Till minne

TVdags om Harry Dean Stanton: så bräcklig, så odödlig

Harry Dean Stanton är död. Den egensinnige skådespelaren och musikern med det väderbitna ansiktet och den sorgsna blicken blev 91 år gammal. Så sent som för ett par veckor sedan såg jag foton på honom från en röda mattan-grej, tunn och gammal, alltjämt med ciggen i mungipan. Sällan har väl någon kombinerat ömtålighet med evighet som Harry Dean. På samma gång så bräcklig och så odödlig.

Hur sammanfattar man en karriär som sträckte sig från småroller i westerns och Hitchcocks The Wrong Man på femtiotalet till tredje säsongen av Twin Peaks 2017? En över sextio år lång livsgärning, svindlande i sitt omfång. Medan många skådisar förgäves får drömma om att figurera i filmer som lämnar avtryck i sin samtid eller historien, är Harry Deans CV ett nästan osannolikt pärlband av smärtsamt coola och oförglömliga filmer, från Monte Hellmans revisionistwestern Ride in the Whirlwind via Paul Newman-klassikern Cool Hand Luke till Repo Man och Alien. Och Escape from New York. Och Wise Blood. Och Pretty in Pink. Och Big Love. För att inte tala om hans samarbeten med David Lynch. Och drygt 150 titlar till. Ett sådant liv sammanfattas naturligtvis inte i en snabbt komponerad runa.

Sällan har väl någon kombinerat ömtålighet med evighet som Harry Dean. På samma gång så bräcklig och så odödlig.

Men när jag hörde om Harry Deans bortgång sent i går kväll var det första jag tänkte på Paris, Texas. Wim Wenders långsamma, oändligt vackra och smärtsamma drama om ett omaka pars omöjliga kärlek från 1984 är en av mina absoluta favoritfilmer, och även om den har så många fina ingredienser – från Sam Shepards manus till Robby Müllers foto och Ry Cooders musik – så är det Harry Dean som gör filmen. När den inleds stapplar han fram i öknen, uttorkad, matt och bruten. En stum man utan namn som återkommer till civilisationen efter något slags botgöring – men för vad?

Harry Deans förvandling från en vilsen, skäggig, förvirrad eremit till en man med återfunnen identitet som lär känna sin son på nytt och plågas av sitt förflutna är stor skådespelarkonst med små medel. Och filmens pièce de résistance, scenen i vilken mannen på nytt möter kvinnan han älskar så mycket och behandlat så illa – briljant spelad av Nastassja Kinski – är så komplex och bra; samtidigt som Harry Dean levererar en hjärtskärande monolog med så mycket lidande och smärta är hans berättelse också en isande skildring av ett dysfunktionellt förhållande fullt av psykologisk terror och misshandel. Det är en mästerlig scen, både vacker och obehaglig, från Harry Deans stapplande, harklande inledning till Nastassja Kinskis successiva insikt om vem det är som pratar till henne där bakom envägsglaset på strippklubben. Hela monologen finns dessutom med på soundtracket till filmen – jag måste ha lyssnat på den hundra gånger. (Soundtracket innehåller också fint prov på Harry Deans sångröst.)

harry

»I knew these people.«
»What people?«
»These two people… they were in love with each other.«

Vila i frid, Harry Dean.

 

 

Just nu på TVdags

Podcast

Pop Culture Confidential-special: allt om nomineringarna med Oscar-experten Sasha Stone

23 januari, 2018
Recension

Soderberghs nya serie Mosaic förbryllar – på fel sätt

23 januari, 2018
Kommentar

Hynek Pallas om Guldbaggen-thrillern alla missar

23 januari, 2018
Tablåtips 23/1

Bäst på tv i kväll: Alicia Vikanders Oscarssuccé i The Danish Girl

23 januari, 2018
Lästips

Litteraturens betydelse i Arkiv X – bokhyllan hos CSM dissekerad

23 januari, 2018
Recension

Mardrömmen är tillbaka – Channel Zero är tv-världens bästa skräckserie

22 januari, 2018
Recension

Nytt på HBO: Britannia – Game of Thrones möter Vikings möter Asterix

22 januari, 2018
Tablåtips 22/1

Bäst på tv i kväll: Chockrapport om de oförutsägbara klimatförändringarna

22 januari, 2018
Nyhet

Three Billboards dominerade SAG Awards – här är alla vinnarna

22 januari, 2018
Tablåtips 21/1

Bäst på tv i kväll: Kommer Bron-Henrik att lösa sitt cold case?

21 januari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sarah Lancashire har blivit den kvinnliga medelålderns portalgestalt

21 januari, 2018
Nyhet

Yes! Ian Malcolm blir POP-figur – men vad hände med Ellie Sattler?

20 januari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel