Diskussion

TVdags pratar ut om Louis CK:s sextrakasserier & #MeToo

Spontant diskuterat och nedtecknat utifrån Louis CK:s brev som publicerades i New York Times den 10 november.

Teresa Axner: Jag hade faktiskt funderat på hur Louis CK skulle hantera situationen med New York Times-artikeln. Anklagelserna i sig var ju inget nytt, Gawkers blind item om det postades ju för typ fem år sen. Men i och med att kvinnorna gick ut med sina namn, plus det kulturella skiftet tack vare #metoo… Han hade ju kunnat vägra kommentera, men när hela hans varumärke bygger på en »ärlig, kanske lite för ärlig«-image, så är det också en risk.

Kjell Häglund: Han har ju även detta att »hålla käften och bara lyssna« som ett credo. Så han var både tvungen att kommentera, och vara självrannsakande och »bara lyssna och lära«. Så han gjorde allt detta på en gång. Tystnaden börjar väl nu, då …

Teresa: Indeed. Det ska – som Linus Fremin också varit inne på – bli väldigt intressant att se hur det hela kommer att utvecklas. Jag har sett åtminstone en artikel som driver linjen att han är »a pervert but not a predator«, men den ägnar sig också en del åt att diskreditera kvinnornas berättelser och måste väl rimligtvis vara skriven innan Louis själv bekräftade att allt var sant.

 Jag uppfattar hans meddelande mycket som »jag visste inte bättre«. Och om det är okej, då kan nästa och nästa och nästa person säga att de inte visste bättre.

Kjell: Finns det offer för perversionen så är han en predator också. Men jag skulle nog skriva »var« i stället för »är«, överlag. Vi vet att han var detta då, men att han är något annat nu, en konsekvens av sig själv på något sätt … man kan lägga på många lager av komplikationer men där finns en god utveckling också. En utveckling som gjort gott. Gottgjort? Kanske för Louis CK och för samtidskommentaren, men knappast för offren.

538dfa319f1b77a83930804f_rapey-2Teresa: Jag har väldigt lite investerat i att prata om vad Louis CK är för människa, vad han kommer att göra i framtiden och så vidare. Men det är intressant hur han (och andra) pratar om sexuella trakasserier han har utfört. Särskilt som komedibranschen historiskt varit så fantastiskt usel på området. Särskilt som det sätter fingret på den lilla gråzon som skaver i #metoo – nämligen att alla kan vara överens om att det är hemskt att säga till någon att man ska förstöra deras liv om de inte utför sexuella tjänster, men att det kommer en punkt där många – särskilt män, men inte bara – tycker att vi börjar glida in i sådant som kanske inte är så himla farligt.
Är det så himla farligt att gå fram till en ny medarbetare på jobbet och viska i deras öra att man vill att de ska gå till en avskild plats så att man kan blotta sig för dem? Är det okej att fortsätta vara förbannad på den som gjort så fast han bett om ursäkt, för att man tycker att ursäkten visar att han inte förstår vad det handlar om – eller ska man vara tacksam att han alls erkänt vad han gjort och vill bättra sig?

Kjell: Det finns ingen botgöring, men det finns ett botgörande. Det kan finnas en uppriktig ånger, men – som Louis CK själv skriver – ingen godtagbar ursäkt. Ett botgörande blir ingen botgöring eftersom detta inte är en skuld man kan arbeta av.

giphy

Ur det perspektivet blir det också intressant att fundera över Louis CK:s utveckling de senaste åren, hans närmast militanta anti-asshole-strategi. Allt han gör andas ju feminism numera. Hans »mödrahyllning« till Hillary Clinton var det enskilt starkaste i valrörelsen förra året. Han har själv pratat mycket om att han mognat när han fått barn, att han fattat vilket arsle han varit tidigare. Men det är nog troligare att det är de gamla övergreppen, och folks växande kännedom om dem, och Gawker-grejen kanske i synnerhet, som gjort att han drivit på den här reformationen av sig själv. Det kan tyckas cyniskt, i så fall, rentav falskt. Samtidigt kanske det är en genuin förändring under galgen. Spelar det någon roll? Ja, för eventuella framtida offer, förstås – om han skulle återfalla, eller ge uttryck för eventuell cynism och falskhet, och kvinnor lida för detta även framgent. Och för de befintliga offren. Jag går dock själv lätt vilse mellan subjekt och objekt, hänfaller lätt till att fundera över Louis CK:s utveckling … För att jag identifierar mig mer med honom än med offren? Det är rätt skrämmande grejer att fundera över, vilken nivå jag (som man) än lyfter upp eller sänker ner det till.

Teresa: Mm, märker lite det när du skriver, själv är jag ju helt i andra änden av det här. Jag tänker mycket på vad man kan ställa för krav på progressiva snubbar. Jag uppfattar hans meddelande mycket som »jag visste inte bättre«. Och om det är okej, då kan nästa och nästa och nästa person säga att de inte visste bättre och det skaver ju så alldeles särskilt eftersom Louis CK fattade så många saker som andra progressiva män inte fattade. Det känns så fullständigt orimligt att han av alla inte skulle förstå sin maktställning.

Kjell: Menar du att det är orimligt att han inte förstod det 2002?

Teresa: Nej, att han kan ha betett sig exakt hur som helst 2002 eller för fem år sedan känns inte konstigt alls, det är formuleringarna i pressmeddelandet jag tänker på, hur han nu, i dag, beskriver de här händelserna som sexuella inviter där han frågar om lov först och att de därför är »consensual«. Det känns off. Även att han beskriver det som att hans maktställning består i hur mycket dessa kvinnor beundrade honom, men inte nämner att han har väldigt stor konkret makt över deras arbetssituation, för att inte tala om hans manager.

Kjell: Jag känner ett tilltagande behov av att försöka vara ärlig och stå för att jag har närmast till det manliga perspektivet. Jag blir lätt defensiv inför mig själv, inför min gut reaction, när jag tänker på det, men det kanske inte har så mycket med manligt perspektiv att göra utan mer beror på att offren är så omedelbart begripliga, medan Louis CK är mysteriet. Hans handlingar må vara strukturellt typiska, men jag kan verkligen inte förstå hur någon kan utföra sådana här saker inför och gentemot någon annan. Samtidigt: jag blir mest intresserad utifrån min egen reaktion. Jag börjar prata om mig själv. Är det nu jag bara borde hålla käften?

Teresa: Nja, jag tycker att det är bra och tydligt att säga var du kommer ifrån. Och jag tycker att det blir ett mer givande samtal när man inser att vi till viss del pratar om olika saker eller i alla fall intresserar oss för just det här fallet av väldigt olika skäl.
För mig som jobbar ideellt med att supporta kvinnor och icke-binära som utsatts för övergrepp/sexuella trakasserier, och som är med och driver arbetet med att förbättra kulturen (i mitt fall inom rollspel, lajv och andra nördhobbies), så finns det flera intressepunkter.
Det är (som jag uppfattar) tankefel som kommer upp igen och igen när man diskuterar de här ämnena, och som Louis CK utgör en väldigt lämplig startpunkt för samtal om. När du har en helt annan, lika giltig, utgångspunkt görs ju ingen någon tjänst av att vi inte listar ut det, då pratar vi ju bara förbi varandra. Incidentally något som görs väldigt ofta när man pratar rövig kultur och sexuella trakasserier…
Och jag tror att det är helt centralt för en man att få huvudet runt de här grejerna, att deala med identifikation med förövaren. Om man vägrar det blir det antingen ursäktande eller fantasier om att det är en särskild sorts galning/monster som begår övergrepp, vilket leder till att det blir svårt att tro på att en person man gillar har gjort det … och så vidare, i en jävligt tråkig karusell.
Nu blev det väldigt lite kulturkritik och väldigt mycket mansrollstyckande ett tag …

Kjell: För mig sitter det kanske ovanligt mycket ihop eftersom jag är uppvuxen i ett allmänt mansgrisigt 1970- och 80-tal där det inte räckte att bli ung pappa för att jag skulle vakna och få en vidare syn och förståelse, utan krävdes en uppläxning i just ett kulturkritik-sammanhang när jag var 27, 28 … Vi hade precis startat tidningen POP och jag blev dubbelt uppläxad av Stefania Malmsten. Först tog hon över en kvinnlig pseudonym jag hittat på, »Annika Flynner«, och vände den från något i grunden aningslöst misogynt (»vi har ingen kvinnlig kritiker så vi hittar på en«) till en livsviktig svensk Julie Burchill, det mest moderna och vitala i hela tidningen under det fösta året. Och sedan, i samma veva, hoppade hon på mig för att jag skrev ordet »pop-pingla« (om en kvinnlig artist och kreatör). Inte direkt predator-stoff, men ett bra exempel på faktisk sexism. Mitt försvar var att jag ju »bara« ville ha en mindre använd metafor för »poptjej« och en alitteration, gudbevars … Då kände jag mig felaktigt påhoppad, men tack vare det kunde något börja väckas och vändas i mitt sätt att tänka, ifrågasätta, bete mig.

Teresa: Ha ha ha! Alltså förlåt men pop-pingla = fighting words.

Man har ingen rätt att bli förlåten, och ingen har rätt att säga åt någon annan vad de ska förlåta. Det finns absolut inte någon feministbidrottning som kan fälla något slags dom och sen är det klart.

Kjell: För att komma tillbaka till ämnet, och fortsatt då ur mitt manliga perspektiv:
En utgångspunkt jag inte kan undvika är avsnittet av Louie där han sextrakasserar Pamela Adlons karaktär. Att han överhuvudtaget gjorde det avsnittet – snacka om behov av att bearbeta, av att erkänna utan att erkänna offentligt, av att signalera till både offren och kollegerna att han är medveten om vilken idiot han varit och att han själv inte är okej med det … Och det är ju intressant i sig. Men jag kan inte låta bli att tänka i ytterligare ett led: Louis är blixtrande emotionellt intelligent – men en sådan intelligens måste för den skull inte vara emotionellt äkta. Han kanske använder den för att övertyga (andra och sig själv) psykologiskt snarare än att det kommer ur ett ärligt emotionellt behov.
Och givetvis kan det också vara en kombination av både ärlighet och beräkning. Kanske det allra troligaste. Och nu kommer vi till det riktigt jobbiga: Louis CK:s verk har tveklöst blivit bättre på grund av att han burit på detta. Hur mycket fantastisk konst är fantastisk delvis på grund av ett privat mörker vi skulle avsky om vi visste om det?

Teresa: Jag tänker att samma personer som är väldigt insiktsfulla också ofta lär in copingstrategier för att slippa se sig själva (eller till exempel vänner) så ärligt. Helt befängda blind spots av det slaget är ju inte ovanliga.

Kjell: Hjälp, vad intressant!

Teresa: Så många människor som ärligt bryr sig så innerligt om allas lika värde går över gränser hela tiden. Jag tror inte att det är att de ljuger. Jag tror att de inte sätter ihop det.

Kjell: Jag kan tänka mig att Louis CK försöker göra om bilden av sig själv inför sig själv. Han klistrar över det jobbigaste med allt bra han gjort, där han berört ämnet, det senaste decenniet.

Teresa: Absolut.

Kjell: Inte nog med att FX och HBO avslutar samarbetet med Louis CK, nu hör man allt oftare folk säga att de aldrig mer ska se på Better Things, som han ju gjort ihop med Pamela Adlon, en serie med Adlons kvinnliga perspektiv och feminism i starkt centrum. Adlon blir ju lidande av detta. Better Things är dessutom den kanske just nu bästa feministiskt vardagliga vuxendramaserien. Samtidigt har Adlon gjort grejer, extremt bra grejer, med Louis CK i många år. Hon har självklart vetat om de gamla sextrakasserierna. Om Pamela Adlon av alla godtar hans botgöring, uppenbarligen både privat och kreativt, hur ska man ta det?
Här är Adlons eget uttalande, förresten.
Samtidigt gillar jag verkligen enkelheten i Jenny Strömstedts budskap: »Det måste kosta« – Det är en självklarhet, allmänskligt, rättsligt … så vad måste det kosta för Louis CK? Vad har det redan kostat?

Teresa: Vad får det kosta Louis CK? Alltså det är pissigt att vara känd. De hemskaste och meningslösaste saker kan kosta en. Vad får det kosta Richard Gere att nån en gång hittade på en tokrolig anekdot om hans sexliv? Vad får det kosta Katherine Heigl att hon lät lite sur i några intervjuer?
Nu har ju just Louis CK ett helt gäng folk som tycker att han redan bett om ursäkt och att det han gjorde dessutom räknas som utfört i samtycke eftersom han alltid frågade först, så honom går det kanske inte någon gigantisk nöd på. Eller så gör det det. Kanske blir han ett offer för att vara i den första vågen av förövare som inte kan skejta under radarn.
Jag har inte så stort intresse av att korsfästa just Louis CK. Han är, såvitt jag förstått, en schysst och genomtänkt kille, som också väldigt gärna vill tvinga sig på kvinnor sexuellt, och vars hjärna listade ut kryphål åt honom så att han kunde rättfärdiga det för sig själv. Nu har kryphålet stängt, och han har tillräckligt med heder i kroppen för att erkänna vad han gjort (vilket redan det gör att han så att säga ligger före flocken), men inte tillräckligt för att vara så skoningslöst ärlig om sig själv som han har varit många gånger i sina manus. Man räcker inte hela vägen varje gång, inte ens när det gäller.

15 år sedan är »länge sen« ur Louis CK:s, offentlighetens och popkulturens perspektiv … men för offret betyder »en lång tid« något helt annat.

Kjell: Hur känner offren? 15 år sedan är »länge sen« ur Louis CK:s, offentlighetens och popkulturens perspektiv … men för offret betyder »en lång tid« något helt annat.

Teresa: Man har ingen rätt att bli förlåten, och ingen har rätt att säga åt någon annan vad de ska förlåta. Det finns absolut inte någon feministbidrottning som kan fälla något slags dom och sen är det klart.
Men, vad gäller Pamela Adlon – jag har läst hennes pressmeddelande, och hon säger väl ingenstans att hon godtar någon botgöring? Hon har fått veta vad han gjort, hon känner stor sorg och sympati för kvinnorna som drabbats och ber att få vara i fred när hon processar. Eller har jag missat någon fortsättning?

Kjell: Hon måste ha vetat om att han gjort detta eftersom hela tiden ingått i samma krets som tystat ner i så många år – och hon har ändå varit hans kreativa partner i tre serier under över ett decennium. Var bara det jag menade. Men vi får se vad hon har att säga när hon återkommer.

Teresa: Då är jag med. Men det är ändå skillnad på att ha hört rykten och att få saker svart på vitt. Även många feminister har ju en väldigt hård benefit of a doubt-policy, eller alltså vad vet jag, men om hon visste är det inget hon låtsas om i alla fall. Vilket i och för sig vore omöjligt att skriva i ett pressmeddelande, inser jag.

Kjell: Okej. Vi vet vad Louis CK gjort, vi vet inte vad Adlon visste.

Teresa: Jamen precis. Eller, alltså, en del av hennes processande kanske handlar just om detta vi spekulerar om.
En fråga som du inte ställt alldeles rakt ut, men som jag tycker finns här är: »Om man trakasserat folk sexuellt och vill gottgöra detta, hur ska man bära sig åt?« Det har jag lite tankar om:

  1. Ta på dig ansvaret för vad du gjort. Detta är särskilt viktigt ifall det surrar omkring idéer om att den utsatta har hittat på.
  2. Ge dem du trakasserat det utrymme de behöver. Det betyder att du inte avkräver dem samtal eller annan kontakt. Det kan också betyda att du stannar hemma från eventuella event dit ni båda skulle åka, om det verkar som att personen i fråga mår dåligt eller blir rädd av att du är där. Det kan också innebära att avsäga dig uppdrag där din närvaro kan hindra dina offer eller andra med historia av att ha blivit sexuellt utnyttjade att delta.
  3. Utred för dig själv (mycket möjligt i samarbete med terapeut) i vilka situationer du inte klarar av att bete dig och förändra ditt beteende/situationerna du försätter dig i. Blir du svinig när du dricker sprit? Då får du sluta dricka.

När blir man förlåten då? När det gått tio år och ingen hör historier om att du trakasserar folk längre. Kanske. Men målet är väl ändå inte att bli förlåten, målet är väl att sluta göra illa folk, no? (Hälsningar från en som, I guess, tillhör generationen Jenny Strömstedt skriver om.)
Något jag är nyfiken på är om komikerbranchen kommer vara lika kvinnofientlig om tio år, om samma saker kommer hända med nya personer då. Om inte, varför? Vad kan man ändra nu så att vi då får se och höra alla de asroliga kvinnor som stängs ute i kylan i dag?

Det är besvärligt att vi alltid tycks hamna i antingen moraliserande eller apologism när vi pratar om sexuella övergrepp.

Kjell: Nu har ju även Charlie Rose avslöjats, anklagad av åtta kvinnor, och precis som Louis CK erkänner han – och skriver att han fattar nu att det inte var »ömsesidigt« men att han, när det hände, var övertygad om att det var just »consensual«. Det vill säga, han förutsatte att kvinnorna i fråga gärna ville att han skulle visa sig naken framför dem lite när som helst. Även Louis CK verkar ha förutsatt något slags samtycke från sina offer. Vad är det som får Louis CK och Charlie Rose och miljoner andra män att faktiskt tro detta? Vad i deras uppväxt och vuxenblivande gör dem så empatiskt lokalbedövade?

Teresa: Fantastiskt bra fråga. Här är en jättebra artikel från Cracked.com från härom året. Det är en intervju med en snubbe som begått ett sexuellt övergrepp utan att mena det och den grottar ner sig rätt rejält i just den frågeställningen.
Jag associerar till män som reagerar på uppmaningar om att till exempel inte stöta på främmande kvinnor på tunnelbanan med ett: »Men hur ska jag då kunna träffa nån?« jag tänker att man inte klarar av att föreställa sig en situation där en kvinna faktiskt är taggad på att ligga med en, det enda script man har är »utvinna sex ur kvinna«. Då blir det mer logiskt, för då kan man tänka sig »be om lov« mer som ett kommando man slår in som automatiskt skapar läget »samtycke«. OBS, detta är naturligtvis lösa spekulationer och inte anspråk på att kunna läsa Louis CK:s tankar.

Kjell: Att jag växte upp under 1970-talet och blev vuxen i slutet av 80-talet innebär att de allmänna mansattityder som danade Louis CK påverkade även mig. Där fanns massor av små sätt att tänka och säga saker som jag först många år senare, och smygande efterhand, insett att jag måste ta itu med själv också och inte bara identifiera hos andra. Och den här »lokalbedövningen« kanske är det som gör att jag direkt, när vi pratar, börjar fundera över Louis CK och inte, som du, blir genuint upprörd utifrån offrens perspektiv. Att bara konstatera, som man, att man inte är en predator räcker inte. Jag vill tvinga mig själv att ta åt mig av kritiken.
Därför var det som en omtumlande rening att bara sitta fastfrusen och lyssna på #TystnadTagning från Södra Teatern.
Det är som med krig i andra delar av världen. Jag håller det helst ifrån mig och kan prata om det, om flyktingkrisen, på ett distanserat vis. Men fastfrusen framför de verkliga berättelserna händer något annat. Något som känns mer, ger mer förståelse och möjligheter, än en distanserad debatt med anklagelser versus ursäktande.

Teresa: Det är besvärligt att vi alltid tycks hamna i antingen moraliserande eller apologism när vi pratar om sexuella övergrepp. Jag tyckte att den där Cracked-artikeln var väldigt uppfriskande just därför. Menar nu inte att Louis CK är lika lost som den snubben, men kanske någonstans, detta att inte invänta actual samtycke.

Kjell: »… att inte invänta samtycke« … Ja, detta ständiga att inte kunna vänta. »Men jag frågade ju« … och sedan hänvisa till något slags känsla av »dubbla budskap« at best. Allas hjärnor kan ju flyga iväg ibland men många mäns gör det kroniskt när det har med sexualitet och kvinnor att göra. Som om det är brist på en signalsubstans i hjärnan.

Teresa: Verkligen. Eller som att man innerst inne inte riktigt tror på att kvinnor är människor.

Kjell: Inte den delen av kvinnorna, liksom. Sexuellt så är deras signaler underordnade männens.

Teresa: Also, om Louis CK:s bransch är ens i närheten av att vara så grisig som exempelvis musikbranschen (har hört ganska många berättelser genom #närmusikentystnar som man kanske egentligen helst velat slippa veta om), så är det nog väldigt lätt att känna sig fantastiskt god och inlyssnande I jämförelse. Lätt att intala sig att man är »one of the good ones«.

Kjell: Samtidigt så känner sig många män underlägsna kvinnor sexuellt, de känner att det är kvinnorna som bestämmer och väljer och vrakar, män som sedan typ tackar ja direkt när chansen kommer. Det påverkar också.

Teresa: Det tror jag är rätt centralt. Det är ju den här jävla transaktionsmodellen för sex, att sex är nåt men ger och tar ist för något man gör/skapar gemensamt.

Kjell: Ja , sex som en »överenskommelse« typ kompromiss. Vilket i nästa led ger detta att »jag trodde vi var överens«.

Teresa: Exakt. Och för många av oss är sex utanför den tankemodellen omöjligt att föreställa sig, och det är därför en del sitter och säger dumheter om att #metoo inte får gå för långt. För att vi måste göra skillnad på onda våldtäktsmän och de som bara »försöker lite«.

Ta på dig ansvaret för vad du gjort. Detta är särskilt viktigt ifall det surrar omkring idéer om att den utsatta har hittat på.

Ge dem du trakasserat det utrymme de behöver. Det betyder att du inte avkräver dem samtal eller annan kontakt. Det kan också betyda att du stannar hemma från eventuella event dit ni båda skulle åka, om det verkar som att personen i fråga mår dåligt eller blir rädd av att du är där. Det kan också innebära att avsäga dig uppdrag där din närvaro kan hindra dina offer eller andra med historia av att ha blivit sexuellt utnyttjade att delta.

Utred för dig själv (mycket möjligt i samarbete med terapeut) i vilka situationer du inte klarar av att bete dig och förändra ditt beteende/situationerna du försätter dig i. Blir du svinig när du dricker sprit? Då får du sluta dricka.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys totalskådespeleri i Good Behavior

17 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 17

Lysande Blanchett & Mara i kärleksdramat Carol

17 december, 2017
Tablåtips 17/12

Bäst på tv i kväll: Finaldags i Allt för Sverige

17 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 16

Kvinna spöar man i tennisklassikern Battle of the Sexes

16 december, 2017
Tablåtips 16/12

Bäst på tv i kväll: Kritikerhyllade dramakomedin Måste gitt

16 december, 2017
Nyhet

FX läggs ner när Fox säljer – eller överraskar Disney & toksatsar?

15 december, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om strateg-Carl, zombiesåpa & vinterfinalens cliffhanger

15 december, 2017
Tablåtips 15/12

Bäst på tv i kväll: Kampen för ett jämställt Bollywood

15 december, 2017
Klipp

Nästa Falsk identitet-säsong starten på en Rysslandstrilogi?

15 december, 2017
Klipp

Se årets Trump-chock – apokalypsdårar i Vita huset: »Bara Putin kan rädda oss!«

15 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 15

Drabbande kvinnoporträtt & lågmäld melankoli i Certain Women

15 december, 2017
Kommentar

Fysisk saknad & psykiskt klick i kvällens Ensam mamma söker

14 december, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel