Recension

TVdags summerar Arkiv X-finalen & comebacksäsongen

Det här inlägget innehåller spoilers om The X-files säsongsfinal, My Struggle II.

Kunde Chris Carter överraska genom att knyta ihop säcken för den här minisäsongen på ett bra sätt? Skulle det visa sig att han hade en rimlig plan för den stora mytharcen, och att beslutet i säsongspremiären att kasta stora delar av nio säsongers mytologiberättande i papperskorgen bara var ett tillfälligt grepp ämnat att förvirra?

Så klart inte. Han körde rakt på med huvudet före in i träväggen.

Efter premiären i januari då det var Mulders »struggle« som stod i fokus vändes i finalen blickarna mot Scully. Hon är personen som fått ta de största smällarna genom seriens historia, Mulders besatthet vid de stora konspirationerna har fått henne bortförd, hon har utsatts för hemliga tester som gav henne cancer som så när dödade henne, hennes syster har skjutits ihjäl och hon har fött en son som hon av rädsla för hans säkerhet känt sig tvingad att adoptera bort – allt i grund och botten för att Mulder oförtrutet skulle kunna jaga »sanningen«. Visst, hon har med tiden sugits in i hans värld och blivit lika viktig för jakten och under perioder varit den som dragit loket framåt medan Mulder tvivlat, men det är på något sätt alltid Scully som dragit det kortaste strået.

Och symptomatiskt nog, när det nu äntligen var hennes tur att få sin kamp belyst, så bestod den till stora delar av att försöka få fatt i Mulder, som på typiskt manligt manér gett sig av för att söka sin egen sanning och vägrade svara i telefonen när hon ringde, och ringde, och ringde.

Mulder sökte sanningen, men fick mest stryk.
Mulder sökte sanningen, men fick mest stryk.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Gillian Anderson är den som trofast stått Arkiv X bi genom hela resan, samtidigt som David Duchovny kontraktkrånglat, tvingat hela produktionen att flytta från Vancouver till Los Angeles bara för att något år senare börja kräva att få vara med allt mindre, för att sedan försvinna helt under seriens sista ordinarie år innan han behagade dyka upp igen till seriefinalen 2002. Som tack för att hon aldrig bråkade erbjöds hon vid återstarten hälften av Duchovnys lön. Och när hon till sist lyckats förhandla till sig samma arvode som sin manliga kollega, belönades hon av Chris Carter med att hennes rollfigur återigen tvingades dansa efter Mulders pipa.

Så även denna vecka. Det är Scully som inom sig bokstavligen bär lösningen på hur mänskligheten ska skonas från utrotning, men i stället för att kunna fokusera helt på att administrera det, tvingades hon lägga en massa tid på att jaga efter sin partner också, bara för att han känt sig tvungen att konfrontera The Smoking Man, som nu slutligen satt sin stora plan i rullning att utrota hela mänskligheten bortsett från några utvalda.

Män!

Så bara för att dra historien lite kort: Tad O'Malley dök oväntat upp igen på nätet, med besked om mänsklighetens snara slut. Eller ja – i alla fall USA:s snara slut eftersom planen tydligen byggt på att smyga in ett »Sparta-virus« i det amerikanska vaccinationsprogrammet mot smittkoppor, men i USA är ju USA världen, så det är väl underförstått att de lyckats smyga in viruset i andra länders vaccinationer också. Med start hos militär personal var det nu dags för viruset att blomma ut, människor insjunkande och började dö i drivor, samtidigt som samhällsfunktionerna bröt samman.

Som tack för att hon aldrig bråkade erbjöds Anderson vid återstarten hälften av Duchovnys lön. När hon till sist lyckats förhandla till sig samma arvode, belönades hon med att hennes rollfigur återigen tvingades dansa efter Mulders pipa.

Efter att först ha trott att den dödliga farsoten bestod i att hela mänskligheten smittats med utomjordiskt DNA, upptäckte Scully att det är det utomjordiska DNA:t hon bär på sedan hon bortfördes i säsong två, som är nyckeln till hennes egen och mänsklighetens överlevnad. Med bistånd av agent Einstein lyckades hon snabbt koka ihop en dropplösning som kunde stoppa Sparta-viruset (något säger mig att hur de löste den biten knappast håller för vetenskaplig granskning), och satte den sjukhuspersonal som fortfarande fanns kvar i uppdrag att börja bota människor.

Lite nesligt för The Smoking Man och hans syndikat kan man tycka – enligt Chris Carters nya mytharc hade de trots allt skruvat på den här planen i närmare 70 år, för att i tysthet sätta den i rullning år 2012.

Här vill jag inflika en sak. I en lång text på TVdags förra våren om den stundande återupplivningen av Arkiv X skrev jag bland annat så här:

Jag blir inte direkt mindre orolig när jag ser att Carter i intervjuer de senaste dagarna låtit som att han trots att produktionen ska starta i sommar ännu inte riktigt vet vad han ska ta sig till med den. Till X-Files News säger han gällande koloniserings-elefanten i rummet: »I don't know exactly how I'm going to address it, in a big way, a mild way, a modern way, a mention or a plot point«.

Ursäkta mig – A MENTION!? Ska han eventuellt »nämna« vad som hände med planen att kolonisera jorden, det som sedan 1940-talet varit målet för den jättelika, världsomspännande konspiration som involverat såväl regeringar som flera utomjordiska fraktioner och som bit för bit rullades upp under nio års tv-avsnitt? Ååkej.

Med facit i hand blev det just a mention. Carter lyckades faktiskt städa undan den stora utomjordiska koloniseringen av jorden som skulle inledas år 2012 till en bisats, efter att i säsongspremiären ha avslöjat att allt som hade med utomjordingarna att göra under seriens tidigare levnad varit en gigantisk rökridå. Jag köper visserligen inte den femöresvändningen alls, men om man nu trots detta måste acceptera att det är så vi hädanefter ska rulla framåt i Arkiv X, får jag erkänna att jag ändå skrattade till uppskattande när The Smoking Man i förbigående gjorde just detta – nämnde 2012, och sedan var det inte mer med det.

Men i övrigt bjöd inte My Struggle II på mycket att glädjas åt. Avsnittet var lika tungrott som Carters tidigare regiinsatser, jag har svårt att exakt beskriva problemet, men det är som att rollfigurerna inte interagerar när de pratar med varandra, orden ska bara ut för att föra handlingen framåt.

scullyeinstein
Mor och dotter-relationen som aldrig blev.

När jag inför skrivandet av den här texten gick igenom avsnittets pressbilder, fick jag något varmt i hjärtat när jag såg bilderna av Scully och Einstein tillsammans. Mästaren och hennes lärling, möjligheten att trots allt föra arvet vidare till nästa generation, ett litet halmstrå av tröst i Scullys saknad efter sonen William.

Men det är stillbilderna, det. När scenerna mellan Scully och Einstein spelas upp syns inget av detta. Kanske har en ambition i den riktningen aldrig funnits hos Carter, eller så klarar han bara inte av att få fram den i manus och regi. Det är synd.

Och på tal om Carter och hans manus – vad i hela fridens namn var poängen med att låta agent Reyes bli The Smoking Mans uppassare? Visserligen var Reyes aldrig någon favorit bland fansen, men hade det inte varit bättre att låta bli att ta med henne överhuvudtaget än att skriva in henne så där ovärdigt? Jag har alltid gillat Annabeth Gish, så sättet hon fick återvända på gjorde mig lite ledsen.

Agent Reyes fick komma tillbaka bara för att berätta att hon helt opåkallat reat ut sin själ.
Agent Reyes fick komma tillbaka bara för att berätta att hon helt opåkallat reat ut sin själ.

Återvända lär dessutom våra agenter göra, cliffhangern i slutet bjöd inte på några tveksamheter om detta, dessutom har Carter mer eller mindre bekräftat det själv, även om inget spikats ännu och det säkert kan dröja ett par år innan de får ihop sina scheman igen.

Hur Scully i slutscenerna genom att bara kasta en blick på Mulder kunde avgöra att han behövde stamceller från sonen William för att kunna överleva är en gåta i sig, likaså hur de ska kunna ordna fram dessa i tid. Fast det är klart, den mystiska farkosten byggd utifrån utomjordisk teknologi som dök upp ovanför dem kan nog på ett eller annat sätt bli dem behjälpliga. Även om tanken genast gick till den Syndikatbyggda farkost som sprängde Svetas bil i premiären, så är det värt att hålla i minnet att den grupp vetenskapsmän Mulder träffade i Faradayburen också hade lyckats bygga ett skepp, och även om just det exemplaret senare förstördes av Syndikatet kan det säkert finnas fler.

Var återupplivningen värd att göra? Jag är kluven. Det var kul att se bandet tillsammans igen, men även om det funnits välgjorda avsnitt och minnesvärda scener, så har helheten känts ogenomtänkt och framhastad.

Med facit i hand, var återupplivningen värd att göra? Jag är kluven. Det var kul att se bandet tillsammans igen, men även om det funnits välgjorda avsnitt och minnesvärda scener, så har helheten känts ogenomtänkt och framhastad. Faktumet att avsnittens ordning kastades om sent i processen, och att de kunde kastas om utan att några större ingrepp behövde göras, tyder på att Chris Carter är fast i en form av tv-dramatik som utvecklingen delvis sprungit ifrån. I dag har vi vant oss vid konstant framåtrörelse i berättelsen även i serier som bygger på enskilda avsnittshistorier, men här har en gemensam riktning på det stora hela saknats, händelserna som säsongen inleddes med har knappt ens berörts igen förrän i veckans final, vilket med tanke på hur omvälvande de var har framstått som smått absurt.

Inför att Arkiv X med all sannolikhet återkommer med en ny säsong på åtta-tio avsnitt inom ett par år, hoppas jag därför att Chris Carter spaltar upp en sammanhållen, övergripande berättarbåge i god tid, och sedan samlar ett gäng av seriens bästa manusförfattare och låter dem ta hand om resten.

Då kanske vi kan få den serie vi drömmer om.

The X-files samtliga säsonger, inklusive den nya tionde, finns nu på Viaplay.

Just nu på TVdags

Trailer

Paul Thomas Anderson är tillbaka – se trailern för Phantom Thread

23 oktober, 2017
Tablåtips 23/10

Bäst på tv i kväll: David Denciks vidriga rollgestaltning i Top of the Lake

23 oktober, 2017
Tablåtips 22/10

Bäst på tv i kväll: Curtis Hansons mästerliga L.A. Confidential

22 oktober, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Halt and Catch Fire var den perfekta dramaserien

22 oktober, 2017
TVdags betygsätter tolkningarna

Ddumba & Andersson Wij bäst i premiären av Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Trailer

I Love You, Daddy – se den ohärliga trailern för Louis CK:s nya film

21 oktober, 2017
Tablåtips 21/10

Bäst på tv i kväll: Säsongspremiär för Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Sverigepremiär

Se Leatherface som oskyldig liten valp i franska skräckmästarnas USA-debut

20 oktober, 2017
Recension

Loving Vincent – stillsam whodunnit & hypnotiskt formexperiment

20 oktober, 2017
Tablåtips 20/10

Bäst på tv i kväll: Djupt berörande samhällsskildring i Tjuvheder

20 oktober, 2017
Tablåtips 19/10

Bäst på tv i kväll: Spännande säsongsfinal av Gåsmamman

19 oktober, 2017
Topplista

Inför Så mycket bättre-premiären: De 15 bästa tolkningarna hittills

19 oktober, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel