödehus som har en hemsk historia och sen … ja, du gissade rätt, sen börjar hemska saker hända.

Det är lite för många ryckscener för min smak, men största invändningen är att man inte blir så rädd för monstren när man väl har sett dem. Men som skräck-inkörsport är Scary Stories to Tell in the Dark kalas.

Scary Stories to Tell in the Dark är baserad på en bokserie av Alvin Schwartz och är regisserad av norrbaggen André Øvredal, med bland annat härliga Trolljegeren i bagaget. Guillermo Del Toro har producerat och ihop med Kevin och Dan Hageman skrivit manus. Men trots att Del Toro har haft fingrarna djupt i syltburken är tyvärr inte hans go-to-skådis Doug Jones med i filmen. Musiken är gjord av Marco Beltrami och Anna Drubich. Även den andas 1980-tal, men mer John Williams än pop – och till eftertexterna får vi höra en sval Lana Del Rey-version av Season Of The Witch.

Eftersom det inte är TVdags skräcknestor Magnus Blomdahl som skriver tänkte jag måla upp en bild av mitt monsterdiggande. Från det att jag var liten ända fram till tjugoårsåldern var jag livrädd för skräckfilmer. Men även efter det har jag bara tittat på skräckfilmer periodvis. Och när jag pratar om skräckfilmer menar jag inte sci-fi-skräck som Alien, The Thing och Event Horizon. Jag menar inte heller psykologiska thrillers som angränsar till skräck, som När lammen tystnar eller, kanske framför allt, The Shining. Rymdskräck är en av mina favoritgenrer. Psykologiska thrillers också. Men skräck… njä. Men, som sagt, nu är jag inne i ett skräckfilms-stim och har sett i kapp många av de senaste årens snackisar.

Jag var inte alls lika förtjust i Ari Asters Midsommar som många andra. Det känns som jag har varit på mycket läskigare midsommar-firanden på 1980-talet än firandet i Midsommar. Eller, kanske inte, men ni fattar… Och apropå 1980-tal – Scary Stories to Tell in the Dark har en rätt uppenbar känsla av skräckfilm från just det årtiondet, och för mig passar det utmärkt. Det är många ryckscener (som jag precis fått lära mig att jump scares kallas på svenska). Lite för många för min smak, men största invändningen är att man inte blir så rädd för monstren, när man väl har sett dem. Men som skräck-inkörsport är Scary Stories to Tell in the Dark kalas.

Scary Stories to Tell in the Dark har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel