Kommentar

The Handmaid's Tale – ett knytnävsslag rakt in i tryggheten

En kvinna och hennes barn flyr genom skogen. Barnet är inte så gammalt, kanske fem, sex år. Kvinnan och barnet jagas av män med automatvapen. Vi hör hennes man bli skjuten. Hon försöker bära barnet och springa, men det är för tungt. Hon jagas upp av männen och skiljs från sitt barn medan hon slåss och skriker förtvivlat. Det är öppningsscenen i Hulus tv-serieadaption av Margaret Atwoods 30 år gamla klassiker The Handmaid’s Tale. Scenen är inte många minuter lång, men jag kan inte andas. Jag är där själv i skogen, med mitt barn, Elvira. Hon är yngre, bara två, men hon är också för tung. Och när hon blir ledsen så är det väldigt svårt att hålla henne tyst. Jag kan höra henne gråta och avslöja oss.

June skulle kunna vara jag. Jag tror jag aldrig identifierat mig så starkt med en rollperson på tv någonsin. Hon är min ålder, välutbildad, självständig. Och har fött ett barn. Jag kan inte ens orka tänka tanken till klart vad det skulle göra med mig som person som mitt barn togs ifrån mig, och sedan, rätten att vara något annat än ett kärl som män ska använda för att odla sin avkomma i.

Nu ligger Elvira och sover i sin säng. Hon är trygg. Men jag kan inte andas. Jag kan inte andas, för jag kan så livligt föreställa mig hur det känns att vara i den situationen. Jag kan inte andas för att orkar inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas att bli skild från mitt barn av män med automatvapen. Jag kan inte andas för det här är inte bara fiktion.

Det var länge sen en tv-serie grep mig så starkt som de två första avsnitten av The Handmaid’s Tale. När jag läste boken första gången för kanske 15 år sen var jag så fascinerad över hur realistisk den kändes, fast den var så långt från verkligheten. Men nu, post Trump, så känns det inte lika långt bort längre. »Till slut börjar allt kännas normalt« säger Tant Lydia, som basar över de tillfångatagna kvinnornas utbildning till handmaidens. Normalisering, den långsamma nedåtgående spiralen mot att normalisera värderingar vi tidigare hållit som förkastliga. Rasism, främlingsfientlighet, kvinnohat. I USA tar Trumps administration bort allmer bidrag till Planned Parenthood, och fler och fler delstater skärper abortlagarna. I Gilead, det nya USA som The Handmaid’s Tale utspelar sig i, avrättas läkare som utfört aborter.

I The Handmaid’s Tale finns två homosexuella karaktärer som bara klarat sig undan avrättning för att deras äggstockar skulle kunna producera barn. De har reducerats till avelsdjur.

I öppningsscenen, den som får mig att kippa efter andan som efter ett knytnävsslag i magen, springer huvudpersonen (som i serien fått namnet June, men som i boken aldrig benämns med namn) mot den kanadensiska gränsen. Det berörs aldrig, men jag tänker på; hur ser mottagandet ut för de flyktingar som lyckas ta sig in i Kanada från Gilead? Skickas de tillbaka? Fast man vet om att de spårar upp och hänger homosexuella? Fast man vet att fertila kvinnor skickas in i sexslaveri? Jag kan inte låta bli att tänka artiklar jag läst om yazidiska kvinnor säljs som sexslavar av IS. Eller på rapporterna om koncentrationsläger och mord på homosexuella i Tjetjenien. I The Handmaid’s Tale finns två homosexuella karaktärer som bara klarat sig undan avrättning för att deras äggstockar skulle kunna producera barn. De har reducerats till avelsdjur.

Det blir så tydligt för mig att all religiös fundamentalism till syvende och sist handlar om att kontrollera kvinnors liv och kroppar. Oavsett om det handlar om IS, Boko Haram, abortmotstånd eller purity balls, eller ett (fiktivt) fundamentalistiskt kristet USA. Kvinnorna kommer dra det kortaste strået. Ideologin kommer göra allt för att stympa och begränsa kvinnors kroppar och rätt till liv och frihet. Jag kan inte andas, för i The Handmaid’s Tale är berättelsen om detta gjort så snyggt och lättbegripligt. Om hur det känns när ens rätt till att vara ett handlande subjekt plötsligt tas bort. Och det är inte fiktion. Det händer överallt i världen, just nu, men jag orkar inte tänka klart den tanken, jag orkar inte.

June skulle kunna vara jag. Jag tror jag aldrig identifierat mig så starkt med en rollperson på tv någonsin. Hon är min ålder, välutbildad, självständig. Och har fött ett barn. Jag kan inte ens orka tänka tanken till klart vad det skulle göra med mig som person som mitt barn togs ifrån mig, och sedan, rätten att vara något annat än ett kärl som män ska använda för att odla sin avkomma i. Jag som älskar att dricka vitt vin, läsa slaskig fantasy och köra bil lite för snabbt. Jag orkar inte tänka klart tanken på alla de andra kvinnorna som just nu berövas rätten att leva sina liv, vars barn slits ur händerna, och som våldtas av män som anser att just de har rätt till deras kroppar. Jag orkar inte tänka tanken till slut, och ser klart avsnitt två med känslan av att ha vaknat ur en mardröm som känts alltför verklig. Lättnaden när det är över. Jag torkar tårarna och går in till mitt barn och kramar henne, fast hon kanske vaknar. Jag håller henne tätt tätt mot mig, och tänker att jag kommer slåss för dig, kommer slåss till mitt sista andetag om de jävlarna försöker ta dig.

Men slappna av, det är ju bara en tv-serie! Fiktion!

Välsignad vare frukten.
Må Han öppna.

The Handmaid's Talevisas på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Trailer

Frost-fans, kolla! Här är trailern för Olofs frostiga äventyr

24 november, 2017
Tablåtips 24/11

Bäst på tv i kväll: Hatisk debatt i Grotescos sju mästerverk

24 november, 2017
Kommentar

»Pranks«, nykläckta killar & vuxenmys i veckans Ensam mamma söker

23 november, 2017
Kommentar

När avslöjar ni årets julvärd, SVT?

23 november, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om mardrömslärare, zombieslafs & Designated Survivor

23 november, 2017
Tablåtips 23/11

Bäst på tv i kväll: Jacques Audiards mästerverk Rust & Bone

23 november, 2017
Kommentar

Gevärsromantik & fästingpung i kvällens Bonde söker fru

22 november, 2017
Nyhet

Hurra! SVT:s storsatsning Vår tid är nu klar för en tredje säsong

22 november, 2017
Diskussion

TVdags pratar ut om Louis CK:s sextrakasserier & #MeToo

22 november, 2017
Tablåtips 22/11

Bäst på tv i kväll: Kammarspelet i Bergmans Scener ur ett äktenskap

22 november, 2017
Kommentar

I kvällens Bachelor: när leken spårar ur på allvar

21 november, 2017
Klipp

Scen för scen: här är alla filmreferenser i Stranger Things 2

21 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel