TVdags-krönikan, 3 mars

True Detective utreder hela manssamhället

Innehåller spoilers för True Detective, säsong 1, fram till och med episod 6, Haunted Houses.

I den första akten av True Detective, som huvudsakligen utspelar sig 1995, har Rust och Marty letat sig ut till en off-road-bordell i skogen. Marty undrar lite över en tjej som ser väldigt ung ut och får veta att hon är 16 år och kommer från ett splittrat hem med ursvåra förhållanden men »i alla fall har det bättre här«. Han sticker åt tjejen lite pengar innan de åker vidare.

Som alla andra ledtrådar till seriens raison d’etre knyts denna ihop med en fästpunkt i en annan ände av storyn, här i avsnitt 6, i slutet av den andra akten, som utspelar sig 2002: Marty blir igenkänd av ett butiksbiträde som följer efter honom in i en bar och där presenterar sig som tjejen han ville hjälpa sju år tidigare. Nu är hon 23, har lyckats lämnat prostitutionen men hakar målmedvetet på Marty för att ha sex med honom. Minnet av omtanken – pengarna – hon fick av Marty har vuxit till någon form av idealiserande av honom som stark man och fadersfigur, som någon hon aldrig haft och givetvis inte haft i (minnet av) Marty heller. Men manlig frånvaro är ofta en lika stark kraft som manlig närvaro.

Det är ingen slump att storyn om trasig uppväxtmiljö återupprepas med Marty som förövare i båda ändarna. Den »platta cirkeln« illustrerar hur destruktiva patriarkala strukturer reproduceras från uppväxt till uppväxt.

Marty har vid det här laget skärpt till sig på hemmafronten, enligt vad han senare beskriver för polismännen som intervjuar honom 2012. Han har räddat äktenskapet genom att »lugna ner sig« (egentligen har han bara, analyserar han också i 2012-perspektivet, fortsatt att vara ouppmärksam och frånvarande), men nu ger han efter för initiativet från butikstjejen som skickar avklädda bilder på sig själv till hans telefon.

Samtidigt får Marty problem med sin äldsta dotter, som är 16 år. Hon har haft sex med två killar i en bil som kolleger till Marty plockat in. Han klappar till dottern i ansiktet när hon kommer hem och åker sedan och misshandlar pojkarna grovt i häktet.

Det är ingen slump att dottern är lika gammal som den nya älskarinnan hade varit när Marty tyckte hon såg väl ung ut på horhuset.

Det är ingen slump att storyn om trasig uppväxtmiljö återupprepas med Marty som arketypisk manlig förövare i båda ändarna.

Det är här Rust Cohles kvasifilosofiska snack kommer in om att tiden är en »platt cirkel«, att alla lever om samma situationer, samma beteenden, samma fel och brister, samma reproducerande destruktiva normer, om och om igen. »Everything we’ve ever done or will do, we’re gonna do over and over and over again.«

Den »platta cirkeln« är en bild som Rust – med förkärlek för hopplöshet – lånat för att illustrera hur destruktiva patriarkala strukturer reproduceras från uppväxt till uppväxt.

För att skildra detta använder serieskaparen Nic Pizzolatto en direkt motsats till den bromance-kultur som The New Yorkers Emily Nussbaum så felaktigt blandar in i sin banala tolkningsmodell av serien (»bro-bonding«). Rust och Marty är ju inte ens anti-hjältar. Som tittare vill vi så gärna att de ska gilla varandra, någonstans, någon gång, men de uttrycker en demonstrativ oförmåga att »bonda«.

Det är meningen att vi ska se Rust och Marty som absoluta och övertydliga macho-extremer. De är varandras motsatser men inom samma patriarkala extrem-spektrum, och dubbelexponerar vi dem som en person – två ytterligheter av samma extrem – så får vi det verkligt symboliska monstret i True Detective, ett tvåhövdat odjur som utan back-up går rakt på Reggie Ledoux och skjuter ihjäl honom; som på de vidrigaste sätt sviker och bedrar kvinnor och barn (Marty) och utnyttjar svaga människors beroendeställning för att lura dem att bekänna brott (Rust).

Det finns inget »vardagligt« här, som det fanns i The Wire eller Sopranos, inget lättnadens ljus eller lust någonstans, inte ens galghumor. The Wire-snutarna, även extremerna bland dem, är snarare jämförbara med resten av polisstationen i True Detective, de övriga männen som utgör ett slags normalitet som ändå är avhängig extremerna Marty och Rust. Även i en armé eller i en aggressiv företagsledning hade de varit dessa högpresterande men mänskligt dysfunktionella sociopater. »The world needs bad men, we keep the other bad men from the door«, som Rust säger.

Men True Detective handlar inte om »manlighet« i form av två män – eller ens om dessa två män. Utan om ett helt manssamhälle där kvinnor tilldelats en nyttoroll som ägodelar, ekonomiska tillgångar, under manlig kontroll. Det är exakt så som Marty om och om och om igen visar att han värderar hustrun Maggie samt andra kvinnor och även sina plågade döttrar.

»Jag hade Maggie, Marty och Rust i huvudet dygnet runt när jag skrev serien«, har Nic Pizzolatto sagt i en intervju. Det är knappast en tillfällighet att han räknade upp Maggie först.

Ett goofigt flin får ingen respons. Detta är ett dött hem. Marty är ett spöke för sin familj. Hans närvaro här stinker bara förnedring och förruttnelse. Han representerar ett hot, inte en trygghet.

I en scensekvens i episod 6 – det vill säga i akt 2, året är 2002 – sätter sig Marty, sent hemkommen, i vardagsrumssoffan med Maggie och döttrarna som kollar The Simple Life med Paris Hilton och Nicole Richie på tv:n. Maggie har just satt en uppvärmd tallrik pasta i händerna på honom. Vad Marty inte vet är att Maggie just råkat se de där avklädda sms-bilderna från älskarinnan i hans telefon. Hon reagerar genom att inte reagera, den sista lilla droppen av överlevd ungdomskärlek till Marty har dunstat bort.

»Jag är bara så glad att få sitta här med tre vackra damer«, säger Marty med sin vanliga tondövhet, »och kolla på… vad är det här, Dumb Blondes in Cracker Country?«

Ett goofigt flin får ingen respons. Detta är ett dött hem. Marty är ett spöke för sin familj. Hans närvaro här stinker bara förnedring och förruttnelse. Han representerar ett hot, inte en trygghet.

Marty har försökt »sköta sig« för att han »måste«. Han har, sedan hans förra stora otrohet sju år tidigare, i akt 1, »skött sig« genom att vara hyfsat trogen och komma hem till middagen så ofta som möjligt. Men han har inte varit närvarande. Det är ingen kärleksfull far som ställer frågor till barnen om hur deras dag varit. Det är ett sjukt, kedjat odjur som ger uttryck för en överlevnadsinstinkt. Han gör vad som krävs för att kunna äga familjesituationen, för att hans fru inte ska lämna honom. Alltför sent inser han att hans stora brott är ouppmärksamheten – »the inattention« som Marty ständigt återkommer till när han 2012 ser tillbaka; och som både hans första älskarinna, rättegångsreportern, och Maggie nämner – i samma veva som de till en ointresserad Marty, på var sitt håll, både försöker hävda sina egna uppslukande yrken (Maggie är sjuksköterska).

Många har beundrat skillnaden i hur Matthew McConaughey skildrar de olika årgångarna av Rust Cohle, för mig är den förändringen minst lika talande när det gäller Maggies och Martys dialog. I akt 2, det vill säga 2002, existerar den knappt längre men i akt 1, 1995, utgör den en nyckelscen djupt ekande av den stereotypa manlighetens arvsynd. I sovrummet en sen kväll riktar Maggies skoningslös kritik mot Martys beteende hemma och hur han regredierat till en »tjurig tonåring som vill ha låga förväntningar«. Det är en stark monolog och jag tror att många känner igen hennes beskrivning av den närvarande kvinnan som växer ifrån den frånvarande mannen. Maggie pratar om hur hon velat fortsätta utvecklas, fortsätta få ut något av familjelivet, medan han bara slutat delta och vilja något, intagit en totalpassiv roll.

Men sedan blir det sex ändå. Maggies hot om att lämna Marty har fått honom att plötsligt »öppna upp«. Han har nästan fått tårar i ögonen av sin egen beskrivning av sin hopplösa tortfighet, i vilken han liknat sig själv och sin 40-årskris vid »Bugs Bunny som sprungit ut en meter över klippstupet«… Men det är tydligt att det inte är några genuina känslor han uttrycker. Som sagt, han fick bara nästan tårar i ögonen. Han har bara gett det han måste. Och det är ju inte heller så att han lurar Maggie. Hon ser igenom honom. Men just för stunden orkar hon inte annat än inbilla sig att hon kan hoppas ett tag till. Eller, kanske rättare sagt, dra ut lite till på processen att tröttna på att försöka minnas när det var bra mellan dem…

Rust plöjer inte böcker för att förlora sig utan för att förankra sig. Han flyr den djupa sorgen i sin egen forna verklighet för att skära rakt genom sorgen här och nu.

Låt oss nu vända blicken mot Rust. Vad är det han ser i alla de där rituella bilderna, till och med när en plötsligt uppvirvlande fågelflock tycks avbilda seriemördarens Lovecraft-symbol?

Frågan är snarare vad vi själva ser: en man definierad av en depression efter att ha förlorat sitt barn, vilket dödade hans äktenskap och gjorde honom skyddsmekaniskt själlös. Vi vet att han flyr på alla sätt han kan, å ena sidan sprit och piller, å andra sidan – och inte minst eftersom han är nykter alkoholist när vi träder in i serien – arbetsnarkomani. Han läser och jobbar nätterna igenom.

Men som han själv säger om sin tvångsmässiga personlighet: »Jag kan hålla isär saker.« Han är inte mycket, men han är bra på jobbet. Han plöjer inte böcker för att förlora sig utan för att förankra sig. Han är ateist och besatt av hur skeva mänskliga psyken fungerar, inte av alternativ-mytiska trosuppfattningar. Rust flyr den djupa sorgen i sin egen forna verklighet för att skära rakt genom sorgen här och nu. Hans maniska nattjobbande saknar all den kontorsromantik vi annars brukar matas med när vi ser detektiver i mörkret med ansiktena upplysta av en ensam datorskärm – han är sömnlös och vill hålla hjärnan sysselsatt. Det är allt.

Rust ser paralleller mellan sin mordutredning, som han ju anser att han bär det fulla kreativa ansvaret för, och sin polispartners familjeliv; både seriemördaren och Marty är män som konsumerar kvinnliga offer, jägare som behöver byten. Om jag får någon egen teori om själva kriminalfallet så är det nog i detta. Det vill säga, att Marty är mördaren, eller i alla fall på något sätt involverad i Yellow King-kulten. Att serietitelns singularis endast syftar på Rust är en sådan lockande tanke – lösningen röjd redan i titelns numerus! Och indicierna mot Marty är lätta att samla på hög under seriens gång, från hans jägarstory om en tiotaggare (hjorthornen…) till hans svärfars hemvist i den lokala elit som också huserar Yellow King-sekten (som jag tänker är en kristen kult som verkställer Herrens dom över »hororna«; jag har givetvis funderat på svärfadern som förövare också).

Och här är vi nu. Vi har just sett dubbelexponeringen av macho-extremerna sjunka undan i slutet av episod 6 och som inledning av akt 3, när Rust hejdade Marty på landsvägen ivrigt tutande från sin pickuptruck. Den sanne jägaren – han som spårade seriöst i snåren på väg mot Reggie Ledouxs ägor medan Marty pratade om hjorten han skjutit – har nu 17 år senare fått korn på villebrådet, odjuret han känner.

Jag har svårt att släppa att Pizzolatto i en tidigare intervju antytt att han själv varit med om svåra saker under uppväxten vilket han »fortfarande inte är bekväm att prata om«.

Andra True Detective-tittare spejar efter ledtrådar i bibelcitat, H.P. Lovecraft och öletiketter, min huvudsakliga fästpunkt är nog barnen, varav den yngre dottern lekt sexmord med sina barbiedockor och antytts ha varit med om något traumatiserande. Men jag fångas främst av hur allt detta också fungerar representativt, som (mans)samhällskritik, som allmänmänsklig skildring av den familjebildningsdysfunktion där makens/faderns frånvarande destruktivitet är katalysatorn.

Som Nic Pizzolatto uttryckt det i en intervju:

»Serien visar bara en enda mördad kvinna, som representerar det universella offret för den här typen av drama. Visst vill jag göra ett bra jobb inom genren, men jag vill också sticka särskilda hål i den och visa var de här [manliga] instinkterna börjar, både i den sortens män Hart och Cohle representerar och i oss själva som tv-publik.«

Jag har för övrigt också svårt att släppa att Pizzolatto i en tidigare intervju antytt att han själv varit med om svåra saker under uppväxten vilket han »fortfarande inte är bekväm att prata om«.

När den yngsta dottern i skolan gjort teckningar med starka sexuella motiv ställer Marty frågan till Maggie: »Varför vet flickor sånt tidigare än pojkar?«

Maggies svar var så mycket mer svindlande än alla sammanlagda referenser till hundra år gamla goth-skräckberättelser:

»För att de måste veta.«

Just nu på TVdags

Tablåtips 22/7

Bäst på tv i kväll: Del Toros underskattade spökskräckis Crimson Peak

22 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Spännande & upprörande thriller i dokumentären Catfish

21 juli, 2017
Tablåtips 21/7

Bäst på tv i kväll: Seriefinal för Ditte & Louise

21 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Stramt, snyggt & dystert i sci-fi-dystopin Gattaca

20 juli, 2017
Trailer

Fassbender vs Kung Bore! Här är första trailern för The Snowman

20 juli, 2017
Tablåtips 20/7

Bäst på tv i kväll: SVT repriserar Plötsligt i Vinslöv

20 juli, 2017
10-årsjubileum

Mad Men ville se & höra alla oss som var barn på 1970-talet

19 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Blunt & Homeland-Quinn myser i Young Victoria

19 juli, 2017
Klipp

Game of Thrones-stjärnan om skitjobbet: Vi använde fruktkaka

19 juli, 2017
Tablåtips 19/7

Bäst på tv i kväll: Dramalabbet låter kvinnor spela kulturmän

19 juli, 2017
TVdags recappar Game of Thrones

Snövit, Star Wars & zombies – Game of Thrones är tillbaka!

18 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Fantastiska kvinnor & oemotståndliga män i Magiska systrar

18 juli, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel