Recension

Todd Haynes Wonderstruck: en hyperestetisk saga för vuxna

Betyg 4 av 5

Wonderstruck är baserad på en ungdomsbok med samma namn, skriven och illustrerad av Brian Selznick. Det är också namnet på en antik bok-i-filmen, om kuriosakabinett och museer. Todd Haynes, som tidigare gjort bland annat de rosade Carol och I’m Not There, fortsätter att experimentera med berättande och uttryck.

Wonderstruck är helt enkelt en upplevelse, mycket mer än en berättelse. Värd att se, värd att uppleva, men kanske med barnets ögon, som bara tar in och njuter. En fantasi om en natt på muséet, utan att fundera på om det egentligen ens går.

Filmen känns även den som en finkänsligt illustrerad barnbok. Två parallella berättelser vävs tätare och tätare ihop. Den första handlar om Ben som 1977 förlorar sin mamma i en bilolycka och sen sin hörsel i ett blixtnedslag, och ger sig av för att hitta sin okända far i New York. Den andra handlar om döva Rose som 1927 flyr till samma stad för att hitta sin mamma. Båda hamnar till slut på Naturhistoriska museet och fascineras av dioramor och utställningar.

Båda narrativen är hyper-estetiska. Rose rör sig i svartvitt, musiksatt och stiliserat som en stumfilm, ur hennes perspektiv och alltså utan hörbar dialog. (Bara vissa repliker är textade; det vore intressant att veta hur man avgör vad det är meningen att originalpubliken ska kunna läppläsa.) Ben är gulvarmtonad som ett familjefotografi, i ett folkmassesuddigt New York fullt av hotpants och graffiti och frisyrer med stort F.

Det är en lek med idéer om upplevelse och berättande. Ljud och hörsel. (Rose ser en film på en biograf som strax ska byggas om för ljudfilm. Det är en telefon som gör Ben döv. Och så vidare.) Om märkliga samlingar, om modeller och vad som är På Riktigt.

Och det är där den är starkast, när den är en nästan förenklad liten saga, fast för vuxna. Utan poäng, utan mål, sådär logisk som saker bara är när man är elva-tolv och det verkar helt rimligt och görbart att rymma till New York, när saker enkelt faller på plats och det är lika viktigt med upplevelsen av en historia som att den håller ihop eller vad den ska »betyda«.

film_review_wonderstruck

Med den evigt aktuella diskussionen om huruvida roller med funktionsvariationer ska spelas av »vanliga« skådespelare i bakhuvudet var det intressant att läsa att Rose faktiskt spelas av en döv tonåring, Millicent Simmonds, och att Haynes medvetet försökte hitta döva eller hörselnedsatta skådespelare till rollen. Både Simmonds och Oakes Fegley (Ben) gör finkänsliga prestationer – i sällskap med bland andra Julianne Moore och Michelle Williams.

Det är när de två förloppen ska börja komma ihop, mot sista tredjedelen av filmen, som det funkar mindre bra. Allt måste inte knytas ihop prydligt alla gånger; ibland är det bättre om publiken får antingen gissa eller undra. Och: när det ska bli mer verkligt blir det svårare att ignorera vissa logiska eller praktiska luckor eller att inte fundera på vad det är dövheten och de döva ungdomarna betyder, om de är mer än bara funktioner i en lite övertänkt men underresonerad berättelse. Samtidigt är det några rent visuella bitar i den sista tredjedelen som blir ännu mer av en liten bilderbokskaramell och som hade varit tråkigt att missa, så det är svårt att säga att det borde ha slutat annorlunda.

Med den evigt aktuella diskussionen om huruvida roller med funktionsvariationer ska spelas av »vanliga« skådespelare i bakhuvudet var det intressant att läsa att Rose faktiskt spelas av en döv tonåring, Millicent Simmonds, och att Haynes medvetet försökte hitta döva eller hörselnedsatta skådespelare till rollen.

Wonderstruck är helt enkelt en upplevelse, mycket mer än en berättelse. Värd att se, värd att uppleva, men kanske med barnets ögon, som bara tar in och njuter. En fantasi om en natt på muséet, utan att fundera på om det egentligen ens går.

Den här texten har tidigare publicerats i Dagens ETC.

Wonderstruck går på bio.

Just nu på TVdags

Premiär

Nu kommer Skam-klonerna – se första avsnittet av Skam France!

21 februari, 2018
Streamingtips

Nya & kommande filmer på Netflix i februari – vi plockar guldkornen!

20 februari, 2018
Kommentar

I veckans Homeland: Gorbatjov-look-alike & hacker-revansch

19 februari, 2018
Tips

Women in Horror 2018 – kvinnlig skräckfilmfest i helgen

19 februari, 2018
Kommentar

Bron är slut – Tack för allt, Saga Norén länskrim Malmö!

18 februari, 2018
Klipp

Se Robert Aschbergs dagliga protest mot sitt eget Aftonbladet TV-program

18 februari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Brittiskt djupdrama som allra bäst i Trauma

18 februari, 2018
Intresseklubben Antecknar #48

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Denis Villeneuves Arrival

17 februari, 2018
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2018: Kylie-schlager, en monsterrefräng & årets värdiga vinnare

17 februari, 2018
Kommentar

De arma tolv aporna – nu är det väl (r)evolution på gång?

16 februari, 2018
Nyhet

Tambor sparkas från Transparent efter sextrakasserianklagelserna

16 februari, 2018
Kommentar

Oscar Micheaux är amerikansk films verkliga svarta panter – varför har dagens kritik ingen aning?

15 februari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel