Recension

Underbart plågsamt om kulturmän & ensamhet i Aronofskys Mother!

Betyg 4 av 5

Det enklare av de två sätten man kan se Darren Aronofskys Mother! på är som ännu en skildring av en typisk kulturman. Javier Bardem spelar den namnlösa poeten och författaren som har beundrare världen över och som uppenbarligen lyckats väl med sitt verk: han bor i ett fantastiskt stort hus med sin unga, söta fru Jennifer Lawrence, också hon namnlös. Pengar tycks inte vara ett problem, deras dagar består av att hon jobbar med inredningen och han går runt och värker för att han inte kan komma på något nytt att skriva om. Fansen väntar på en ny bok, världen väntar på ett mästerverk.

Ja, precis. redan här kan man läsa in mycket. Hon som fixar, bäddar, ordnar och han som måste få gå runt och inspireras, tänka, känna och kanske till och med lida lite så där på kulturmäns vis. För annars blir ingenting skapat.

Filmen innehåller en del riktigt obehagliga scener, våldsamma men framför allt psykiskt påfrestande. Känslan av att bli ihjälträngd, att bli övergiven, att varken bli hörd eller förstådd men ändå inte kunna sluta älska, sluta bygga, sluta hoppas och sluta fixa. Det är en jobbig känsla i verkligheten och den är jobbig även skildrad på film.

Huset andas och värker, under plankorna och kaklet finns någonting som inte får ro. Eller som växer, bultar, vill ut. Kanske allt på en gång. Frun i sina varma kashmirkoftor och mjukbyxor har mer eller mindre byggt upp huset från grunden efter att det brunnit ned tidigare, och hon fortsätter att måla väggar, laga middagar och fylla hemmet med hemtrevnad och liv. Här finns plats för en barnkammare…

mother-movie-e1505747401410

Darren Aronofsky har aldrig gjort det lätt för sig och har heller aldrig varit rädd för att använda sig av absurt stora symboler, målade med jättelika penseldrag. Från mattefilmen Pi till den kosmiska kärleksexplosionen The Fountain och vidare till dans på liv och död, eller verklighet och fantasi i Black Swan. Man ska därför inte vara rädd att tänka brett kring symbolerna och känslorna i filmen. Tvärtom, det är nog en förutsättning. Det här är ingenting för den som vill ha tydlighet, raka besked och se saker »som de är«.

När Ed Harris knackar på dörren börjar det. Hans blotta närvaro blir ett intrång i den trygga, inrutade värld det gifta paret skapat åt sig själva, där hon pysslar och han går runt och värker. Inte blir det bättre av att Ed Harris bryter hemmets alla regler: röker, tar för sig, smutsar ned, går in i privata rum utan lov. När Michelle Pfeiffer dyker upp och överträder ännu fler gränser för vad en gäst får göra, visar ännu mindre respekt för det privata, känns irritationen ända in i biosalongen. Men hör och häpna – i deras närvaro får poeten plötsligt inspiration, orden kommer till honom igen. Halleluja, det alla väntat på!  Frun hatar den påträngande gästerna, de som tar mannen ifrån henne med sina upptåg, sena kvällar och »inspirerande samtal.« Men de gör ju så att han börjar skriva på något nytt igen… Uppmärksamheten och inspirationen de ger honom, som hon inte kan ge honom, kommer att göra att han skapar en mästerverk. En svår sits för den unga frun.

Men det finns ett annat sätt att se Mother! och ett sätt som i alla fall ligger mig närmare hjärtat (trots att jag och författaren har yrket gemensamt), och det är att hemmet, byggandet, skapandet en sorglig analogi över ett förhållandes livscykel. Ensamheten när en person bygger, fixar, putsar och bara väntar på att den andre ska hjälpa till. Eller visa uppskattning. Men han kan ju inte, han måste få tänka på sitt… jag kan inte tvinga honom. »Jag vill att varje rum ska vara ett paradis«, säger frun. Mannen svarar med att allt i materialväg går att ersätta.

Filmen innehåller en del riktigt obehagliga scener, våldsamma men framför allt psykiskt påfrestande. Känslan av att bli ihjälträngd, att bli övergiven, att varken bli hörd eller förstådd men ändå inte kunna sluta älska, sluta bygga, sluta hoppas och sluta fixa. Det är en jobbig känsla i verkligheten och den är jobbig även skildrad på film. Här i form av fysisk ihjälträngning och oinbjudna människor som inte går att överrösta. De människorna som tränger sig på, de tankarna som växer sig högljudda i hjärnan och undrar varför vi inte har sex längre eller varför man plötsligt är osynlig när det ska fattas beslut om det gemensamma hemmet… Åh, det är jobbigt att se, jobbigt att känna. Om man, som sagt, väljer att se detta som en analogi över ett förhållande är det en underbart plågsam film. Jag kan inte låta bli att tänka på att Darren Aronofsky också gått igenom en skilsmässa, en hyfsat publik sådan, där också en hel värld blivit medvetna om att hans ex-fru snabbt ingick i en ny relation med inte bara en av världens sexigaste och manligaste män (vem är sexigare och manligare än James Bond?) utan också tillika en tidigare vän till familjen. Känslan av dubbelt svek? Med den vetskapen i bakhuvudet blir Mother! ännu plågsammare att se.

Jag kan inte låta bli att tänka på att Darren Aronofsky också gått igenom en skilsmässa, en hyfsat publik sådan, där också en hel värld blivit medvetna om att hans ex-fru snabbt ingick i en ny relation. Med den vetskapen i bakhuvudet blir Mother! ännu plågsammare att se.

Huset, en åttasidig, magnifik byggnad. Så stort att man går vilse mellan rummen, så trångt att man inte får luft. Så stort att man inte hittar ut, så trångt så att man aldrig får vara ifred. Det är skickligt gjort. Och högst upp i huset, i kammaren där bara den stora konstnären får vara, förvarar han sina mest värdefulla egodelar: det egna verket som gett honom status, beundran, fansens kärlek och en märklig, skör juvel som är allt som är kvar från huset som brann ned då poeten förlorade allt. Juvelen som gav honom inspiration, mitt i det ödelagda, men som inte funkar för honom nu. En symbol för det man bär med sig från den tidigare relationen.

Men som allt som kommer ur aska så vet vi hur det måste sluta: med aska. Av jord är du kommen och så vidare. Även förhållanden och nya kärlekar. Ur askan efter det ödelagda förhållandet kan en ny kärlek uppstå. Samma som förut men ändå aldrig densamma som tidigare.

Mother! har biopremiär i morgon.

Just nu på TVdags

Podcast

Pop Culture Confidential-special: allt om nomineringarna med Oscar-experten Sasha Stone

23 januari, 2018
Recension

Soderberghs nya serie Mosaic förbryllar – på fel sätt

23 januari, 2018
Kommentar

Hynek Pallas om Guldbaggen-thrillern alla missar

23 januari, 2018
Tablåtips 23/1

Bäst på tv i kväll: Alicia Vikanders Oscarssuccé i The Danish Girl

23 januari, 2018
Lästips

Litteraturens betydelse i Arkiv X – bokhyllan hos CSM dissekerad

23 januari, 2018
Recension

Mardrömmen är tillbaka – Channel Zero är tv-världens bästa skräckserie

22 januari, 2018
Recension

Nytt på HBO: Britannia – Game of Thrones möter Vikings möter Asterix

22 januari, 2018
Tablåtips 22/1

Bäst på tv i kväll: Chockrapport om de oförutsägbara klimatförändringarna

22 januari, 2018
Nyhet

Three Billboards dominerade SAG Awards – här är alla vinnarna

22 januari, 2018
Tablåtips 21/1

Bäst på tv i kväll: Kommer Bron-Henrik att lösa sitt cold case?

21 januari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sarah Lancashire har blivit den kvinnliga medelålderns portalgestalt

21 januari, 2018
Nyhet

Yes! Ian Malcolm blir POP-figur – men vad hände med Ellie Sattler?

20 januari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel