Anthony Bourdain (1956–2018)

TVdags Caroline Hainer om Anthony Bourdain: alltid nyfiken, alltid öppen

Anthony Bourdain är död. Han var inte först med att göra kockyrket till ett rock'n'roll-yrke, men han var bäst på det. Inte bara kändes hans kärlek till restaurangvärlden och vackra råvaror så oerhört genuin, han var dessutom cool på riktigt. Det vet alla som sett honom i A Cook's Tour, Parts Unknown eller som gästdomare i Top Chef. Eller läst Kitchen Confidential, restaurangvärldens Fear and Loathing in Las Vegas. Så många har försökt att kopiera hans koncept, hans stil. Men man kan aldrig kopiera det genuina, bara pinsamt härma.

Försök stycka en gris. Det tar tid! Att skriva en bok är ingenting jämfört med det.

Jag läste Kitchen Confidential (2000) medan jag fortfarande tog servitrisjobb och köksjobb för att väga upp för de skrivjobb som ännu inte börjat trilla in ordentligt. Jag har tillbringat en bra del av mitt liv i restaurangkök, jag känner mig hemma där. Trots oerhört sena kvällar, vansinniga skift, smärtande fötter med skavsår, brännsår på händer och vansinnesstress. Kitchen Confidential kom i en tid då foodies ännu inte fanns, då kockarna ännu inte var rockstjärnor på tv och ingen postade bilder av nudlar på Instagram. Jag kände igen mig i allt som stod i den, jag älskade den boken och jag älskade den klassiskt manliga och så oerhört coola mannen på bokomslaget. Jag vallfärdade till restaurangen Les Halles för pengar jag inte hade. Jag lärde mig uppskatta hantverket, alla slags hantverk. Än i dag citerar jag ofta Bourdain som på frågan om hur han lyckades laga mat, styra och ställa en hel restaurang, ha familj och samtidigt skriva en bok svarade någonting i stil med: »Ni skribenter är så klena. Försök stycka en gris. Det tar tid. Att skriva en bok är ingenting jämfört med det. Det är bara att skriva!«.
Jag tänker på det ofta, använder det då och då som motivation för mig själv. Han skrev Kitchen Confidential på fikarasterna. Boken låg som löst underlag till en kortlivad tv-serie. Jag recenserade den för DN, jag gillade den.

Det är inte den enda gången jag känt en koppling till Anthony Bourdain, eller Tony som han kallades. Både han och jag har diagnostiserats med klinisk depression. Det är en sjukdom som i värsta fall är dödlig. I Tonys fall blev den det.

Sedan 2013 reste han runt i världen och provade lokala specialiteter i serien Parts Unknown. I början låg en del fokus på att äta märkliga, konstiga och uppseendeväckande saker men programmet har sedan dess snarare närmat sig reseprogrammets och lite kulturprogrammets ambition att förstå kulturer utanför den egna.

Den elfte säsongen hade premiär för bara en månad sedan och har fortsatt hålla en hög kvalitet. Delvis reseprogram, delvis matprogram men mest av allt Tony som med humor, ibland sarkasm och ibland tveksam attityd men alltid nyfikenhet och öppenhet besökte högt, lågt, billigt och dyrt på skilda platser som Punjab, Tokyo och städer i Etiopien och Nigeria. Hans besök i Vietnam i är en klassiker, där han sitter ned och äter nudelsoppa med president Obama som råkar befinna sig där samtidigt.

Till en början var Parts Unknown stundtals politisk. När Bourdain besöker Koreatown i Los Angeles diskuteras kravallerna 1992 som följde mordet på Rodney King. I Colombia talar man om drogkartellernas inflytande. I No Reservations diskuterar han konflikt och ockupation i Beirut.

Varför inte resa runt i sitt eget land, USA, som börjar kännas som ett främmande land under den sittande presidenten? Ett modigt format för ett reseprogram om mat. Men så har det aldrig varit bara det ena eller bara det andra. Det var det som var så briljant. Och det var Anthony Bourdains förtjänst.

Hans politiska ståndpunkt blev ännu tydligare i sista säsongen där han uttryckte en vägran att filma i Ryssland och Turkiet av politiska skäl. I avsnittet där han besöker West Virginia, där en överväldigande majoritet av Trump-supportrar bor, visar han med överlägsenhet hur mat är mer än bara mat vilket var hela hans essens: Det är aldrig bara mat! Det är ett sätt att närma sig en person, något som binder oss samman även om våra åsikter går vida isär. Bourdain säger att han har besökt så många länder nu som känns främmande, som är exotiska och annorlunda. Men människors kärlek och behov av mat är densamma. Varför inte resa runt i sitt eget land, USA, som börjar kännas som ett främmande land under den sittande presidenten? Ett modigt format för ett reseprogram om mat. Men så har det ju aldrig varit bara det ena eller bara det andra. Det var det som var så briljant. Och det var Anthony Bourdains förtjänst.

Sin coolhet till trots så kunde han också vara både sarkastisk och elak. Han har flera gånger uttryckt sig både negativt och förolämpande om andra tv-kockar. Han har alltid ansett vegetarianer vara idioter och snobbar. På senare år ändrade han den uppfattningen lite grann och menade att amerikaner och andra västlänningar äter alldeles för mycket kött, det är sant, men borde lägga vegetarianismens moral åt sidan när de besöker länder där man erbjuder kött som ett tecken på gästfrihet, respekt eller del av den inhemska  matkulturen.

Däremot var han tidig med att peka på en sexistisk atmosfär i restaurangvärlden och tog ett klart avstånd från detta. Han blev ännu mer engagerad i frågan då flickvännen Asia Argento pekade ut Harvey Weinstein som förövare i oktober 2017.

Psykisk ohälsa är en sak som diskuterats mer offentligt under senare år. Om hur vi diagnosticeras för lätt och för mycket. Och det kanske vi gör. Kanske har vi glömt hur det är att leva, att livet också ger oss ofantlig smärta. Till exempel vid en hemsk förlust, eller sorg. Vi lider, vår kropp lider och vi tror att hjärtat ska gå itu. Det betyder inte nödvändigtvis att vi har en diagnos, en obalans i hjärnans signalsubstanser.

En klinisk depression är hemsk. Det finns inget annat ord för det. Det kan vara dödlig. I Tonys fall, som sagt, kunde han inte längre leva med den i släptåg. Mitt hjärta sörjer, det värsta av allt är att jag kan förstå. Naturligtvis kan jag inte påstå någonting som att jag vet vad han gick igenom. Jag har ingen aning om vad han gick igenom. Jag kände honom inte, han kände inte mig. Ändå gav han mig mycket.

Just nu på TVdags

Nyhet

Canal Digital är en lysande streamingtjänst – här är TVdags bästa film- & serietips

24 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alicia Silverstone! Även om American Woman har en bit kvar

24 juni, 2018
Klipp

Favoritrepris: Se Jimmy Durmaz mål som förde Sverige till VM

24 juni, 2018
Nyhet

Tiden ute för Timeless – eller kan vi få en långfilm?

22 juni, 2018
Recension

Luke Cage säsong 2: ett underbart kärleksbrev till Marvel, Harlem & Jamaica

22 juni, 2018
Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018
Streamingtips

För soligt/regnigt? Här är 10 Netflix-anledningar att stanna inne

17 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel