Recension

The Handmaid's Tale är obehaglig och välgjord, men tyvärr lite för tråkig

Betyg 3 av 5

Tjänarinnans berättelse, som den heter på svenska, är en hyllad roman från 1985 av kanadensiska författaren Margaret Atwood. Den har tidigare adapterats som bland annat långfilm och opera, men nu är ultimata versionen här i form av en tv-serie på tio avsnitt, varav de tre första finns tillgängliga på HBO Nordic från och med i dag. Framöver kommer det släppas ett nytt avsnitt i veckan.

Huvudrollsfiguren Offred tvingas precis som andra fruktbara kvinnor att jobba som tjänarinna åt ett rikt par där frun inte kan bli gravid, och det ingår i tjänarinnans påtvingade jobb att ha sex med mannen i hopp om att kunna ge dem ett barn.

Berättelsen utspelar sig i en dystopisk framtid där regeringen störtats och ersatts med kristna fundamentalister som skapat väldigt strikta lagar efter att kvinnors fertilitet dramatiskt sjunkit. Huvudrollsfiguren Offred tvingas precis som andra fruktbara kvinnor att jobba som tjänarinna åt ett rikt par där frun inte kan bli gravid, och det ingår i tjänarinnans påtvingade jobb att ha sex med mannen i hopp om att kunna ge dem ett barn. Det är en tung och plågsam existens vi får bevittna, men det som håller Offred vid liv är hoppet om att en dag få återförenas med sin unga dotter som togs ifrån henne när allt gick åt helvete.

För mig som inte läst boken och knappt visste någonting om handlingen var det alla de bekanta namnen i rollistan som lockade. Offred spelas av Elisabeth Moss som är bäst känd som Peggy i Mad Men, men som också haft huvudrollen i fantastiska Nya zeeländska deckaren Top of the Lake (som äntligen återvänder med en andra säsong senare i år). Hon är tjänarinna åt Joseph Fiennes (från Flashforward och American Horror Story) och Yvonne Strahovski (från Chuck, Dexter och 24: Live Another Day). Alexis Bledel från Gilmore Girls spelar en annan tjänarinna, och Ann Dowd från The Leftovers är tjänarinnornas grymma instruktör. Samira Wiley vars genombrott var som Poussey i Orange is the New Black spelar Offreds kompis från när allt var som vanligt, någonting vi får se flashbacks till då och då. Jag kände mig först ganska skeptisk till att världen kunnat bli så här hemsk så plötsligt och tänkte att det kanske bara var lathet och en typisk »det är inte hur världen blev så här vi är intresserade av att utforska«-attityd, men i de flashbacks vi fått se genom de tre första avsnitten så får vi höra om hur samhället stegvis men plötsligt börjar falla samman. Jag skulle vilja se och höra mer detaljer om hur det hände för att helt köpa premissen, men visst funkar det ändå som ett varnande exempel för någonting som vi som människor aldrig kan låta hända.

Serien känns väldigt litterär, då den tar gott om tid på sig och följer Offred och hennes tankar genom Elisabeth Moss berättarröst. Allt är även väldigt filmiskt snyggt och det märks att det är en högkvalitativ produktion, där alla skådespelare är exakta och effektiva, inte minst Elisabeth Moss som gör ett fantastiskt jobb i huvudrollen. Trots allt detta så känns serien tyvärr för långsam och jag kan inte hjälpa att jag oftare än inte känner mig uttråkad. Jag säger tyvärr för jag ville verkligen gilla den men har inte riktigt nått dit ännu. Jag kan absolut uppskatta att en bok adapteras som tv-serie istället för film, där den kan få utrymme att ta tid på sig och inte vara tvungen att skippa förbi stora delar, men medan någon annan kritiker kallar takten i seriens scener för »minutiös« så kallar jag den för långtråkig. För mig känns det som att de måste övertyga mig först, haka fast mig och faktiskt få mig investerad i karaktärerna och berättelsen, innan de kan ta sig tid och förvänta sig att hålla min uppmärksamhet. Den allra första scenen är en flashback till när Elisabeth Moss försöker fly med sin dotter och man, väldigt intensivt och otrevligt, vilket säkerligen är till just för att få fast tittaren och vinna deras förtroende så att de sen är med på allt som händer därefter, men för mig var det inte tillräckligt.

Det är klart man har medlidande för Offred, men om man levde hennes hemska liv skulle man inte hellre bara dö?

Jag tror att problemet har mycket att göra med att karaktärerna i deras värld alla är så passiva och anonyma, vilket såklart är inbakat i premissen med det samhället de lever i, men det gör att jag inte kan investera mig i någon karaktär – jag vet ingenting om någon. Det är till och med svårt att ha hopp för Offred, även om man får höra hennes tankar. I flashbacks är hon en helt vanlig tjej, men kontrasten är så stark att det knappt känns som samma karaktär. Det är klart man har medlidande för henne, men om man levde hennes hemska liv skulle man inte hellre bara dö? Jag skulle nog föredra det i hennes läge, men hon har en dotter där ute någonstans så hon bara fortsätter att leva i den sjukt strikta värld där hon inte får lov att läsa nyheterna, prata med vem hon vill eller ha någonting alls som gör livet värt att leva. Vi är så vana att se våra protagonister nå botten för att sen resa sig med en gång och ta sig tillbaka upp på topp att det inte bara känns obehagligt och skrämmande att se en huvudperson uppgivet leva så här utan att göra någonting åt det, men det känns även otillfredsställande och ja, tråkigt, det är inte kul, inte spännande.

Jag kräver inte massa action, spionuppdrag eller en sidohandling om en grupp före detta militärer som nu är rebeller, men om idén är att Offred någon gång ska göra något slags uppror mot det liv hon tvingats in i så får de gärna komma till den delen lite fortare. Visst, vi har fått det tydligt demonstrerat vad som händer om någon inte följer reglerna i deras samhälle så att vi fattar hur höga insatserna är när (förhoppningsvis) Offred börjar göra motstånd, men tre entimmeslånga avsnitt för att etablera detta är lite för mycket.

Så varför bestämde de sig för att släppa tre avsnitt som premiär? Ett dubbelavsnitt hade väl inte varit så märkvärdigt, men tre avsnitt? Min spontana tanke var att de kanske inte var övertygade att tittarna skulle fasta efter första eller andra avsnittet, så jag satt och hoppades på att det skulle börja bli riktigt spännande mot slutet av tredje. Det fortsatte vara bra, det hände en del intressanta saker, men ingenting som verkligen imponerade. Visst vill jag väl veta hur det kommer gå, men jag känner ingen brådska, och det finns ju hur många bra tv-serier som helt att se nuförtiden.

De tre första avsnitten av The Handmaid's Tale finns nu på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Buzzfeeds kulturskribent Anne Helen Petersen

28 juni, 2017
Tablåtips 28/6

Bäst på tv i kväll: Guldbaggebelönade Min faster i Sarajevo

28 juni, 2017
Till minne

Vi glömmer aldrig Michael Nyqvists leende!

28 juni, 2017
Nyhet

Bring on season four! Better Call Saul förnyad för ännu en säsong

27 juni, 2017
Youtube-premiär

Sverige behöver Aron Flam mer än Aron Flam behöver Sverige

27 juni, 2017
Nyhet

Hurra! Kevin Bacon-klassikern Tremors får pilotavsnitt

27 juni, 2017
Tablåtips 27/6

Bäst på tv i kväll: Sanna Nielsens andra allsångssommar

27 juni, 2017
Klipp

Reklampaus! Se Michael Bays skamlösa produktplaceringsbonanza

27 juni, 2017
Tablåtips 26/6

Bäst på tv i kväll: Nya danska thrillerserien Gisslantagningen

26 juni, 2017
Svenska Skampodden

»Angrer på at jeg avlyste« – vi går igenom avsnitt 9, säsong 4, av Skam

26 juni, 2017
Tablåtips 25/6

Bäst på tv i kväll: Maktskifte i reality-Sverige? Cowboykåken-Dick bättre än Sommartorpet-Ernst

25 juni, 2017
Standup i SVT

Kom igen, män… älskvärt missanpassade Miranda är för er också

25 juni, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel