Kommentar

Teaterförbundets mångfaldscheckar må vara frivilliga – men Filminstitutets är det inte

Mårten Arndtzéns intressanta radioreportage Vad är att göra rätt (i dag omskrivet av Ivar Arpi i SvD) handlar om dramavärldens mångfaldscheckar och det eventuella behovet av dem. Checkarna är vad de låter som: en sorts lista där dramatiker kan kolla av att de har varit tillräckligt normkritiska i sitt arbete och sina perspektiv. Teaterförbundets Anna Carlson försvarar i reportaget checklistan, dramatikern Stina Oscarson pendlar mellan skratt och upprördhet när hon talar om att »bli fråntagen hela idén om en professionalism«.

Vad händer när dessa infrastrukturer överlämnas till en kulturminister av helt annan färg, när det är dags för filmpengarna att gå till svenska nationalepos, när kraven handlar om att »säkerställa svenska jobb«?

Det är ett svårt intressant och avslöjande reportage. Inte bara för hur det pejlar vår samtid utan för att det för mina tankar till andra decennier. Att jämföra ideologisk kulturstyrning i dagens Sverige med historiens sämre ideologier resulterar för det mesta i att folk slutar lyssna.

Kanske inte så konstigt om man tar upp nazisterna och Entartete Kunst.

Men ett mycket bättre och tydligare exempel (innehållsmässigt) är striderna som stod kring den tjeckoslovakiska filmen strax innan 1960-talet och den Nya vågen.

När tjeckoslovakiska regissörer under andra halvan av 1950-talet försökte frigöra sig från den socialistiska realismen som rådde – i tron att stalinismen liksom i resten av östblocket gett vika – blev de tagna i öronen och censurerades framför sina kollegor på en »konferens«. Mötet som hölls i orten Banská Bystrica 1959 blev en offensiv mot en kultur som försiktigt försökte leta andra vägar än de påbjudna. Filmer bannades av olika anledningar utifrån hur partieliten tolkade marxistiska påbud om konsten:

En film handlade om läkare, vilket ansågs borgerligt. En annan hade subjektiva tillbakablickar, övertonade drömmar och berättarröst. Den ansågs lägga vikt vid individen i stället för, som påbjudet, kollektivet. En annan regissör trodde sig vara säker eftersom hans film var neorealistisk och handlade om arbetare. Men icke: eftersom han själv inte ansågs vara arbetarklass så var det en »falskt förstådd neorealism«. Nästan ingen av regissörerna gjorde film igen.

Samma sak hände kring Pragvåren – censur fanns ända fram till pansarvagnarna rullade in och efter augusti 1968 totalförbjöds en handfull filmer. Det handlade också om modeordet representation – eller föreställt felaktig sådan. Den nyligen avlidne Milos Forman har berättat hur myndigheterna 1967 försökte stoppa Det brinner, min sköna! genom att plantera folk på testvisningarna som i diskussionen efteråt skulle säga att »kamrater, så här felaktigt kan man inte porträttera arbetare!«.

Tragedin är att den med en viss hudfärg är dömd att för alltid medvetandegöras med checklistor.

Nå. Det är förstås alltid ljusår mellan diktatur och demokrati. Men när ideologi upphöjs till tankens styrmedel, såsom mångfaldscheckarna, då är det viktigt att minnas att när pekpinnar, pengar och nätverk ligger placerade på ungefär samma plats – då är det om inte tvingande så väldigt, väldigt styrande. (Lex: Svenska Akademien).

Och hur långt avstånd är det mellan att säga att du som vit man inte kan förstå ett perspektiv, och att den regissör som inte är arbetarklass inte kan förstå arbetaren? Tragedin är att det senare till skillnad från det förra skulle kunna åtgärdas med några lektioner i dåtidens stadsmarxism av rätt person (eller bara med rätt kontakter som trollar bort din bakgrund eller hittar en släkting med rätt klasstillhörighet) medan den med en viss hudfärg – att döma av reportaget – är dömd att för alltid medvetandegöras med checklistor.

Skrattet fastnar så långt ner i halsen.

Det blotta faktum att mätbarhet tillsammans med PR-tänk så här tydligt har tagit över kultursfären bådar illa. Jag påpekade detta redan kring A-märkningen, och utvecklingen har knappast blivit mindre inriktad på mätbarhet och rättrådigt tänk som ursäktas med goda föresatser.

Dramatikern Stina Oscarson pendlar mellan skratt och upprördhet när hon talar om att »bli fråntagen hela idén om en professionalism«.

Jag fasar, som jag om och om igen har påpekat, för den dag då dessa uppkörda infrastrukturer överlämnas till en kulturminister av helt annan färg. Vad ska ni göra när det är dags för filmpengarna att gå till svenska nationalepos och kraven handlar om att säkerställa »svenska jobb«?

För en mer än avgörande detalj som aldrig nämns i detta reportage är att det faktiskt finns krav på andra håll. Anna Carlson understryker just mångfaldscheckarnas frivillighet (och inte något som går tillbaka »till staten« utan stannar på teatern eller arbetsplatsen). Men visst finns det krav på mångfald mot pengar – på Svenska filminstitutet. Bortom den vilt uppmärksammade frågan om Green card-utbildningen, som stöddes av teaterförbundet trots att Sveriges filmregissörer som är del av förbundet protesterade, finns en passus i den nya filmpolitiken som borde få mer uppmärksamhet. I SFI:s dokument för produktionsstöd anges att den som ska söka produktionsstöd måste bifoga en ansökan som anger en plan för hur projektet bidrar till mångfald framför kameran (och säkerställa den bakom kameran). Så Stina Oscarsons obehag – att fylla i blanketter om huruvida hennes drama på något sätt hjälper  »en jude« – är mer eller mindre krav här. Teaterförbundet hör för övrigt till dem som har haft dessa förslag på remiss.

Det ska också påpekas att samma dokument fortfarande innehåller detta:

»Nya villkor har införts, som bland annat att stödmottagaren förpliktigar sig att: delta i de av Filminstitutet erbjudna utbildningar för ökad kunskap för en hållbar svensk filmproduktion – så kallat Green Card.«

Så mycket för förändringar efter debatten.

För varje nytt avslöjande, och för varje dumstrut jag ser makthavare dra på sig efter någon tvådagarskurs med nya ord, kan jag bara se med sorg på utvecklingen. Sedan många år är dessa ord – »normkreativitet« – karameller för PR-folk. Problemet med skriften Museerna och mångfalden från 2014 är till exempel inte att dess författare skulle var djupt drillad i postkolonial teori. Snarare att personen kom till uppdraget som analyschef från marknadsföringsavdelningen. Det märks onekligen i mängden floskler och korrekta signalord. Ingen redaktör tycks i alla fall ha sagt åt skribenten att formuleringar som den här (som sannolikt är en motsägelse) i sin knepighet knappast gynnar en mångfald av läsare: »Att det finns normer, sociala konstruktioner och maktordningar är heller inget som hindrar att museerna som såväl arbetsplatser som mötesplatser och resurser också bidrar till den strukturella diskrimineringen […].«

Det är alltid sorgligt för den som en gång har gått in i ämnen av seriöst intresse för kulturens och samhällets komplexitet i stället får se dem omvandlas till religion av karriärister. Tro fan att Oscarson inte vet om hon ska skratta eller gråta när hon som vuxen dramatiker med gedigen kunskap ska svara på hur hennes konst fungerar för judar.

I stället för ett kreativt inslag ser vi ett makthavarperspektiv som alltmer står utanför konsten, men utgör en del av hur man klättrar i hierarkin. Och som alltid när ideologin tas över av ord utan innehåll (och blir en karriär) så återstår utopin. Det är då, om den sturske journalisten ställer en svår fråga, makthavaren snart lägger huvudet lite på sned, pekar mot horisonten och säger med bedrägligt len stämma:

»Men tror du inte på den nya dagen som gryr?«

Just nu på TVdags

Klipp

Av glädje bygger man musik! Se Senegal värma upp till Ducktales-temat

25 juni, 2018
Nyhet

Canal Digital är en lysande streamingtjänst – här är TVdags bästa film- & serietips

24 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alicia Silverstone! Även om American Woman har en bit kvar

24 juni, 2018
Klipp

Favoritrepris: Se Jimmy Durmaz mål som förde Sverige till VM

24 juni, 2018
Nyhet

Tiden ute för Timeless – eller kan vi få en långfilm?

22 juni, 2018
Recension

Luke Cage säsong 2: ett underbart kärleksbrev till Marvel, Harlem & Jamaica

22 juni, 2018
Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel