TVdags-krönikan, 14 maj

Welcome to Sweden är mindre än subtraktionen av sina beståndsdelar

Publicerad 14 maj, 2014

»Jag har aldrig sett en romantisk komedi gjord som tv-serie«, sa Greg Poehler när han gästade TVdags-podden för en månad sedan, och målade upp Welcome to Sweden som en relationsserie som inte bara skulle vara rolig utan även gripande. Han berättade att hela produktionsteamet reagerade på att där fanns scener som inte innehöll några skämt, som var både sorgsna och finstämda, och slutförde resonemanget med att han därmed »på ett sätt har skapat något helt nytt«.

Med andra ord: Greg Poehler har ingen vidare koll på vare sig tv-historien eller hybrisen.

Det finns ju för det första mängder med sitcoms och dramedys som varvar sitcomgags med allvarliga, sorgsna och finstämda scener helt befriade från skämt. Framför allt HBO, Showtime och FX men även de stora networksen har producerat en uppsjö de senaste tio åren.

Och för det andra är det verkligen inget »nytt« att göra sitcoms på en romcom-premiss. Och då pratar jag inte om New Girl eller Sex and the City – romcom-elementet är mer eller mindre bärande i väldigt många succé-sitcoms – utan om serier med exakt samma direkta tvåsamhetsstruktur som i Welcome to Sweden, från Dharma & Greg till Mike & Molly och Gavin & Stacey. Främst vill jag framhålla Paul Reisers och Helen Hunts underbara Mad About You, som gick i sju säsonger på NBC och i svensk tv under 1990-talet. En serie som Greg Poehler typiskt nog lyckades utelämna när han igår på Instagram skapade ett oblygt bildkollage med sin egen serie i centrum bland klassiska torsdagskvälls-NBC-serier, och skrev: »Om några veckor har alla de här serierna tillhört NBC:s torsdagskvälls-line up.« Detta alltså apropå Welcome to Swedens USA-premiär på NBC i sommar (inga andra serier i kollaget har dock haft premiär mitt i juli).

Skärmavbild 2014-05-13 kl. 16.38.41

Finn ett fel.

Mad About You är alltså inte bara en av de mest klassiska torsdagskvälls-NBC-serierna, som interagerade med både Seinfeld och Friends i legendariska crossover-stories, den var också en genuin romcom. Och där Mad About You gjorde precis allt det en romcom ska göra – den var både underbart rolig och emotionell, och skapade nära och äkta allmänmänskliga band mellan rollgestalterna och de trogna tittarna – så gör Welcome to Sweden ingetdera. Och har inte ens de trogna tittarna. Så fort Let's Dance försvann som lead-in förra veckan halverades tittarsiffrorna och sjönk långt under miljonen (kvällens dubbelavsnittsfinal får dock en god kompensation i form av ishockey-VM).

Hur kan en serie överbefolkad av begåvning vara så underpresterande? Hur kan två magiska skådespelare som Josephine Bornebusch och Aubrey Plaza leverera snedträffar i varje scen?

Det är en märkligt fattig känsla att sitta hela familjen i tv-soffan och se den här serien, vilket vi kommit att göra eftersom yngsta dottern är Let’s Dance–fan och Welcome to Sweden är exakt vad ett barn vill ha när hon är dödstrött sent en fredagskväll men inte vill gå och lägga sig riktigt än… Det vill säga i ungefärlig nivå med en linjär barn-sitcom på Disney XD eller Nickelodeon, utan dubbla bottnar, utan komplext tvinnade A-, B- och C-plottar, utan meta-grepp och krångligare popkulturreferenser än Ace of Base, H&M och Hugh Grant.

Min egen fascination för serien ligger i en problemformulering: Hur kan en serie överbefolkad av begåvning vara så underpresterande? Hur kan den bli så mycket mindre än summan av sina beståndsdelar – rentav så att den är en subtraktion av dem? Hur kan, till exempel, två magiskt roliga och berörande skådespelare som Josephine Bornebusch och Aubrey Plaza leverera snedträffar i praktiskt taget varje scen?

Screen-Shot-2014-04-11-at-12.42.49-PM-322x268

Inte direkt Mickan och Fredde.

För att finna ett förenklat svar kan vi ju titta lite på differenserna mellan Welcome to Sweden och Solsidan respektive Parks and Recreation. Det första vi ser är iögonenfallande kvalitetsskillnader i fråga om manus och motspelare. Greg Poehler har härvidlag att matcha både Solsidans respektive Parks and Recreations manusteam samt stjärnor som Johan Rheborg och Chris Pratt.

I samspel med Rheborg är Josephine Bornebusch inte bara en känslig komedienne med absolut satirpsykologiskt gehör utan riktigt gripande mitt i överdrifterna; och Aubrey Plazas improv-utbildade deadpan-manér besjälas rått när det får riffa mot Pratts hjärtliga korkskalle. I båda fallen har de också utsökt material att arbeta med. I ett nollställt utgångsläge kan både Bornebusch och Plaza vara roliga i sig själva, men Welcome to Sweden är inte ens något nollställt utgångsläge utan ett extremt motlut där deras komiska motorer överhuvudtaget inte hittar dragläget. Den låga manusnivån och bristen på kemi och feedback från (icke-)skådespelaren Greg Poehler tvingar dem till denna tomgångskörning.

Welcome to Sweden. Säsong I, episod 9.

Ur askan i elden för stackars Josephine Bornebusch.

Rent katastrofalt blir det nu, i kvällens finalepisoder, när Poehlers rollgestalt drar till New York för att anti-agera mot en hjälplös Aubrey Plaza, samtidigt som Bornebusch får i uppgift att agera på hemmaplan mot, ska vi kalla honom en svensk Greg Poehler, hobbyskådespelaren Gustav Roth i rollen som ex-pojkvän. (Ja, Roth är i verkligheten en yogainstruktör som – ytterst sällan, verkar det – extraknäcker som skådespelare). Det blir en orgie i stendöda repliker och oengagerade känslouttryck, och framför allt alla dessa pliktskyldigt feltajmade deadpan-pauser som är seriens ofrivilliga signum. Absolut ingenting känns äkta, både storyn och humorn saknar dynamiska skikt.

Trots tunnheten är Welcome to Sweden fullproppad med påhitt. Allt ska med, kill no darlings. Kolla till exempel i kväll när Amy Poehler tar med sig Greg på en lunchdrink i en New York-bar. De ska, i någon mån, prata syskonallvar med varandra. Och det är inte bara det att dramapoängen är livlös – tafatt uttänkt och utförd. Greg Poehler ska dessutom prompt perforera dialogen med sina fristående standup-skämt. Mitt i samtalet med syrran kommenterar han därför plötsligt mängden sprit i glaset enligt svensk centiliterspritkultur – »is it a 4 or a 6?« – bara för att New York-bartendern ska få svara »no, it’s one«.

Och inte hinner man stöna färdigt åt detta förrän Greg hakar på ytterligare en begagnad kulturkrocksiakttagelse medan Amy sitter och tittar tomt vid bardisken: han frågar om bartendern kan sätta på »the soccer match« (vilken fotbollsmatch då, kan man ju i och för sig undra), vilket bartendern avvisar.

»Varför inte?« frågar Greg, och får svaret:

»Because it’s a soccer match.«

Welcome to Sweden. Säsong I, episod 10.

»Love lifts us up where we belong…«

Så där håller det på. Skämt helt utan storyfunktion som bara ska tryckas in, platta idéer som krystas fram med klumpiga scenlösningar. Claes Månsson i kaptensmössan ska lyfta upp Lena Ohlin och bära ut henne på bryggan bara för att Bornebusch och hennes brorsa med näpen charm ska kunna sjunga superhiten från En officer och en gentleman tillsammans.

Ingen ansvarig har heller brytt sig om att hålla koll på detaljer. För hur kommer det sig annars att Lena Olins rollfigur tragglar svinseg svengelska i ett avsnitt, medan skådespelaren Lena Olin pratar skitbra engelska i nästa?

Jo, därför att Welcome to Sweden har så många hål att den inte förväntas behöva hålla tätt. Den har inget eget universum att upprätthålla logik inom. Den har ingen tonalitet, ingen personlighet utöver Greg Poehlers triviala amerikan-i-Sverige-ståupprutin.

Därför är den heller ingen riktig romcom.

Welcome to Sweden säsong 1 avslutas med två avsnitt på TV4 i kväll kl 21 och 21:30.

Läs de relaterade artiklarna:
Greg Poehler-stalker härjade mot TVdags efter Welcome to Sweden-sågningen
Greg Poehler erkänner och ber TVdags om ursäkt för näthatet

  kommentarer
Nästa artikel

Senaste