Degrell recappar från början till slut

TVdags minns Twin Peaks, del 19: »Masked Ball«

Let a smile be your umbrella.« – Gordon Cole

Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 11, Masked Ball.

Är det såhär en series undergång inleds? Med James som åker båge längs tomma landsvägar till tonerna av instrumental rockabilly? Apati-apokalypsens första ryttare. James är på väg någonstans och ingenstans. På väg bort från Twin Peaks och med lite tur på väg ut ur serien för gott – men jag vet ju bättre, jag vet att det bara blir en tillfällig sorti utan inverkarn på resten av seriens intriger, en helt isolerad sidohistoria (spoiler alert!), och därför i slutändan poänglös. Med sin skinnjacka och solbrillor på ser James förvisso ut att vara på väg till Los Angeles för att provspela för James Cameron som när detta produceras är i färd med Terminator 2. Stand-in åt en robot? Känns rimligt.

Huruvida vi står inför en oåterkallelig kvalitetsdipp är just nu oklart. Klart är däremot att det här avsnittet, nummer 19 av 30, utan tvekan är seriens svagaste hittills, där det läggs maximalt med tid och energi på tokroligheter, ovidkommande sidospår, irriterande tjafs och annat meningslöst. I det allvarliga, det engagerande, trampar vi vatten. Det är oroande.

TP19-1Därmed inte sagt att avsnittet helt saknar substans. Det börjar bra: Harry och Cooper sitter på polisstationen och intervjuar Betty Briggs, majorens fru. Formellt är Cooper fortfarande avstängd, men leder ändå snacket med fru Briggs, som är förvånansvärt lugn för någon vars man försvunnit mitt i natten från en fiskeutflykt – i ett mystiskt, bländade sken dessutom. Men ett liv med Major Briggs är speciellt, får vi veta. Han har försvunnit förr. Ibland har det att göra med hans jobb, ibland inte. Betty är lite bekymrad, men inte direkt orolig. Hennes lugn är imponerande, och antagligen ett måste – tänk på att hon även är Bobbys mamma.

Det är ovanligt för serien att bryta den fjärde väggen så tydligt, och jag kan inte tolka det på något annat sätt, kameran representerar inte någons point-of-view. Det är som att Cooper tittar rakt på oss, tittarna, och med ett snett leende säger »time to face the music«.

Betty Briggs lämnar stationen, och telefonen ringer. Gordon Cole kopplas in på högtalare från Bent, Oregon, där han tagit del av anklagelserna mot Cooper. Cole är upprörd – han är till hundra procent på sin trogna agents sida, tycker internutredningen är ett skämt, men inser att de måste härda ut medan den pågår. Även DEA har blivit inblandade, och har skickat en agent som är på väg till Twin Peaks nu. Det är Dennis Bryson, en agent Cooper känner sedan tidigare – objektiv? – och som är känd som en rejäl, hederlig karl. Samtalet med Cole avslutas och i ett av avsnittets mest intressanta bildkompositionsval tittar Coop rakt in i kameran och pratar. Det är ovanligt för serien att bryta den fjärde väggen så tydligt, och jag kan inte tolka det på något annat sätt, kameran representerar inte någons point-of-view. Det är som att Cooper tittar rakt på oss, tittarna, och med ett snett leende säger »time to face the music«.

TP19-2Agent Roger Hardys malliga assistent sköter sina sekreterarsysslor med en antik liten Apple-laptop. Fancy! Cooper kommer in i rummet och blir förhörd av Roger, men istället för att böja sig är han trotsig och kompromisslös. Han står rakryggat för sina handlingar och ber inte om ursäkt för något. Förvisso är Coop utsatt för något slags konspiration – vi vet inte alla detaljer ännu – och vi vet att han är en hyvens prick, men tjänstefel har han väl även med den mest välvilliga tolkning gjort sig skyldig till? De okonventionella arbetsmetoderna kan kvittas mot att mördaren i slutändan åkte dit, men det högst tveksamma initiativet att på fritiden storma en kanadensisk bordell och frita en kidnappad rikemansdotter han gärna hade gått i säng med om hon varit gammal nog borde väl vara tämligen fritt fram att kritisera?

Cooper förklarar sig hursomhelst oskyldig, men erbjuder inget organiserat försvar. Om de vill åtala honom får de göra det i en domstol. Roger poängterar situationens allvar, men Cooper får något andligt i blicken, börjar le och sväva ut i new age-snack. Jag vill låta ödet bestämma utgången i mitt liv, mässar han för den förvånade församlingen. Jag kan inte påverka det här, det ligger utanför min kontroll. Roger fattar ingenting, men deklarerar att Cooper förblir avstängd medan utredningen pågår. Det är lite svårt att veta hur Cooper resonerar här, humörmässigt är det en stor förändring från frustrationen när han först hörde talas om internutredningen – då stod han bokstavligen och hoppade jämfota av irritation. Nu är han resolut, trygg i sin ståndpunkt, nästan glad.

Gör det inte, James! Åk vidare mot Hollywood, bort från trakten och oss som tvingas se på när du lidelsefullt går bort mot jukeboxen, blir emo och »tänker«.

TP19-3James tar en paus från sitt planlösa irrande på hojen och stannar till vid syltan Hideout Wallies. I likhet med vägkrogen hemma i Twin Peaks verkar Hideout Wallies existera i något slags alternativ tidsera, typ sent 1940-tal. Eller vänta nu, har James helt oförhappandes rest bakåt i tiden? Det verkar inte bättre, eftersom han dessutom kliver rakt in i en film noir – vid den tomma baren sitter en snygg blondin, en vampig femme fatale som direkt sätter tänderna i den blyge bikern. Hon är betydligt äldre än James, lite sliten och slirig – jag dömer inte, men det är trots allt bara runt lunch och här sitter hon och pimplar vitt vin – men dyrt klädd och med en elegans som signalerar välstånd. James överöses med smickrande noirplattityder av damen, och stammar enstaviga svar tillbaka. Hon heter Evelyn Marsh, bor i närheten, och lockar med bilmek-jobb. Först visst är det så att unge herrn kan laga en bil? Gör det inte, James! Åk vidare mot Hollywood, bort från trakten och oss som tvingas se på när du lidelsefullt går bort mot jukeboxen, blir emo och »tänker«.

På polisstationen diskuterar Harry, Hawk och Cooper majorens spårlösa försvinnande. Cooper nämner att Briggs precis innan han försvann började prata om något som heter The White Lodge. Både Hawk och Harry hajar till, och Hawk tar till orda: enligt indiantro är The White Lodge en plats där andarna som styr människan och naturen har sin hemvist. »En lokal legend«, inflikar Harry. Det är uppenbart att de bägge poliserna tar uppgifterna om The White Lodge på allvar, de omtalar fenomenet med vördnad och respekt. Men om Harry nu är bekant med dessa lokala övernaturligheter – om än inte helt troende – varför blev han så snurrig i bollen av Coopers drömmar, BOB och andlig besatthet? Men å andra sidan var det kanske just denna bekantskap som låg till grund för de fria tyglar Harry gav Coop i utredningen.

Hawk passar även på att berätta om The Black Lodge, som enligt legenden är The White Lodges spegelbild, en plats man måste passera på vägen till fulländning. Där möter man sin egen skugga – men om man inte är redo eller har mod nog, förintas ens själ. Låter mysigt! Går det månne charter dit?

Den riktiga snackisen är förstås att Denise spelas av David Duchovny, som bara något år senare skulle iklä sig rollen som en annan klassisk FBI-agent – Fox Mulder i den väldigt Twin Peaks-inspirerade Arkiv X.

TP19-4DEA-agenten Dennis Bryson anländer till polisstationen, och visar sig numera heta Denise, ha långt åttiotalshår och chic damkavaj. Men den riktiga snackisen här är förstås att Denise spelas av David Duchovny, som bara något år senare skulle iklä sig rollen som en annan klassisk FBI-agent – Fox Mulder i den väldigt Twin Peaks-inspirerade Arkiv X. Cooper är till en början ställd över sin gamla väns förvandling men hans förvåning övergår snabbt i ett varmt leende. Den mer konservativt lagda lokalpolisen är desto mer tillknäppta: Harry är tystlåten men artig, Hawk tar inte ens Denise i hand utan står demonstrativt med armarna i kors.

TP19-5Josie ligger utslagen i Harrys säng. Harry, som ilat hem på lunchen, tar hand om henne bäst han kan. Samtidigt börjar han (äntligen!) ställa några tuffa frågor till henne – han vill veta sanningen nu. Han älskar henne, men hans tålamod börjar tryta. Josie fortsätter slingra sig och drar sedan ytterligare en historia om hennes vaga bakgrund. Hon berättar att en rik affärsman, Thomas Eckhardt, räddade henne från det fattiga gatulivet i Hong Kong. Hon jobbade åt honom, han blev en fadersfigur men också hennes älskare. Efter ett tag träffade hon Andrew Packard, som var kompanjon till Eckhardt, och de blev ett par. Andrew tog med henne till USA, något som Eckhardt reagerade våldsamt på. Herr Hästsvans, alias Mr Lee alias Jonathan alias Josies »kusin«, jobbar för Eckhardt, och ville ta med henne hem till Hong Kong, men hon lyckades fly när de befann sig på flygplatsen i Seattle. Så länge som Andrew levde kunde han skydda Josie, nu kan han inte det – och Eckhardt anser att Josie tillhör honom, likt en vara eller ägodel. Josie tror dessutom att Eckhardt var ansvarig för Andrews död. Det är en dramatisk berättelse, men vad är egentligen sant? Vet Josie det ens själv längre? Kan vi eller Harry lita på något hon säger?

Norma betraktar männen med frostigt förakt. Ernie, helsåld på sin egen bullshit, gräver ner sig i lögnerna om den påhittade jakten, överdriver, bygger på luftslottet. Han är förlorad.

TP19-6På The Double R Diner har Norma fullt upp. Shelly jobbar som bekant inte längre, och Hank har varit iväg på »jakt« i ett par dagar nu. Han och Ernie snubblar in på dinern, på glada men utmattade efter en rejäl bender på One Eyed Jacks med knark och glädjeflickor, iklädda jägarkläder, fulla i fan. Vilka patetiska töntar! Norma betraktar männen med frostigt förakt. Ernie, helsåld på sin egen bullshit, gräver ner sig i lögnerna om den påhittade jakten, överdriver, bygger på luftslottet. Han är förlorad. Norma meddelar syrligt att hennes mamma redan åkt tillbaka till Seattle, vilket gör Ernie paff. Men Hank tar honom åt sidan och hetsar honom – knarket! Knarket! Du måste börja langa knarket!

TP19-7James är kvar i 1940-talet och jobbar nu på Evelyns mans snygga veteranbil samtidigt som hon svärmar kring honom, lockar och förför. Det känns bara som en tidsfråga innan han blir indragen i något mer illvilligt, om han inte redan är det. Precis allt med det här distraherande stickspåret är som taget från en generisk noir eller en poverty row-rulle: farlig skönhet plockar upp naiv enstöring, inser snabbt att han är en sucker, virar honom runt sitt finger, charmar och imponerar på honom med sin världsvana och eleganta stil, men bakom den finpolerade ytan lurar en mörk agenda. Evelyn babblar på om sin man Jeffrey, hans bilar, hans konstanta resande, och hennes cyniska, ärrade snack krockar magnifikt med James banala tonårsgnäll.

TP19-8Ben Horne har tappat förståndet. Han sitter instängd på sitt kontor och kollar gamla Super 8-rullar från byggandet av Great Northern. Ständigt denna nostalgi. Ben & Jerry som bortskämda glasögonormar i femtiotalsmundering. Nu är Ben svettig, orakad, sliten, iklädd morgonrock. Det är dock fortfarande öppna dörrar som gäller, och en självsäker Hank knallar in på kontoret. Ben återfår tillfälligt fokus. Han ondgör sig över Catherines återkomst och det faktum att hon svindlat honom på sågen och skogen. Hank ler. Hank: med trumf på hand. Ben beklagar den dåliga publicitet gripandet av honom för Lauras mord, och sedermera Lelands öde, har gett hotellet och Horne-företaget. Han tappar kontrollen igen, orerar. Hank tappar tålamodet. Han informerar iskallt Ben om att han inte längre äger One Eyed Jacks, och Hank jobbar inte längre för honom. Ben blir upprörd och arg, den gamle Ben tittar plötsligt fram. Men Hank rycker tag i honom, hotar. Bägge går tillbaka till tonåren – Hank den klassiska mobbaren, antagonisten. Ben den fysiskt veke glasögonormen. Ben ser uppriven och rädd ut, och börjar sedan skratta hysteriskt.

Det är första gången vi får höra Windom Earles röst – han låter i mina öron inte direkt skrämmande, snarare lite fånig, som en överdrivet hyperintelligent superpsykopat i Hannibal Lecters anda.

Samtidigt, i ett annat rum på hotellet, tar Cooper emot ett paket. Det är från Windom Earle, och innehåller ett schackdrag samt ett diktafonband – 2014 hade det varit en Soundcloud-länk – som Cooper matar in i Diane och lyssnar på. Det är första gången vi får höra Earles röst, han kommenterar schackpartiet och låter i mina öron inte direkt skrämmande, snarare lite fånig, som en överdrivet hyperintelligent superpsykopat i Hannibal Lecters anda; han använder sig av ett sofistikerat språk, nyttjar schack som intelligensmarkör, antyder att det finns en intrikat master plan, är spritt språngande galen, och så vidare. Han berättar att han är redo att offra allt för att vinna partiet. The King must die.

Gubbfarsen från förra avsnittet fortsätter nu på hotellet. Det stundar bröllop mellan tidningsbrodern Dougie och hans unga brud. Dougies bror Dwayne är där, lite förvånande med tanke på att bröderna varit ovänner i femtio år, liksom en radda av lokala celebriteter, inklusive Harry, som tycks vara precis överallt i dag. Bruden är ung, tjugonånting, sådär ett halvsekel yngre än sin make, och det är svårt att inte sympatisera med borgmästarens protester när prästen ska annonsera vigseln – den unga damen kanske är ute efter Dougies pengar trots allt. Men att han skulle ha ett »publishing empire« känns lite löjligt. Harry eskoterar den vilt protesterande borgmästaren från salen.

TP19-9Bröllopsfesten fortsätter med dans (brudgummen har snygga rödrutiga byxor i sann grungeanda) dit Cooper kommer inklampande, iklädd sober blazer, för att träffa Mulder Denise. Denise har hittat spår av kokain i Coops bil som troligtvis kommer att matcha det som stals från den kanadensiska (korrupta) polisen. Men Denise känner Cooper, hon tror han är utsatt för en konspiration, och hon lovar att hjälpa honom om hon kan. Sedan kan inte Coop hålla sig längre utan frågar Denise om hennes förändring. Förklaringen känns ytlig – Denise påstår att allt hände närmast slumpartat, hon var undercover, köpte kvinnokläder, trivdes i dem. Något förenklat resonemang kan man tycka.

Ironin i att Catherine förnärmas av Josies lögner är monumental.

Hemma hos Packard-Martell berättar Josie allt om Eckhardt för Catherine, som är sedvanligt svårimponerad. Dra den om Rödluvan också, tycks hon tänka när hon hör Josies snyfthistoria. Hon förlåter inte så lätt: enligt Catherines logik hjälpte Josie till att mörda hennes bror, och försökte sedan lura av henne sin familjs livsverk. Hon har bluffat och bedragit! Ironin i att Catherine förnärmas av Josies lögner är monumental. Josie skyller sina handlingar på att hon annars skulle dött, men Catherine hånskrattar. Vem lurar vem? Josie säger att hon är utblottad nu, och att Catherine får göra vad hon vill med henne. Men varför kryper hon överhuvudtaget tillbaka till Catherine? Varför inte bara stanna hos Harry? Catherine är inte sen att utnyttja sitt övertag, och det blir en utstuderad förnedring: Josie blir husa hos Catherine. Underklassen tillbaka på sin plats. Catherine kräver total underkastelse och lydnad.

TP19-10Josie lämnar rummet, och plötsligt kliver Andrew fram ur skuggorna – men inte som spöke eller zombie, han är inte ett dugg död! Han haltar förvisso och har käpp. Men han lever! Tillsammans har syskonen Martell gillrat en fälla, nu väntar de bara på att Thomas Eckhardt ska ta betet. Ändlös spänning! Eller? En potentiell risk med alla dessa såpadrag, som smyger sig in alltmer i serien, är att insatserna riskerar reduceras till noll och intet. Om folk dör till höger och vänster bara för att sedan kunna återuppstå lite hursomhelst leder det till att inget längre står på spel. Det är ett effektivt dramaturgiskt knep som passar bra i en evighetslång såpopera, men funkar det verkligen lika bra i Twin Peaks?

Twin Peaks finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Djupdykning

Engage! TVdags stora nybörjarguide till Star Trek – del 1

25 september, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Channel Zero är tillbaka!

24 september, 2017
Tablåtips 24/9

Bäst på tv i kväll: Dags för herrarnas linjelopp i Cykel-VM

24 september, 2017
Nyhet

TVdags tipsar! Snart dags för filmfestivalen Cinema Queer

23 september, 2017
Tablåtips 23/9

Bäst på tv i kväll: Hyllningsporträtt av jazzgeniet Esbjörn Svensson

23 september, 2017
Intresseklubben Antecknar #42

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd – topp tre höstfilmer

22 september, 2017
Nyhet

Sabrina tonårshäxan får mörk reboot

22 september, 2017
Tablåtips 22/9

Bäst på tv i kväll: Barbra Streisand gav kvinnofrigörelsen en magisk röst

22 september, 2017
Standup

Rappt och uppkäftigt – Nu är nya Släng dig i brunnen här

22 september, 2017
Podcast

TVdags-podden från Malmö filmdagar

22 september, 2017
Nyhet

Tom Hanks får huvudrollen i remaken av En man som heter Ove

21 september, 2017
Kändistwitter

Veronica Mars hyllar Margot Wallström!

21 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel