Din guide i streaming-landskapet

Tio guldkorn på svenska Netflix

Ah, Netflix! Så jäkla bekvämt att ha en Att se-lista sprängfylld med gotter: samtliga avsnitt av Louie, ett helt gäng Mario Bava, en massa film noir, Primer, Time Crimes, Preminger, Corman, Wilder, pinfärska dokumentärer, hur mycket 1980-talsskräckisar som helst, hela The Story of Film

Så långt amerikanska Netflix. Svenska Netflix, som nyligen fyllde ett år, är en helt annan femma. Undantaget barnfilmer (långtifrån allt är bra, men det finns åtminstone så mycket att ongarna har fullt upp) är det deprimerande tunt för filmdiggaren.

En rundtur bland kategorierna blir snabbt en klaustrofobisk déjà vu-upplevelse, där det känns som om samma 15 filmer återkommer om och om igen. Man har noll överblick, begreppet »klassiker« finns överhuvudtaget inte (alla filmer tycks gjorda efter 1990) och den förväntade filmkvällen blir snart en tröstlös ökenvandring som liknar det tvångsmässiga bläddrandet i 3-för-99-backen på Coop Forum. Och de officiellt Bra filmer som finns (Gudfadern, Starship Troopers) har man redan sett hundra gånger.

Men med lite jobb går det att vaska fram ett och annat guldkorn. Här är tio snabba.

Gods and Monsters (Bill Condon, 1998)
Innan Ian McKellen blev Magneto och Gandalf med hela svenska folket gjorde han riktiga filmer som Richard III och den här. McKellen spelar Frankenstein-regissören James Whale, som tio år efter sin prime sitter ensam i lyxvillan och mår dåligt. När en ung och deffad Brendan Fraser börjar jobba som trädgårdsmästare väcks hans passioner till liv, och en spänd flirt inleds. McKellen är grandios som åldrad queen i välskriven film som också är nördmumma för vänner av Universals skräckklassiker. »Brendan Frasers bästa roll« känns inte som den optimala säljpitchen, men vi drar den ändå. Condon, som på sistone degraderats till Twilight-regissör, vann en Oscar för sitt manus.

The Brood (David Cronenberg, 1979)
Psykiskt instabil kvinna i skilsmässotvist undergår ny experimentell terapiform av sinister psykolog (Oliver Reed) och föder fram mordiska monsterdvärgar, som infiltrerar lekis och slaktar personalen med tillhyggen. En av body horror-nestorns allra läbbigaste filmer, och enligt Cronis själv en av hans mest självbiografiska: den skrevs när han själv låg i skilsmässa. Är man djupt intresserad av hur ett typiskt kök i Toronto såg ut sent 1970-tal (färgerna! köksluckorna!) är The Brood ett givet val, vill man undvika mardrömmar om vanställda monsterbarn kan det vara idé att skippa – jag såg den som tioåring (liite tidigt kan tyckas) och har burit på den (häpp) sedan dess.

Kings of the Road (Wim Wenders, 1976)
Otippat nog finns det hela tolv Wenders-filmer på Netflix, däribland både Paris, Texas och Himmel över BerlinKings of the Road (som hette Med tidens gång när det begav sig) är en av hans bästa. En nära tre timmar lång road movie om en biografmaskinist (Wenders-stammisen Rüdiger Vogler) som åker runt den tyska landsbygden och rustar upp fallfärdiga biografer, och slår följe med en självmordsbenägen ung man (spelad av Hanns Zischler, en av Tysklands flitigaste karaktärsskådisar, härhemma tragiskt nog mest känd som den illa dubbade Josef Hillman i Beck-filmerna). En provocerande långsamt berättad film med mästerligt svartvitt foto av Jarmusch-medarbetaren Robby Müller och en fullständigt osannolik scen där maskinisten vaknar en tidig morgon, sträcker på sig, släntrar ut på en gräsplan, sätter sig på huk och tålmodigt producerar filmhistoriens längsta och mest autentiska bajskorv – allt filmat i en enda flera minuter lång tagning. På riktigt.

Running Scared (Wayne Kramer, 2006)
Av exakt allt att döma (omslag, handling, Paul Walker i huvudrollen) en generisk actionrulle, men denna thriller av regissören till The Cooler har en räv bakom örat. Handligen kretsar kring en misslyckad drogdeal och bjussar på  välkoreograferat ultravåld, överspelade gangsters, biljakter, tortyrscener, ansträngt Tarantino-tuff dialog, knarkare och hallickar – snyggt men deprimerande. Men! Plötsligt glider ett troll förbi i oskärpa, senare skuggan av en häxa som tassar runt i förbifarten, och det är då man förstår: Running Scared har ambitionerna hos en mörk (eller snarare kolsvart) saga. Någon timme in tar historien en helt oväntad vändning och det blir en modern (och mycket grym) bröderna Grimm av filmen. Fascinerande, magstarkt och spännande, och Elizabeth Mitchell (från Lost och V) i sitt livs roll.

Black Book (Paul Verhoeven, 2006)
Verhoeven har försvunnit från radarn, men för bara sju år sen gjorde han den ditintills både dyraste och mest inkomstbringande filmen hemma i Holland. Black Book (eller Zwartboek som låter coolare) är en Andra världskriget-thriller som utspelar sig i de ockuperade delarna av Nederländerna, där motståndskvinnan Clarice Van Houten går undercover och sexar in sig hos naziofficeren Müntze (snygge Sebastian Koch från De andras liv). Raffel följer. En typisk Verhoevensk blandning av grovt våld, mycket naket, och hisnande svajningar mellan genuint spännande krigsskildring och komiskt överspel.

The Box (Richard Kelly, 2007)
Donnie Darko-regissörens existentialistiska thriller fick sågen av de flesta, drog knappt in sina kostnader och blev inte alls den karriärsboost Kelly så väl behövde efter megafiaskot Southland Tales. Men det finns mycket att hämta här för vänner av gåtfull science fiction.
Året är 1976 och ett medelklasspar i suburbia (han rymdforskare på NASA, hon låghalt lärarinna) får besök av en mystisk man (en lågmäld James Langella med halva fejan bortsprängd av CGI) som ger dem en snygg liten låda med en illröd knapp. Dealen: »Tryck på knappen och ni får en miljon dollar i cash, men någonstans dör en människa ni inte känner. Eller strunta i att trycka. Jag kommer tillbaks imorgon och hämtar lådan.« De trycker, såklart, och allt går sakta men obönhörligt åt helvete, såklart.
Filmen bygger på en novell av Richard Matheson som också blivit till en Twilight Zone-episod, och första halvtimmen är precis så myror i huvudet-perfekt som ett riktigt bra TZ-avsnitt kan vara. Sedan går det alltmer överstyr, fast på ett oerhört snyggt 1970-talsbrunt sätt. Det blir konspirationsrulle med ekon av Invasion of the Body Snatchers, featuring polisonger och kavajslag lika feta som O. J. Simpsons i Capricorn One, och ett svinsnyggt foto (av Kellys ständiga DP Steven Foster) som andas inte så lite Kubrick. Men jämfört med The Box är 2001: A Space Odyssey lika lättsam och tydlig som ett avsnitt av Månbas Alpha. Kelly tar med allt: liv på Mars, andra dimensioner, en mystisk cover-up från regeringen, aliens, hjärntvättade hemmafruar, och slutligen en rejält ruskig final med vibbar från de utstuderade moralstraffen i Saw-filmerna. Om man kan låta bli att irriteras på att allt bara flummar iväg, och i stället njuter av den extremt ominösa stämningen och den stiliserade scenografin, så har man två underbara timmar framför sig.

Ricochet (Russell Mulcahy, 1991)
Oförtjänt bortglömd vhs-klassiker av regissören till Highlander. Denzel Washington är ambitiös snut som sätter dit psykopaten Blake (John Lithgow) och blir hjälte i media. Tio år senare har han avancerat till framgångsrik åklagare medan Lithgow suttit i finkan och ruvat på hämnd. Lithgow rymmer och sätter fokus på att göra livet surt för sin nemesis. Vad som sedan utspelar sig får Cape Fear att framstå som Björnes magasin. Ricochet är fruktansvärt trashig och brutal, och John Lithgow, vars normalnivå i alla filmer är hyfsat over the top, går helt och hållet bananas med sin roll – han är helt formidabel som den monumentalt ondskefulle Blake. Dialogexempel: Tuff plit: »Hey Blake, did ya remember to floss?« Blake: »Yeah. With your wife's pubic hair.« I skrift: lökigt. Levererat av Lithgow: mästerligt.

Nine Lives (Rodrigo Garcia, 2005)
HBO-regissören Garcias andra långfilm är en episodfilm: i nio sekvenser (alla gjorda i en enda lång tagning) följer vi nio kvinnor i olika skeden av livet, och saker som skilsmässor, otrohet, åldrande och död avhandlas. Rena julbordet för skådisar alltså, och Garcia har fått ihop en strålande ensemble med bl a Holly Hunter, Sissy Spacek och William Fichtner. Allt är inte lysande, men den som kan se den sista lilla filmen, där en mamma (Glenn Close) och hennes dotter (Dakota Fanning) besöker en kyrkogård, utan att börja störtgråta på slutet lovar jag bjuda på en öl.

The Rocketeer (Joe Johnston, 1991)
Hollywood, 1938. En stuntpilot (Billy Campbell, som senare gjorde… äh, det var inget) och hans sidekick (Alan Arkin!) hittar en mystisk raket som stulits från Howard Hughes (Terry O'Quinn!!), bygger en jetpack, konstruerar en mask och skapar den flygande hjälten The Rocketeer, som blir sista skriket i pressen. Men den odräglige filmstjärnan Neville Sinclair (en diabolisk Timothy Dalton) som i själva verket är hemlig nazist-agent är dem på spåren. Spielberg/Lucas-protegén och special effects-mannen Johnstons andra långfilm (efter *host* Älskling, jag krympte barnen) är en hejdlöst underhållande matinépärla med härliga, pre-CGI-effekter och en rafflande final i en zeppelinare. 'Nuff said.

Just nu på TVdags

Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Sterling K. Brown

22 augusti, 2017
Trailer

»Skål, hörni!« Skilsmässohumor i Solsidan-filmen – se trailern!

22 augusti, 2017
Klipp

»Turn the light off!« Här är nya suveräna teasern för Curb Your Enthusiasm

22 augusti, 2017
Tablåtips 22/8

Bäst på tv i kväll: Vegetariskt & mördarsnigeljakt när Trädgårdstider är tillbaka

22 augusti, 2017
Säsongspremiär

Halt and Catch Fire tillbaka – höstens första stora måste-se

21 augusti, 2017
Tablåtips 21/8

Bäst på tv i kväll: Äntligen säsongspremiär för Breaking News

21 augusti, 2017
Recension

En Idol-premiär utan särskilt mycket talang

21 augusti, 2017
Kommentar

Den enkla konsten att få tyst på en SVT-hatare

21 augusti, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Skådespelarfest i nya Top of the Lake-säsongen

20 augusti, 2017
Nyhet

Perfekt spionstart på hösten – ny Falsk identitet-säsong i september!

19 augusti, 2017
Kommentar

Ge Pernilla Augusts arga, galna, skjutglada antroposof en egen serie!

19 augusti, 2017
Klipp

Kolla noga, SVT, hur riktiga journalistproffs sätter dit Trump-bullshittern

18 augusti, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel