Premiär

TV4-premiär för nya Åsa Larsson-deckaren – så funkar den

Det är lite som när vi första gången får träffa Rebecka Martinsson. Hon sitter vid ett mötesbord på det flådiga advokatkontoret där hon arbetar, hon har gjort något som går utanför de tillåtna ramarna, hon tror hon ska få sparken, men i stället vill delägarna ha in henne i den innersta kretsen, är hon så där fräck kan hon gå långt. Vägen mot toppen ligger spikrak, men då ringer telefonen. Det är hemifrån, hon ursäktar sig, tar samtalet. Ett dödsfall har inträffat, strax sitter hon på flyget upp till Kiruna. Livet tar en vändning.

Bruksdeckare, på ett bra och betryggande sätt, förlagd i en säregen miljö. Gott så.

Nu skulle jag inte likna mina vardagsproblem med att få till den här recensionen med det som drabbar Rebecka Martinsson i inledningen av TV4:s nya Åsa Larsson-serie, men faktum är att av min storstilade plan att se de fyra första avsnitten i god tid före deadline, och därefter få ur mig en fullödig text, blev alls inte mycket. Vabb med två sjuka men samtidigt extremt energirika barn förvandlade guldet till sand, och nu sitter jag här på förmiddagen på premiärdagen med ett ynka kollat avsnitt och ingen egentlig tid att skriva, då fyraåringen är i färd med att möblera om vardagsrummet i detta nu av ingen anledning alls mer än att hon tycker sig ha rätt till det – »Du måste hjälpa mig nu pappa, du måste

Så lite, lite känner jag mig som Rebecka. Livet kom emellan, och det planerade blev något helt annat.

Därför hittar ni inget betyg på den här texten. Jag känner inte att jag kan ge ett rättvist omdöme på de första 45 minuterna. Men baserat på dessa första trekvart får jag väl ändå säga att Rebecka Martinsson verkar ligga närmare i ansats och utförande med de populära TV4-filmatiseringarna av Anna Janssons Maria Wern-deckare snarare än förra halvårets stora Kirunasatsning – den hårt spända 100-miljonersbåge som var SVT:s Midnattssol. Det är färre ultrabrutala, spektakulära mord och alls inte lika många vyer av hisnande landskap, utan mer en Kirunaregion i bruksvariant. Och det är i sig alls inget negativt. Här finns inte så mycket som verkar sticka ut vare sig åt ena eller andra hållet. Bruksdeckare, på ett bra och betryggande sätt, förlagd i en säregen miljö. Gott så.

Men om jag får hoppas om något inför kommande avsnitt (jag har 100-procentig ambition att fortsätta titta), så är det att platsen tillåts ta ett ytterligare kliv fram. I Midnattssol kändes de ständigt återkommande, överdådiga vyerna ibland som vacker men i slutänden kanske något tom scenografi, men om det är på något område som Åsa Larsson excellerar extra mycket i sina hittills fem kriminalromaner om Rebecka Martinsson (en sjätte avslutande har länge ryktats vara i görningen), så är det att hon har perfekt tonträff i skildringen av människor, djur och natur. Hon må själv bo i Mariefred sedan lång tid, men hon kan sin hembygd, och har förmågan att skildra den.

Ida Engvoll och Eva Melander som Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella.
Ida Engvoll och Eva Melander som Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella.

Jag bor sedan några år själv i den region som Rebecka Martinsson utspelar sig, och när inspelningsteamet kom till vår by i augusti 2015 deltog vi som statister. Knappt tio minuter in i kvällens premiär skildras en begravningsceremoni med efterföljande kaffe, i filmen antar jag att det är tänkt att utspela sig i Jukkasjärvi kyrka (så är det i boken Det blod som spillts, som de första två avsnitten baseras på). Inget är dock inspelat där, utan interiörerna i kyrkan och det efterföljande kaffet är filmade här i Vittangi sju mil öster om Kiruna, medan utomhusbilderna på kyrkan och jordfästningen är tagna nere i Pajala kommun i den lilla byn Muodoslompolo ett stenkast från finska gränsen. När prästen talar för de samlade vid begravningskaffet syns jag och mina barn sittande på golvet nere till höger i bild, och när Rebecka någon minut senare tittar ut från stugan mot prästgården där den nyss begravda kvinnan bodde, syns jag gå över gräsmattan med min dotter på axlarna (hon som i detta nu möblerar om vardagsrummet).

I går blåste dock något så smått upp i lokalmedia här, som får mig att känna viss oro för hur det här med att låta platsen ta sin naturliga plats kommer utveckla sig. Låt oss kalla det Kurravaara-gate.

Detaljen det gäller kan beskådas i starten på trailern nedan, och därefter kan ni läsa den här artikeln i NSD, och även kolla in NSD:s Facebook-sida, där debatten blev livlig i kommentarerna då de länkade till artikeln.

När Rebecka Martinsson säger att hon »måste hem till Kurravaara«, uttalar hon det som en svensktalande skulle säga att det kurrar i magen. Men Kurravaara är ett finskt namn, och i finskan uttalas inte u som u, utan snarare som ett o som ligger något längre bak i munnen än ett svenskt o, och ljudet ska heller inte vara kort som ju efterföljande dubbelkonsonanter ger i svenskan. Rent fonetiskt ligger uttalet av första ledet närmare ordet kora, alltså att man korar någon till segrare.

Kurravaara är inte vilken plats som helst, det är navet i Rebecka Martinssons värld. Att man då inte lagt sig vinn om att få den detaljen rätt, gör att ballongen redan från början får pyspunka.

Jag är med mina lite drygt fyra år här långtifrån en perfekt uttolkare av detta – min hustru skrattar fortfarande åt mig när jag själv försöker säga Kurravaara (vilket händer ibland, de brukar ha en bra loppis på våren som vi åkt till några gånger). Men när vi såg premiäravsnittet tillsammans inför att jag skulle skriva den här texten reagerade hon kraftigt en enda gång, och det var just där.

Ida Engvoll och Lars Lind, i rollen som grannen Sivving.
Ida Engvoll och Lars Lind, i rollen som grannen Sivving.

Och visst, det är lätt att himla på ögonen åt att människor upprörs av sådant där, 90 procent av publiken kommer därtill inte att märka det och man ska inte stirra sig blind på detaljer och så vidare.

Men Kurravaara är inte vilken plats som helst i Åsa Larsson-böckerna, det är navet i Rebecka Martinssons värld, det är där släktgården hon är uppvuxen i finns och det är där den klurige granngubben Sivving (Lars Lind) som är något av Rebeckas extraförälder bor. Att man inte lagt sig vinn om att få en sådan grundläggande sak rätt, och att det kommer redan ett par minuter in i premiären, det gör att ballongen får pyspunka direkt bland många av dem som håller Åsa Larssons romaner om den kantstötta Rebecka Martinsson högt, särskilt bland de som kommer härifrån. För älskade är verkligen de här böckerna, en av min hustrus hyllningar kan läsas här.

Och när det då redan från start skär sig – tja, det lägger onekligen lite sordin över stämningen.

Rebecka Martinsson har premiär på TV4 i kväll. Serien sänds i åtta delar.

Just nu på TVdags

Nyhet

Linda Hamilton tillbaka som Sarah Connor i Terminator 6

20 september, 2017
Trailer

Alicia Vikander är Lara Croft – se första trailern för nya Tomb Raider

20 september, 2017
Tablåtips 19/9

Bäst på tv i kväll: Luuks Fråga Lund är klassisk public service

19 september, 2017
Pop Culture Confidential

Exklusiv Pamela Adlon-intervju i veckans podd – om Better Things & föräldraskap

19 september, 2017
Nyhet

Lukas Moodysson gör bonnig BUP-dramedy för HBO Nordic!

19 september, 2017
Nypremiär från NonStop Timeless

Den fullkomliga konstupplevelsen – Jane Campions Pianot på bioduk igen

18 september, 2017
Kakfest

Han gör det igen: Roy Fares förför oss i Amerika

18 september, 2017
Tablåtips 18/9

Bäst på tv i kväll: Virtuos Vera Vitali i SVT-dramat Hinsehäxan

18 september, 2017
Kommentar

Hammarby Hockeys webb-tv bjuder på extremt stillastående spel

17 september, 2017
Tablåtips 17/9

Bäst på tv i kväll: Folkligt, festligt, flummigt – ny musik-reality med Ebbot

17 september, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: HBO Nordics satsning på Rellik och Liar

17 september, 2017
Till minne

TVdags om Harry Dean Stanton: så bräcklig, så odödlig

16 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel