Recension

Undergångsklichéer & tonårsromantik i Netflix The Rain

Betyg 3 av 5

I Netflix-producerade The Rain sprids ett livsfarligt virus genom vatten. När katastrofen bryter ut placeras intelligenta Simone (Alba August) och lillebrodern Rasmus (Lucas Lynggaard Tønnesen) av sin pappa i en hemlig bunker. Där blir de sedan kvar i sex år. När maten tar slut tvingas syskonen ut i ett förändrat Danmark. De slår följe med en grupp ungdomar som alla har genomgått diverse trauman och tvingats till hemska val för kunna att överleva.

The Rain mognar den känslige tioåringen Rasmus bekvämt nog till en fullt normal 16-åring, utan till exempel de incestuösa band till systern som hade varit helt logiska i den möjliga Virginia Andrews-version av den här berättelsen som i alla fall jag ser framför mig.

The Rain följer denna grupp på den farliga resan norrut mot Sverige där lösningen på katastrofens gåta kanske finns. Fokus ligger framför allt på gruppens inre dynamik och utmaningarna som ligger framför dem, medan syskonen Simone och Rasmus sex år i bunken avhandlas i ett sammanfattande montage i första avsnittet. Det som intresserar mig mest är dock hvad i helvede man tar sig till sex år i en bunker dränkt i blått ångestljus och vilka psykologiska trauman det skapar. I The Rain mognar den känslige tioåringen Rasmus bekvämt nog till en fullt normal 16-åring, utan till exempel de incestuösa band till systern som hade varit helt logiska i den möjliga Virginia Andrews-version av den här berättelsen som i alla fall jag ser framför mig.

Simone och Rasmus i sin högteknologiskt o-feng shui:iga bunker.
Simone och Rasmus i sin högteknologiskt o-feng shui:iga bunker.

Trots den skandinaviska miljön, är The Rain på det stora hela ett skolboksexempel på postapokalyptisk fiktion. Låt mig därför presentera:

Hur man blandar en postapokalyptisk cocktail

Börja med huvudingredienserna, det vill säga:

  1. Bakgrund

    Ett vetenskapligt experiment som gått snett + ett ondskefullt storföretag som söker världsherravälde = massdöd och civilisationens slut.

  2. Huvudperson

    Någon som möter den nya brutala världen för första gången. Till exempel genom att ha legat i koma, eller varit instängd i en bunker.

  3. Huvudkonflikt

    Hur kan man överleva och samtidigt behålla sin mänsklighet?

Krydda sedan fritt med följande postapokalyptiska genrekonventioner:

  • Farlig natur
  • Goda/onda ex-militärer
  • En utsatt och oskyldig person som måste dödas för att andra ska kunna leva
  • Slagsmål över mat
  • Någon som får betala dyrt för att ha visat medmänsklighet
  • Nostalgi över en förfallen popkulturell symbol som Coca-Cola eller Burger King
  • Ett triangeldrama
  • Något värdefullt som har blivit totalt värdelöst; typ pengar, diamanter eller en Andy Warhol-litografi
  • En kannibalsekt med bedrägligt fredlig framtoning (en snabbundersökning på Facebook räknade till 7 kannibalsekter i postapokalyptiska filmer och serier från 2000-talet).

Alla dessa plus cirka 100 andra slitna formler och grepp ser vi i The Rain. Självskrivna referenser är zombieserien The Walking Dead och tyska Netflix-dramat Dark, men här finns även tydliga paralleller till den halvdåliga tv-serien Revolution som likt The Rain kretsar kring en relation mellan två syskon som söker katastrofens ursprung i sin egen korrupta familj. I övrigt tycks de främsta inspirationskällorna vara svensk-danska Bron (casting, foto och att låtsas att danskar och svenskar förstår varandra obehindrat) och norska Skam (musiksättning och berättargreppet med fördjupning av en person i taget).

Även om genrens återkommande troper och klichéer kan upplevas som tröttsamma, ska sägas att de också kan vara meningsbärande i sig själva. Varför återkommer de hela tiden? (Tips: sci-fi-forskaren Jerry Määttäs artiklar om postapokalyptisk fiktion). Om man ser den konstnärliga skildringen av postapokalypsen som ett sätt att bearbeta människors kollektiva ångest över världens tillstånd – kanske i dag särskilt den hotande klimatkrisen – så kan de återkommande klyschorna visa på särskilt ömma smärtpunkter. Det onda företaget symboliserar känslan av en skenande, oetisk kapitalism, det farliga regnet den natur som missbrukats och inte kan kontrolleras, ett etiskt dilemma som inkluderar ett oskyldigt barn är i koncentrat samma dilemma som vi ställs inför dagligen. På så sätt är den överanvända kannibalsekten förstås också den perfekta symbolen för en mänsklighet som förgör sig själv genom konsumtion: »för oss finns bara nuet« som seriens svenske kannibal Anders Mossling, även känd som skurkpsycho från senaste Bron, säger.

På besök hos kannibalsekten.
På besök hos kannibalsekten.

Denne sektledare är tyvärr ett av flera exempel på hur seriens skådespelarinsatser sjunker i kvalitet ju längre norrut vi rör oss i The Rain. De danska skådespelarna gör sköra och engagerande porträtt av riktiga människor vars relationer upplevs som trovärdiga och naturliga. Simone, spelad av Alba August (som snart också ska gestalta en ung Astrid Lindgren på film) är magnetisk. I den romantiska relation som Simone utvecklar till gruppens andra ledare, den disciplinerade men sårbare Martin, har serien, trots en del manusmässiga styltigheter, lyckats med en erotisk laddning värdig ett riktigt bra coming of age-drama. Det hela blir ännu bättre av att kameran så följsamt dröjer vid ett leende, en nacke, en fräknig arm. Det finns någonting produktivt i att låta just tonårsdramat möta en intensifierad verklighet där allt är på liv och död.


Simone och Martin.

Så snart vi har rest över Öresundsbron dyker det emellertid upp en massa svenska vuxenskådisar som inte lyckas lika bra med att rädda manuset från dumheter. Det tar bara någon minut för en ond läkare i Lilla Bjerred att förvandla seriens mer lågmälda triumfer till trist och överdriven klichéfest där starka känslor bansuneras ut, utan att för den skull betyda någonting alls.

Johannes Bah Kuhnke i The Rain, och som huboten
Johannes Bah Kuhnke i The Rain, och som huboten »Rick« i Äkta människor. Eller är det tvärtom?

Nästa lågvattenmärke kommer i trakterna kring Norrköping där det Onda Företaget har sin bas, och det hela imploderar totalt i slutscenen där Johannes Khunke verkar spela i en helt annan tv-serie där hubotar i rymddräkter har tagit över världen. Där har dessvärre även alla de gråskalor som gör den postapokalyptiska berättelsen intressant blivit dötrist svartvita.

The Rain finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018
Fotboll

Bästa VM-uppladdningen? Här är alla SVT:s VM-krönikor sedan 1982

22 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel