Recension

Train to Busan-regissörens Netflix-film: mest unika sen Unbreakable

Betyg 3 av 5

Shin Ru-mi (Shim Eun-kyung) driver en restaurang med sin mamma, och de har jobbat hårt för att utveckla ett recept på friterad kyckling som blir så populärt i grannskapet att de till och med får vara med i tv. Men snart nog är kycklingfriden slut när hela deras kvarter köps upp av ett företag som ska bygga ett stort modernt köpcenter för turister där. De lokala handlarna gör motstånd, men de har ju inte ens lagen på sin sida…

Psychokinesis är den mest unika superhjältefilm sedan Shyamalans Unbreakable i hur den handlar om för genren små, verklighetsbaserade konflikter snarare än de vanliga storstadsförgörande och universumhotande spektaklen.

Ru-mis pappa Seok-heon (Ryu Seung-ryong), som lämnade familjen när Ru-mi var ung, är ute och vandrar på ett berg före sitt jobbpass när han börjar må lite dåligt av ett källvatten som smakade skumt. Plötsligt kontaktas han av Ru-mi som berättar att hennes mamma gått bort i en av drabbningarna med den maffia som byggföretaget anlitat för att få ut handlarna.

Seok-heon kommer för att hjälpa Ru-mi som inte nödvändigtvis vill ha hans hjälp, och upptäcker då att han utvecklat psykokinetiska krafter, alltså förmågan att flytta föremål med bara tankarna. Det, om något, ska väl hjälpa?

Psychokinesis är den mest unika superhjältefilm sedan Shyamalans Unbreakable i hur den handlar om för genren små, verklighetsbaserade konflikter snarare än de vanliga storstadsförgörande och universumhotande spektaklen. Därmed inte sagt att filmen lider brist på spektakel – mötet mellan kravallpolis och ockupanter är svindlande bra gjort, och Jung Yu-mi som den antagonistiska representanten för Företaget är ett spektakel i sig i sitt underhållande arroganta sätt att spela karaktären.

Då har vi ju det där med filmens första timme, innan allt spektakel, när karaktärer ska etableras och relationer bildas. Här är filmen mer lik den där andra, mer konventionella superhjältefilmen som släpptes i förra veckan i hur lättvindigt allting är, med den stora skillnaden att Avengers: Infinity War har ett mycket större underhållningsvärde. Vi kan också jämföra med regissören Yeon Sang-hos förra film, zombies-på-tåg-rullen Train to Busan som även den har en pappa-dotter-relation i centrum och behandlar karaktärerna och deras relationer ganska ytligt, men också är mer kul än Psychokinesis tack vare tidigare och mer frekvent action.

Så nog är filmen sevärd om man vill ha något annorlunda i superhjältegenren, gillar asiatisk film, eller har 100 minuter över, men det är nog bäst att hålla förväntningarna i schack.

Psychokinesis finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018
Fotboll

Bästa VM-uppladdningen? Här är alla SVT:s VM-krönikor sedan 1982

22 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel