Debatt

Volvo lyckas med det svensk film inte gör – visar svenskar som svenskar oavsett kön och hudfärg

Nation och representation. 2015 var få ting lika centrala på peta-i-filmen-politisk nivå i Sverige. Alltså den nivå som mindre gäller dem som faktiskt gör film eller den pengastinna kulturpolitiken, utan den som utförs av konsulenter och filminstitutchefer som beställer skräddarsydda rapporter och initierar verklighetsfrånvända projekt.

Det var länge sedan jag såg en produkt med så stark nationell koppling som Volvo hyvla ned Sverige-bilden med samma iver.

Trots att de sjunkande besökssiffror för svensk film enbart räddades till ärbarhet av En man som heter Ove och En underbar jävla jul, så låg fokus från svensk films högkvarter på Gärdet inte på den rätt väsentliga frågan om hur man ska kombinera kvalitativa filmer – välskrivna, välspelade, välregisserade hantverk – med publik.

Som en bekant skrev efter ett besök på årets storslammande Guldbaggerulle Efterskalv (som enbart spelades på tider anpassade för arbetslösa pensionärer):

»Det är lyxigt att vara själv i en salong för 150 personer. Men lite tomt«.

Ännu tommare blir det när Filminstitutets VD Anna Serner hellre än att gå ut och lyfta Magnus von Horns briljanta film – den befolkas gudbevars mest av vita män – förklarar att folk går man ur huse för Helena Bergströms fördomsfulla julsaga på grund av dess representation. Jon Asp har tack och lov svarat utförligt på det häpnadsväckande i påståendet: normkritik är inte automatiskt kvalitet.

Fast pinsammare än att följa svensk spelfilms genanta svårigheter och Serners problem med att känna igen kvalitet när hon ser den, är att ställa spelfilmsindustrin mot den svenska reklamfilmen.

Igår släpptes nämligen Volvos senaste reklamfilm Made by People:

Den borde vara en våt dröm för representationsivrarna.

För Volvo lyckas med något som svensk film gör kanske en gång per decennium: framställer svenskar som svenskar oavsett kön eller hudfärg. Människor vaknar innan solen gått upp och trampar fram på vassa legobitar för att väcka ungarna. De käkar frukost, lämnar på dagis och åker kommunalt – till Volvo-fabriken på Hisingen.

Och de är – utan att vara exotiska, hedersmördande eller ens pyttelite terrorister – av fler kulörer än det fanns i publiken på Guldbaggegalan.

Det är förstås öppet mål att kritisera min vurm för denna HYPERKOMMERSIELLA produkt av ett GLOBALT företag och dess CYNISKA utnyttjande av »sina« arbetare som samlas kring en produkt med en nationell injicering. Men faktum är att till skillnad från förra gången Volvo uppmärksammades för sin reklamfilm – Zlatan och nationalsångspekoralet – är det nationella nu på riktigt nedslipat.

Inga romantiska brösttoner från 1800-talet.

Inget mannamod.

Ingen jakt.

Det var länge sedan jag såg en produkt med så stark nationell koppling som Volvo hyvla ned Sverige-bilden med samma iver. Det är inte ens Pripps Blå-variationer på något föreställt svenskt tema. Och med tanke på det som sker just nu, där gränsdragningarna från tongivande högerröster kring »det svenska« är så kvävande att det är som om man ville vitmåla hela landet tillbaka till 30-talet – är denna visuella bild av svensken viktigare än du tror.

Det är förstås sorgligt att man ska bli glad för en Benetton-reklam 2016. Och ännu sorgligare att det förmodligen enda filmavtrycket som antyds spegla den arbetskraftsinvandring Sverige har haft (med stark koppling till våra industrier) sker i en reklamfilm. Men på fyra minuter skissar Volvo om frågan »nation och representation« bättre än någon svensk långfilm 2015.

Istället för att eftersöka regissörer av en viss hudfärg – fråga er var filmberättelserna om Sveriges förändring de senaste 40 åren egentligen finns?

Jag är inte motståndare till en statligt finansierad filmpolitik. Tvärtom: det skulle bli katastrof om filmen enbart hamnade på marknadens hala is. Men jag är chockerad över filmskolornas och Filminstitutets brist på fantasi och verkligt ansvarstagande för en konst som utvecklas i takt med sitt land – och vice versa.

Istället för att eftersöka regissörer av en viss hudfärg – fråga er var filmberättelserna om Sveriges förändring de senaste 40 åren egentligen finns? När såg vi senast en film om arbetskraftsinvandrare? Montenegro – eller pärlor för svin 1981? Eller en film om det tidiga 1990-talets rasism och motståndet mot den? 30:e november 1995?

 

Lawen Mohtadis och Gellert Tamas Taikon var en unik dokumentär om svensk historia. Den handlade om en känd person. Bara att ingen brytt sig om att ens glutta på Katarina Taikons människorättskamp på decennier. Och om hennes fenomenala, engagerande, spännande, nödvändiga och väldokumenterade historia fick stå orörd så länge – vad finns det då inte där ute för stenar att vända på?

Det är uppdraget SFI, skolorna och alla andra bör ge Sveriges filmskapare – oavsett vilka dessa är.

Fixar ni inte det, då är det nog dags sälja också den svenska filmindustrin till Kina.

Just nu på TVdags

Tablåtips 29/6

Bäst på tv i kväll: Sanningen bakom Barnmorskorna i East End

29 juni, 2017
Kommentar

T.J. Miller lämnar HBO:s Silicon Valley – och tur är det

29 juni, 2017
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Buzzfeeds kulturskribent Anne Helen Petersen

28 juni, 2017
Tablåtips 28/6

Bäst på tv i kväll: Guldbaggebelönade Min faster i Sarajevo

28 juni, 2017
Till minne

Vi glömmer aldrig Michael Nyqvists leende!

28 juni, 2017
Nyhet

Bring on season four! Better Call Saul förnyad för ännu en säsong

27 juni, 2017
Youtube-premiär

Sverige behöver Aron Flam mer än Aron Flam behöver Sverige

27 juni, 2017
Nyhet

Hurra! Kevin Bacon-klassikern Tremors får pilotavsnitt

27 juni, 2017
Tablåtips 27/6

Bäst på tv i kväll: Sanna Nielsens andra allsångssommar

27 juni, 2017
Klipp

Reklampaus! Se Michael Bays skamlösa produktplaceringsbonanza

27 juni, 2017
Tablåtips 26/6

Bäst på tv i kväll: Nya danska thrillerserien Gisslantagningen

26 juni, 2017
Svenska Skampodden

»Angrer på at jeg avlyste« – vi går igenom avsnitt 9, säsong 4, av Skam

26 juni, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel