Degrell recappar från början till slut

TVdags minns Twin Peaks, del 17: »Arbitrary Law«

Just find this beast before he takes another bite.« – Albert Rosenfield

Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 9, Arbitrary Law.

Kvartetten Albert, Cooper, Harry och Hawk går med tunga steg mot ännu en mordplats. De paraderar i bredd och i slowmotion, och påminner om ett gäng ärrade revolvermän, inte minst med tanke på Harrys cowboyhatt. The Wild Bunch på rätt sida lagen. Vi bevittnar ett polisiärt nederlag: Lauras mördare har inte gripits trots två veckors intensivt arbete, och nu har han slagit till igen. Alberts undersökning av brottsplatsen bekräftar detta – Maddy har precis som tidigare offer fått en urklippt bokstav rysligt inpetad under ringfingernageln. Ett »O«. Harry vill omedelbart ringa Leland och ge honom dödsbudet men Cooper hejdar honom. Han ber Harry att lägga locket på i 24 timmar, ge utredningen ett försprång på mördaren. Cooper vill en gång för alla lösa det här mysteriet.

Albert tar Cooper åt sidan. Det är än en gång dags för en förmaning från den kompromisslöse kollegan, men till skillnad från tidigare tirader om inkompetent bypolis handlar det nu om ett av de mer udda peptalks jag hört. Albert påpekar gravallvarligt att ingen vet i vilken riktning det här fallet är på väg, men om det är någon som har potentialen att lösa det så är det Cooper. Han måste göra det som krävs, även om det innebär att »dansa ensam på vulkanens kant«.

Det är nästan första gången vi ser Cooper vackla, han är tagen av stunden, tyngd av ansvaret.

Albert lämnar en perplex Cooper, som verkar ha agerat på instinkt när han bad Harry om ett dygn för blixtutredning men nu inte har en aning om var han ska börja. Det är nästan första gången vi ser Cooper vackla, han är tagen av stunden, tyngd av ansvaret. Hawk stärker honom med några visdomsord: så länge som man är på rätt väg behöver man inte veta vart den leder. Och Cooper har rätt kompass. Kameran är för övrigt flera gånger tiltad i det här avsnittet, inte olikt fotot i vissa film noir-rullar, vilket ger en skev, lätt desorienterande känsla – som för att markera kaos, förvirring, brist på kontroll.

TP17-1Donna sitter ensam i ett bås på The Double R, förlorad i tankar. Hennes ansiktsuttryck är gåtfullt, hon ser både sorgsen och längtande ut. Svårt att placera. Morgonens disiga solljus lyser upp båsets röda vinylklädsel och bordsduk och Donnas rosa angorakofta. Det är ett välkomponerat, stilla ögonblick som genast förstörs av en uppochnervänd, animerad kvast James, som stövlar in och parkerar sig mitt emot sin… flickvän? För det är hon väl nu? Det tycker åtminstone James, som varit och köpt en fin ring till Donna (för vilka pengar då?), som han ceremoniellt trär på hennes vänstra ringfinger. Förutom den kusliga parallellen till Maddys ringfinger (som fick ett »O«, och en ring är ju formad som ett »O«) känns väl denna handling lite hastig? Detta är ju en förlovningsgest, och James hasplar ur sig att han vill att de unga tu alltid ska vara tillsammans. Donna håller med, även om man kan skönja en viss tvekan i hennes röst. Kanske är James bara en gammaldags romantiker, en konservativ själ som anser att en man och en kvinna typ bör gifta sig innan man ens tittat på varandra – eller så är han bara valpigt oerfaren och vet inte hur man beter sig i en relation.

På dinern sitter också en olycklig Andy, som grubblar över sina kärleksbekymmer, äter paj och upprepar Harold Smiths avskedsord »J'ai une âme solitaire« halvhögt för sig själv, något som Donna uppfattar och frågar om. Donna förknippar dock inte citatet med Harold, utan med Mrs Tremond, vars läskiga barnbarn sa det när hon hälsade på där. När Andy nämner att det var Harolds sista ord inser Donna att hon aldrig berättade för Cooper och Harry om den mystiska grannen och det trollande barnet. James ser ut som en fågelholk, men Donna varken orkar eller hinner förklara vad det handlar om.

Cooper, som säkert hugger på vilka spår som helst nu när han bara har en dag på sig att lösa morden, hakar på Donna till Harolds grannhus, som inte alls visar sig innehålla Mrs Tremond. Jo, den tuffa damen med blommig blus och coola solbrillor som bor där heter visserligen Tremond, men är en helt annan person än den Donna träffade. Donna förstår ingenting – kanske var det damens gamla mamma hon pratade med? Omöjligt, säger fru Tremond. Hennes mor dog för flera år sedan, och några barn har hon inte heller. Så vem eller vad var den gamla damen? En förvirrad Donna vet inte vad hon ska säga, och Cooper börjar precis ångra att han slängde dyrbar spaningstid på att följa upp ett dött spår, när fru Tremond snappar upp Donnas namn. Det visar sig att arme Harold efterlämnat ett kuvert adresserat till Donna, som fru Tremond hittade i sin brevlåda efter Harolds död.

I ett kalla-kårar-framkallande inlägg daterat den 23 februari förutspår Laura sin död samma dag. Hon är trött på att fly, och hon inser att det enda sättet för henne att slippa BOB är att dö. Vilket totalt mörker.

TP17-9I stället för att i lagens namn beslagta kuvertet ber Cooper Donna att öppna det. Här får ingen tid förspillas! Kuvertet innehåller en utriven sida från Lauras dagbok, där Laura skriver om en dröm hon hade – det visar sig vara samma dröm som Cooper upplevde i avsnitt 3, i det röda rummet med den kortväxte mannen. Från Lauras perspektiv får vi veta att hon försökte berätta för den äldre mannen i drömmen, alltså Cooper, vem BOB är. Laura vet att den enda personen BOB är rädd för är MIKE, och hon hoppas att mannen i drömmen är MIKE, och att han kan hjälpa henne, även om det bara är en dröm. Hon vet att ingen i den verkliga världen skulle tro på henne. Så maktlös känner hon sig, så desperat. I ett kalla-kårar-framkallande inlägg daterat den 23 februari förutspår hon sin död samma dag. Hon är trött på att fly, och hon inser att det enda sättet för henne att slippa BOB är att dö. Vilket totalt mörker. Lite okänsligt av Cooper också att låta Donna läsa högt från lappen och sedan bara ge sig av – Donna ser fullständigt traumatiserad ut.

Men Cooper har som sagt bråttom. Han åker raka vägen till The Great Northern där han pressar MIKE, i den mycket plågade och svage Phillip Gerards kropp, på fler ledtrådar om BOB och drömmen både han och Laura hade. MIKE talar som så många gånger förr i gåtor, men Cooper lyckas förstå att jätten kan hjälpa honom, att alla ledtrådar redan finns till hans förfogande, och att lösningen på gåtan inte finns i Coopers huvud, utan i hans hjärta. Därefter tuppar MIKE av. Inga supertydliga ledtrådar, men i det här läget får Cooper göra det bästa av det han får.

Utanför rummet springer han på den gamle nattportieren igen, som även han uttrycker sig lika kryptiskt som vanligt, men det är fortfarande oklart huruvida detta beror på demens i full blom eller övernaturlig besatthet – är han jättens jordiska inkarnation? Kanaliserar jätten sina budskap genom den gamle mannen, precis som MIKE gör genom Gerard? Är det verkligen så enkelt? Jag är inte helt säker.

Polisen vänder upp och ner på Bens kontor – bland annat bär de av oklar anledning ut hans väggplacerade svärdfisk! – och indicierna hopas mot honom. En lista över utgående telefonsamtal visar att han ringde till Palmers hus på mordnatten, hårstrån som matchar en uppstoppad fjällräv på kontoret hittades på Maddys lik, och Albert konstaterar att Ben ännu inte gripits för Lauras mord när Maddy uppskattningsvis bragdes om livet. Trots detta växande bevisberg står Cooper mitt i rummet och ser ytterst skeptisk ut.

TP17-2Om ni tyckte det var svängdörrar till Bens kontor är det ingenting mot hans cell på polisstationen! Kanske borde Lucy och Andy fokusera på vem som valsar in till häktet istället för att tråka ut oss med käbbel om vem som kan tänkas vara far till Lucys barn? Nu är det Mr Tojamura, alltså Catherine, som hälsar på Ben där han sitter bakom galler, sliten och maktlös. En tillfällig svacka, försöker han inte helt trovärdigt övertyga Tojamura om. Efter lite resultatlöst kontraktsnack avslöjar Catherine sin rätta identitet, och hon njuter av att se Ben krusa för henne; han går ner på knä, kysser hennes fötter, bönar och ber henne om att ge honom alibi för mordnatten. Hon skrattar av förtjusning, älskar situationen, och får en desperat Ben att förhastat skriva under alla papper hon har med sig – han ger henne både Ghostwood och sågverket – bara för att sedan elakt lämna cellen utan att lova Ben varken det ena eller det andra.

Det är en sensationellt välspelad scen. Lara Flynn Boyle har varit utmärkt i de senaste avsnitten, och är oerhört närvarande här – man kan se hennes oro, en begynnande tår i ögat, små nervösa gester.

Härnäst följer en väldigt obehaglig scen mellan Donna och Leland, där spänningen successivt skruvas upp tills man sitter som på nålar. Donna kommer hem till Palmers för att lämna ett kassettband med den usla låten som James, Donna och Maddy spelade in – istället för att själv skicka bandet till Maddy tänker hon sig att Leland kan göra det. Hon är inte bara snål utan även lat! Donna har på sig Lauras gamla solglasögon, och det tycks trigga något i Leland, som antagligen brottas extra mycket med BOB dessa dagar. Man kan riktigt se hur Leland och BOB kämpar med varandra om kontroll över kroppen; Ray Wises ansiktsuttryck pendlar sömlöst mellan iskall psykoblick och varm pappadito.

TP17-4Samtidigt ökar Donnas obehag för varje sekund hon spenderar i det bedrägligt stillsamma hemmet, och när telefonen ringer och Maddys mamma Beth meddelar Leland att Maddy aldrig kom hem under gårdagen stiger olustkänslan markant hos henne. Det är en sensationellt välspelad scen. Lara Flynn Boyle har varit utmärkt i de senaste avsnitten, och är oerhört närvarande här – man kan se hennes oro, en begynnande tår i ögat, små nervösa gester. Donna känner på sig att något inte står rätt till, men hon kan inte sätta fingret på vad. Kanske känner hon på sig att hon är nära mördaren.

Leland serverar lemonad och försöker lugna Donna genom att sätta på lite musik. »Det funkar alltid för mig!«, som han glatt utbrister. Nu står det klart att BOB vunnit striden om Lelands kropp, och när han bjuder upp Donna för en opassande svängom är det ohyggligt jobbigt och läskigt. En förvirrad, upprörd Donna dansar med djävulen. Hon räddas dock i elfte timmen, precis när BOB bryskt omfamnar henne, av att någon ringer på dörren. Det är Harry, som ber Leland följa med till polisstationen eftersom det skett ytterligare ett mord. De lämnar en chockad Donna ensam kvar i vardagsrummet.

TP17-3Donna lägger ihop två och två och sluter sig till att det är Maddy som är död, och bryter nästan ihop av insikten. Hon sammanstrålar med James som tar emot dödsbudet med samma träiga ickereaktion som hade han fått besked om vad klockan var. Istället för att krama om och trösta Donna, ta reda på mer om situationen som en riktig människa hade gjort, börjar han prata om hur ingenting längre spelar någon roll och världen ändå går åt helvete vad man än gör. Det är en ytterst luddig och illa formulerad deklaration som obegripligt nog utmynnar i att han lämnar Donna där, rödgråten och sorgsen, sätter sig på sin hoj och drar iväg. Snyggt drag av en kille som bara ett par timmar tidigare överraskade sin tjej med glitter och förutspådde att de skulle vara tillsammans tills tidens ände. Karaktären James är verkligen hopplös, men skådisen James gör honom inga tjänster heller – om Lara Flynn Boyle blivit bättre och bättre de senaste avsnitten har James Marshall bara blivit sämre, och när de agerar tillsammans blir det smärtsamt uppenbart.

Mördaren befinner sig här i rummet! Vilken dramatik. Rena rama Agatha Christie-scenen – en klassisk whodunnit-upplösning!

Det blixtrar och dundrar över vägkrogen. Baren är tömd på folk, förutom Ben Horne, som sitter i ett bås och knäcker nötter, och Cooper och Albert, som sitter vid bardisken. Ingen pratar. Det vilar en ödesmättad stämning över lokalen. Harry och Leland anländer, liksom Ed, Hawk, och Bobby, som kör omkring en alltjämt lealös Leo i rullstol. Tillsammans rensar de rummet på bord och stolar, och Cooper tar till orda. Han informerar församlingen om att det skett ett nytt mord, av samma person som mördade Laura, och att mördaren befinner sig här i rummet! Vilken dramatik. Rena rama Agatha Christie-scenen – en klassisk whodunnit-upplösning!

TP17-5Men Cooper står onekligen på något tunnare is än en logiskt tänkande, allvetande Hercule Poirot. Han förklarar att han i mordutredningen nyttjat alla till buds stående metoder, men att han nu tvingas förlita sig på »magi«, vilket resulterar i ett antal förvånade ansikten och ett sarkastiskt grymtande från Ben. Cooper går på instinkt här, han skjuter från höften, och såväl Harry som Albert ser skeptiska ut. Så öppnas dörren och ytterligare två personer kliver in i rummet: Major Briggs och den gamle mannen från hotellet, som majoren var snäll nog att skjutsa till vägkrogen. Cooper ser nöjd ut. Nu tycks alla vara på plats.

Den gamle mannen ger Cooper ett tuggummi som Leland känner igen som sin barndomsfavorit. Den gamle mannen svarar »that gum you like is going to come back in style«, vilket blir som en besvärjelse för magin att visa sig för Cooper – rummet stannar upp, upplyst som av en blixt, alla stelnar i sina positioner, och Cooper får en ny version av drömmen. Den kortväxte mannen dansar i det röda rummet till Angelo Badalamentis mystiska toner, Laura smyger fram till Cooper och viskar i hans öra. »Min pappa dödade mig.« Jätten visar sig och lämnar tillbaka Coopers ring. Nu är mysteriet löst. Cirkeln är sluten.

TP17-6Det verkar bara förflutit någon sekund på vägkrogen medan Cooper upplevde allt detta, så alla tittar förundrat omkring sig när allas favorit-agent meddelar att tillställningen redan är avslutad, knappt innan den kommit igång. Cooper tar med sig Ben, Leland (slugt medlurad av Cooper i egenskap av Bens advokat), Harry och Hawk tillbaka till stationen, och lämnar resten av gänget kvar. Det är väl egentligen bara Leo som inte ser ut som ett levande frågetecken, av förklarliga skäl.

BOB inser omedelbart vad som händer, och vrålar ut sin ilska, vräker av sig Lelands kavaj, kastar sig mot väggarna. En vildsint best gick i fällan. De lurade honom. Han är fast.

Vad funderar Cooper på när han sitter i bilen på väg tillbaka till polisstationen? Vad tänker Leland? Det är hursomhelst oerhört behärskat av Coop att göra det han gör härnäst, istället för att bara dra sitt vapen på vägkrogen och försöka arrestera Leland där och då. Exemplariskt polisarbete. Väl på stationen tar Cooper hastigt Harry åt sidan och informerar honom om den egentliga agendan. På väg till häktet gör de sedan en riskabel switcheroo, kastar Ben åt sidan och slänger in Leland i en cell istället. Tur för Harry och Cooper att Albert och Hawk var med på noterna så snabbt. Ben förstår knappt vad som händer men BOB inser det omedelbart, och vrålar ut sin ilska, vräker av sig Lelands kavaj, kastar sig mot väggarna. En vildsint best gick i fällan. De lurade honom. Han är fast.

TP17-7Polisen inleder omgående förhör med Leland, vars normala personlighet vid det här laget är som bortblåst. Det finns inte längre någon anledning för BOB att upprätthålla maskeraden, och han har nu helt tagit över Leland. Med ett sadistiskt grin erkänner han bägge morden och beklagar att han nu måste lämna Lelands kropp, som varit en god värd åt honom under så lång tid. Han får också Cooper att haja till genom att nämna den tidigare beryktade incidenten i Pittsburgh, då Cooper brast i sitt omdöme med ödesdigra konsekvenser som följd. Det finns inte en chans att Leland skulle kunna känna till det om han inte själv var inblandad.

Som ni vet undviker jag i största möjliga mån att rapportera om de senaste turerna i den fåniga kärlekstriangeln Lucy-Andy-Dick, men nu bara måste jag kommentera att man har mage att direkt efter det starka erkännandet slänga in en putslustig scen mellan dessa tre individer där Lucy meddelar att hon tänker behålla barnet hon väntar, och att hon förväntar sig fullt stöd av både Dick och Andy tills dess att det är avgjort vem som är far till barnet och blablabla. Antagligen är scenen lagd här för att ta bort foten från gaspedalen en stund efter alla intensiva sekvenser, låta oss andas lite. Och okej då. Jag tycker ändå de är så tonmässigt olika varandra att det verkligen skaver.

Jag kan se rättegången framför mig: »Your honor, vi kallar den lille rödklädde mannen som pratar baklänges från Coopers dröm till vittnesbåset!«

I korridoren utanför Lelands cell bekräftar Cooper det man hade kunnat ana: Ben har inte samma blodtyp som mördaren. Han redogör sedan för en serie indicier som man kan tänka sig inte hade framstått som direkt vattentäta om de presenterades i en domstol – bland annat kopplar han ihop den kortväxte mannens svängom i drömmen med Lelands plötsliga intresse för dans, och drar paralleller mellan uppgiften att BOB är en gråhårig man med Lelands plötsliga vita skalp. Tämligen långsökt, och jag kan se rättegången framför mig: »Your honor, vi kallar den lille rödklädde mannen som pratar baklänges från Coopers dröm till vittnesbåset!«

Efter den här exalterade utläggningen ställer Harry försynt den högst rimliga frågan om huruvida BOB verkligen existerar – visst är det väl så att Leland helt enkelt är koko? Som svar på frågan hör de BOB ropar ut sin ramsa: »Through the dark of futures past / The magician longs to see / One chants out between to worlds / Fire walk with me / I'll catch you with my death bag / You may think I've gone insane / But I promise I will kill again!«

TP17-8Plötsligt sätter polisstationens nyinstallerade och överkänsliga sprinklersystem igång och dränker allt och alla i en rejäl skur. Felet är Dicks, vars vårdslösa rökande utlöser larmet. Varför denna dusch upprör Leland så mycket förstår jag faktiskt inte, kanske blir han arg över att hans dyra kostym blir vattenskadad, men han (eller BOB) får i vilket fall som helst ett furiöst utbrott och börjar stånga väggen med huvudet före – samtidigt som Harry fumlar med nycklarna till cellen på ett närmast dråpligt sätt. När han väl får upp dörren är skadan redan skedd. Leland ligger blodig och döende på golvet. BOB verkar ha lämnat hans kropp, som han utlovat, precis i lagom tid för att Leland ska hinna förstå vad han gjort. En obeskrivlig sorg sköljer över honom, och i sin sista nyktra stund berättar han för Cooper om BOB, om allt djävulskt han gjort. För Lelands skull hade jag önskat att han fått dö innan han begrep vad han gjort, det hade varit någorlunda skonsamt. Men den sadistiske BOB vrider om kniven ytterligare ett varv när han lämnar sin värdkropp. Nu dör Leland, med huvudet i Coopers knä, och med den grymma vetskapen att han härbärgerat ett monster.

Något senare (ett par timmar måste ha gått med tanke på att allas kläder är snustorra och frisyrerna är på plats) knallar Harry, Cooper, Albert och Major Briggs omkring i ett skogsparti och funderar på vad de varit med om. Var Leland bara galen? Finns BOB på riktigt? Och om han finns, och de hade fångat in honom, var befinner han sig nu? Avsnittet slutar med en sekvens som visar vad som skulle kunna vara BOB:s point-of-view, en osalig ande som irrar omkring i skogen, glider förbi en kraschad bil, sveper ner i ett dike. Han färdas mot ett rödrosa sken. En uggla möter honom i natten.

Twin Peaks finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Djupdykning

Engage! TVdags stora nybörjarguide till Star Trek – del 1

25 september, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Channel Zero är tillbaka!

24 september, 2017
Tablåtips 24/9

Bäst på tv i kväll: Dags för herrarnas linjelopp i Cykel-VM

24 september, 2017
Nyhet

TVdags tipsar! Snart dags för filmfestivalen Cinema Queer

23 september, 2017
Tablåtips 23/9

Bäst på tv i kväll: Hyllningsporträtt av jazzgeniet Esbjörn Svensson

23 september, 2017
Intresseklubben Antecknar #42

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd – topp tre höstfilmer

22 september, 2017
Nyhet

Sabrina tonårshäxan får mörk reboot

22 september, 2017
Tablåtips 22/9

Bäst på tv i kväll: Barbra Streisand gav kvinnofrigörelsen en magisk röst

22 september, 2017
Standup

Rappt och uppkäftigt – Nu är nya Släng dig i brunnen här

22 september, 2017
Podcast

TVdags-podden från Malmö filmdagar

22 september, 2017
Nyhet

Tom Hanks får huvudrollen i remaken av En man som heter Ove

21 september, 2017
Kändistwitter

Veronica Mars hyllar Margot Wallström!

21 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel