Recension

The Square – mästerligt & absurt om apor i människokostym

Betyg 5 av 5

»Varför tycker man att det är så roligt med apor? Är det för att de är så lika människor?« Den enda gången jag pratat med Ruben Östlund pratade vi om apor. Han berättade att han skulle ha med en schimpans i The Square och jag minns inte exakt men jag tror att jag berättade om apan som tog tag i den irländska gossens utstående ögon och skakade honom mot gallret apan satt innanför på Belfast zoo. Hur som helst: Jag kunde inte svara på varför det är så roligt med apor.

Det är här apan kommer in förstås. Är vi sofistikerade, medkännande varelser eller är vi egentligen bara primitiva djungeldjur i kostym när allt kommer kring? The Square antyder det senare.

Eller människor för den delen, vilka Ruben Östlund är en skicklig skildrare av, och speciellt män och i synnerhet i grupp. För mig kretsar alla hans filmer kring manligheten som tema på ett eller annat sätt. I grupp, som i De ofrivilliga och Play, eller i relation till andra män som i Turist. I The Square kan man hävda att begreppet utvidgats till att innefatta hela mänskligheten. Istället för att fråga »Vad betyder det att vara man idag?« så kan man fråga »Vad betyder det att vara människa idag?« Det är här apan kommer in förstås. Är vi sofistikerade, medkännande varelser eller är vi egentligen bara primitiva djungeldjur i kostym när allt kommer kring? Filmen antyder det senare.

Mycket har sagts om The Square redan på förhand. Konstverket Rutan finns på riktigt, en ruta där total acceptans och frid råder. Där man kan ställa sig och be om hjälp, vara sårbar och helt öppen medan de andra i rutan är ålagda att hjälpa till. Så pass bra har man lyckats etablera detta konstprojekt redan innan filmen haft premiär att Rutan exporterats till olika events, den syntes till exempel nyligen på musikfestivalen Way Out West. Rutan är förstås en symbol: Hur skulle världen se ut om total tillit fick råda? Tillit tar sig många uttryck i Ruben Östlunds film. Vågar vi parkera en dyr bil var som helst? Kan vi lita på att vårt one-night-stand inte försöker blåsa oss och bli gravid?

Tillit tar sig många uttryck i Ruben Östlunds film. Vågar vi parkera en dyr bil var som helst? Kan vi lita på att vårt one-night-stand inte försöker blåsa oss och bli gravid?

I centrum för filmen står Christian Juel Nielsen, konstnärlig ledare för ett nytt modernt konstmuseum. Han är snygg, rik, världsvan och ställer lagom obekväma frågor fast i trygga, bekväma inramningar. Han ställer ut svindyra, banala verk om materialismens förgänglighet, pratar om konst och medmänsklighet inför bankettklädda donatorer som vill äta buffémat och känna att de är högburna vänner av den fria konsten. Men när den fria konsten kommer för nära inpå blir det bara jobbigt. När vi ställs öga mot öga med människor som behöver vår medmänsklighet blir det också jobbigt. Kan vi inte få ha våra ideal ifred – måste vi leva ut dem också? Kan vi inte bara utmana dem inom den trygga ramen av ett konstverk? Christians egen tillit utmanas å det grövsta när han utsätts för ett brott och sedan presenteras med en stor, anonym grupp misstänkta. Intressant nog är det återigen en mobiltelefon som har en bärande roll i historien, precis som i Play och Turist. Även i De ofrivilliga förekommer mobilen i en sekvens, även filmspråket i Ruben Östlunds filmer har lite av mobilkamerans nära men samtidigt distanserade bild som inte sällan filmas i halvfigur, som om vi lever livet men inte är helt närvarande.

the_square_10_00204670

Filmens paradscen är en bankett där man bjuder museets donatorer och mesta kändisar på flott middag i kunglig miljö. Det är placeringskort, kristallglas och högt i tak. Man bjuder också på konst – performanceartisten Oleg agerar apa. Fantastiska Terry Notary, en av Hollywoods främsta apgestaltare, kommer springande in i salongen och förvirrar gästerna så till den milda grad att de inte vet vad de ska göra förutom att fly eller ta till knytnävarna. Inga andra instinkter dyker upp i denna fantastiska crash course i darwinism.

Som alltid med Ruben Östlund är vissa plågsamma scener ordentligt utdragna så att man som tittare aldrig får möjlighet att värja blicken.

Som alltid med Ruben Östlund är vissa plågsamma scener ordentligt utdragna så att man som tittare aldrig får möjlighet att värja blicken. Varken från en mekaniskt kylig sexscen eller från banketten där apmänniskan sabbar stämningen eller ett »konstnärligt samtal« med enerverande publik man som konstmänniska måste visa tolerans inför. Det är som om vi måste tvingas se. Ibland blir det komiskt och absurt men det känns aldrig helt och hållet okej att skratta hjärtligt. Får man skratta åt någon med Tourettes sjukdom? Får man skratta åt en förnedrad middagsgäst som inte gjort någon förnär?

Frågan kvarstår: Vad betyder det att vara människa idag? Man kan hävda att det som utmärker oss och skiljer oss från aporna skulle kunna vara medmänsklighet. Men det står sig oerhört tunt efter att ha sett The Square. Vi är inte ens apor i kostym, vi är mer primitiva än så.

The Square har biopremiär imorgon.

Just nu på TVdags

Tablåtips 21/9

Bäst på tv i kväll: Wahlgrens är överlägsna Parneviks och Kardashians

21 september, 2017
Trailer

Adam Sandler i ny kvalitetschock! Se trailern för The Meyerowitz Stories

21 september, 2017
Nyhet

Nu är den här! Kolla in trailern för Netflix-serien The Punisher

20 september, 2017
Tablåtips 20/9

Bäst på tv i kväll: Zackari Wahlström testar livet på 1800-talet

20 september, 2017
Nyhet

Linda Hamilton tillbaka som Sarah Connor i Terminator 6

20 september, 2017
Nyhet

HBO förnyar David Simons The Deuce för en andra säsong

20 september, 2017
Trailer

Alicia Vikander är Lara Croft – se första trailern för nya Tomb Raider

20 september, 2017
Tablåtips 19/9

Bäst på tv i kväll: Luuks Fråga Lund är klassisk public service

19 september, 2017
Pop Culture Confidential

Exklusiv Pamela Adlon-intervju i veckans podd – om Better Things & föräldraskap

19 september, 2017
Nyhet

Lukas Moodysson gör bonnig BUP-dramedy för HBO Nordic!

19 september, 2017
Nypremiär från NonStop Timeless

Den fullkomliga konstupplevelsen – Jane Campions Pianot på bioduk igen

18 september, 2017
Kakfest

Han gör det igen: Roy Fares förför oss i Amerika

18 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel