Recension

Todd Haynes Wonderstruck: en hyperestetisk saga för vuxna

Betyg 4 av 5

Wonderstruck är baserad på en ungdomsbok med samma namn, skriven och illustrerad av Brian Selznick. Det är också namnet på en antik bok-i-filmen, om kuriosakabinett och museer. Todd Haynes, som tidigare gjort bland annat de rosade Carol och I’m Not There, fortsätter att experimentera med berättande och uttryck.

Wonderstruck är helt enkelt en upplevelse, mycket mer än en berättelse. Värd att se, värd att uppleva, men kanske med barnets ögon, som bara tar in och njuter. En fantasi om en natt på muséet, utan att fundera på om det egentligen ens går.

Filmen känns även den som en finkänsligt illustrerad barnbok. Två parallella berättelser vävs tätare och tätare ihop. Den första handlar om Ben som 1977 förlorar sin mamma i en bilolycka och sen sin hörsel i ett blixtnedslag, och ger sig av för att hitta sin okända far i New York. Den andra handlar om döva Rose som 1927 flyr till samma stad för att hitta sin mamma. Båda hamnar till slut på Naturhistoriska museet och fascineras av dioramor och utställningar.

Båda narrativen är hyper-estetiska. Rose rör sig i svartvitt, musiksatt och stiliserat som en stumfilm, ur hennes perspektiv och alltså utan hörbar dialog. (Bara vissa repliker är textade; det vore intressant att veta hur man avgör vad det är meningen att originalpubliken ska kunna läppläsa.) Ben är gulvarmtonad som ett familjefotografi, i ett folkmassesuddigt New York fullt av hotpants och graffiti och frisyrer med stort F.

Det är en lek med idéer om upplevelse och berättande. Ljud och hörsel. (Rose ser en film på en biograf som strax ska byggas om för ljudfilm. Det är en telefon som gör Ben döv. Och så vidare.) Om märkliga samlingar, om modeller och vad som är På Riktigt.

Och det är där den är starkast, när den är en nästan förenklad liten saga, fast för vuxna. Utan poäng, utan mål, sådär logisk som saker bara är när man är elva-tolv och det verkar helt rimligt och görbart att rymma till New York, när saker enkelt faller på plats och det är lika viktigt med upplevelsen av en historia som att den håller ihop eller vad den ska »betyda«.

film_review_wonderstruck

Med den evigt aktuella diskussionen om huruvida roller med funktionsvariationer ska spelas av »vanliga« skådespelare i bakhuvudet var det intressant att läsa att Rose faktiskt spelas av en döv tonåring, Millicent Simmonds, och att Haynes medvetet försökte hitta döva eller hörselnedsatta skådespelare till rollen. Både Simmonds och Oakes Fegley (Ben) gör finkänsliga prestationer – i sällskap med bland andra Julianne Moore och Michelle Williams.

Det är när de två förloppen ska börja komma ihop, mot sista tredjedelen av filmen, som det funkar mindre bra. Allt måste inte knytas ihop prydligt alla gånger; ibland är det bättre om publiken får antingen gissa eller undra. Och: när det ska bli mer verkligt blir det svårare att ignorera vissa logiska eller praktiska luckor eller att inte fundera på vad det är dövheten och de döva ungdomarna betyder, om de är mer än bara funktioner i en lite övertänkt men underresonerad berättelse. Samtidigt är det några rent visuella bitar i den sista tredjedelen som blir ännu mer av en liten bilderbokskaramell och som hade varit tråkigt att missa, så det är svårt att säga att det borde ha slutat annorlunda.

Med den evigt aktuella diskussionen om huruvida roller med funktionsvariationer ska spelas av »vanliga« skådespelare i bakhuvudet var det intressant att läsa att Rose faktiskt spelas av en döv tonåring, Millicent Simmonds, och att Haynes medvetet försökte hitta döva eller hörselnedsatta skådespelare till rollen.

Wonderstruck är helt enkelt en upplevelse, mycket mer än en berättelse. Värd att se, värd att uppleva, men kanske med barnets ögon, som bara tar in och njuter. En fantasi om en natt på muséet, utan att fundera på om det egentligen ens går.

Den här texten har tidigare publicerats i Dagens ETC.

Wonderstruck går på bio.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: BBC:s The Split är en uppenbarelse – kvinnor gör bättre tv än män

27 maj, 2018
Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel