Reportage

Svensk films största dialogdåre – Sista stora intervjun med Bo Widerberg

I kväll sänds Mannen på taket på SVT, vilket vi tipsat om tidigare i kväll. En film som det finns hur mycket som helst att läsa och lära om i litteratur-, dokumentär- och kommentarspårsform. Där regissören Bo Widerberg hyllas som en realismens mästare och en kaospilot utan motstycke; metodiskt avhandlas hans känsla för casting, foto och scenografi, hans coola idé att vilja göra »en svensk French Connection«, hans otroliga omsorg om skådespelarna och de detaljer i deras spel som gör en roll trovärdig – mimiken, tystnaden mellan replikerna; hur mästerlig Carl-Gustaf Lindstedt är när han (som Martin Beck) bara sitter och lyssnar.

Men inte för en sekund diskuteras replikerna i sig. Den vidunderligt välskrivna dialogen. Den som Bo själv aldrig slutade prata om.

Bo Widerberg upprepade just den repliken ett halvdussin gånger, den där helgen i Båstad, två decennier efter han skrev den: »Jag kan inte ljuga för dig, Einar. Massage.« Följt av ett hest gapskratt.

I slutet av 1995, under en hällregnig helg i hans hem i Båstad, gjorde jag den allra sista stora intervjun som Bo Widerberg hann genomföra innan magcancern började suga livet ur honom. Han tröttnade snabbt på att snacka om sin nya film Lust och fägring stor den dagen, men refererade desto mer till Mannen på taket – dussintals med detaljer, varav det mesta aldrig kom i tryck den gången (jag gjorde intervjun för Magazine Café). Nästan 22 år senare fungerar mina gamla intervjuinspelningar som ett perfekt »kommentatorspår« till SVT-sändningen, dessutom väsensskilt från det på DVD-utgåvornas.

Det blir en sån enorm effekt när han går förbi den nyponkindade Carl-Gustaf och man ser den korta, fula sladden till rakapparaten hänga och slänga… Jag var jävligt noga med att ha kameran på den sladden!«

»Jag har fan hela manuset kvar i huvudet!« sa Bo. »Jag tror att det beror på att de enda som verkligen uppskattat dialogen precis lika mycket som jag är mina barn. Jämt och ständigt brukade Johan och Nina leka med dialogen, i åratal efteråt… och det gjorde nog att den mytologiserades även för mig.«

Bo berättade hur barnen brukade ta varannan replik och vända och vrida på varje betoning, och hur hans dotter Nina hade uppmärksammat honom på något som sedan blivit en av hans favoritdetaljer i filmen: hur Håkan Serner, i rollen som den allt mer utarbetade Einar Rönn, gör en oerhört märklig armrörelse – yvig och hämmad på samma gång – samtidigt som han säger repliken »ett avtryck av en pjäxa eller en grov sko«.

»Nina hade idéer om att trycka upp en T-shirt med den repliken! Och alltid när nån i familjen skulle använda telefonen så hörde man Håkan Serners replik: ›Jag tror jag måste gå och ringa.‹«

Det Bo helst uppehöll sig kring var hur Håkan Serners suveräna trötthet spelade mot Carl-Gustaf Lindstedts nollställda pigghet – framför allt i en sekvens som Bo, med sin formidabla faiblesse för spontana överdrifter, kallade »nyckelscen« och »filmens hjärta« (och som på DVD:ns kommentatorspår passerar obemärkt medan Wollter och Jarl babblar om annat).

Håkan är ju så trött då att han inte ens orkar bli avundsjuk, han bara frågar: ›Bastu? Kanske massage också?‹ Och Carl-Gustaf svarar: ›Jag kan inte ljuga för dig, Einar. Massage.‹«

»Rönn är fullständigt slut men kommer aldrig iväg hem, Beck vill ju bli färdig med mordet«, sa Bo. »Men själv lyckas Carl-Gustaf smita in på Centralbadet, och komma tillbaka nyskrubbad och fräsch! Håkan är ju så trött då att han inte ens orkar bli avundsjuk, han bara frågar: ›Bastu? Kanske massage också?‹ Och Carl-Gustaf svarar: ›Jag kan inte ljuga för dig, Einar. Massage.‹«

Bo Widerberg upprepade just den repliken säkert ett halvdussin gånger, den där helgen i Båstad, två decennier efter han skrev den: »Jag kan inte ljuga för dig, Einar. Massage.« Följt av ett hest gapskratt. Fast mest av allt sa han sig älska slutet på scenen:

mannen_pa_taket»När Carl-Gustaf bekräftat att han fått massage ser Håkan helt tom ut. Utan ett ord tar han fram en sliten rakapparat ur skrivbordslådan, reser sig och går ut ur rummet… och det blir en sån enorm effekt när han går förbi den nyponkindade Carl-Gustaf och man ser den korta, fula sladden till rakapparaten hänga och slänga… Jag var jävligt noga med att ha kameran på den sladden!«

När min intervju med Bo Widerberg gick i tryck (Magazine Café 6/1995) hade åtskilligt mer redigerats bort av utrymmesskäl. Här nedan följer min originaltext i sin helhet – inklusive ett långt, härligt intensivt stycke om Thommy Berggren, vilket Widerberg inlett: »Detta hade jag tänkt spara till min självbiografi, men vad fan…«

Foto: Göran Tonström
Foto: Göran Tonström

Det är 1968 och svartvit himmel över Båstad. Palaver på centercourten, dränkta demonstranter, banderoller mot batonger. Vänstervinden sjunger i gruset: »Stoppa matchen!«

Starttiden på Davis Cup-biljetterna suddas ut i tumultet men klibbar kvar i ortsbefolkningens tröga tumgrepp. Alla blänger på en filmregissör som inte bryr sig, för honom är de statister. Allt Bo Widerberg har för ögonen är ett levande stycke sport-och-politik-hör-ihop-historia, ett vibrerande ögonblick han är här för att fånga.

Fiskarbyn Bandol på franska rivieran fick apartheidmatchen Sverige-Rhodesia i stället. Hemmapubliken fick bara en kravallfilm med den vitsiga titeln Den vita sporten. Och aktivisthipstern Widerberg, som efter Cannes-succén med Elvira Madigan året innan blivit mer i ropet än Bergman, blev båstadsbourgeoisiens främsta hatobjekt.

Om den där fladdriga studentkameran för ett ögonblick hade lämnat de vilda scenerna på centercourtstängslets barrikader och glidit ut på Hamngatan alldeles nedanför arenan hade vi fått syn på två hatiskt avvaktande gestalter på trottoarkanten: stans förnäma fiskmånglare respektive antikhandlare i endräktigt förakt för vår modsfriserade biobolsjevik.

Föga anade de två att Widerberg skulle sylta in sig betydligt mer i deras liv än så. Att de skulle få honom till både storkund och svärson.

Men efter 25 år i Stockholm och en lika lång förälskelse i Bjärehalvön (som uppenbarade sig för Bo som paradisisk fristad efter de loppbitna, uteliggarsmutsiga Joe Hill-inspelningarna på The Bowery 1970) har Bo Widerberg, 65, bosatt sig i Båstad.

Här handlar han var och varannan dag i fiskmånglarens bod för att kunna tillaga favoritrecepten på havsöring eller norsk fjordlax med mousseline- eller ängsyrasås. Här bor han med Malena, antikhandlarens dotter som tagit över familjerörelsen och satt Bo i arbete: i affären står faktiskt en renoverad 1800-talsskänk som Bo målat med trovärdig finess, i tidstypiskt grått och grönt.

Själv sitter jag ensam och torkar vid köksbordet i bostadshuset intill butiken, en skyfallen söndagsmorgon i september. I väntan på att Bo ska sätta sig stirrar jag in i en väldig, perspektivdöv tavla över en slottsgård, oskolat men bestämt målad av Bos 91-årige far. Glasdörren mot trädgården står öppen så det luktar höst långt in i rummet. Några få udda stolar och ljusstakar dominerar inredningen, det känns som det måste vara en trappa upp de »har allting«. Härnere finns i stort sett bara köksbordet och en tjock blå byrå upptryckt i hörnet, belamrad med tidningshögar, kassettband och en bullig svart bergsprängare.

Det ska visa sig att Bo knappt använder saker som bord och stolar. Han kommer definitivt inte och sätter sig. Han vankar av och an och pratar med mig och Malena på samma gång. Dyker då och då upp vid bordsändan och omplacerar pennor och gem, eller med en disktrasa för att upprepade gånger gnugga på en canterburyspökfläck i bordsskivan. Än hukar han över kylskåpet, än står han och betraktar stuprännan utanför 1700-tals-fönstret, än jagar han i trappan efter en tidning eller ett par strumpor.

Hela tiden pratar han. Rotar efter saker och ord med samma odelbara frenesi.

Att det är så här — på språng inte bara i tanken, utan bokstavligt — Bo vill låta sig intervjuas, förstår jag om inte förr så när han intar sin sena frukost. Han gör det nämligen stående. En meter från köksbordet med temuggen i ena handen och smörgåsen i den andra.
När han ätit färdigt lokaliserar han brödsmulorna på golvet, nogsamt som en hockeydomare plockar klubbsplitter från isen. Sedan ställer han sig i stretchställning med handflatorna mot bordet och kroppen vinklad 45 grader mot golvet. Andra står så här när de sprungit en mil och måste flåsa ut; Bo står så här när han konverserar.

Jag kommer att tänka på Richard Geres omskvallrade svenska sommarflirt och artikeln i Aftonbladet som beskrev middagen i Torekov: »…i sällskap med bland andra filmregissören Bo Widerberg.« För min inre syn ser jag Geres diskreta sällskap runt restaurangbordet — och så Bo med hors-d'œuvren i näven en meter ut på golvet.

»Richard kom in i antikaffären här, han har sett några av mina filmer, och så har vi bägge jobbat med Lena Olin och suttit i Moskvas festivaljury… så han ville snacka lite«, säger Bo, skrattande, uppenbarligen åt schablonen av en pretentiös filmstjärna.

Malena känner sig medskyldig till uppståndelsen kring nakenscoopet. Det var nämligen henne Richard Geres vän först rådfrågat: skulle Richard verkligen kunna semestra ostört i Skåne? Inga problem, svarade Malena.

»Äh, det är ju egentligen inte Richard de förföljer«, menar Bo. Det är försmådda Cindy Crawford hemma i USA som får paparazzin att skugga honom ända hit. Mel Gibson var här i tre dagar, so what! Han kunde haft orgie i mixedtennis utan att nån brytt sig!«

Jag ser veckans utgåva av Trav- och Galoppronden på fönsterbrädan, under en trave travkuponger, och nämner en märklig artikel jag läste i Dagens Nyheter, om Bo Widerbergs spelvanor.

»Ja, jo, det är sant att jag ägnar 20 timmar i veckan åt spelet. För att förmera kapitalet. Ett halvtidsarbete«, bekräftar Bo. »Det är bara ett fåtal storlopp, som Elitloppet och Prix d'Amérique, som man kan kolla för sportens skull. Är man däremot på Skrubbs i Visby är man där för att satsa, inte för att njuta av gotlandsruss. Det som driver mig och alla andra spelare är chansen att vinna, och inför sig själv bevisa att man gjort en bra analys.«

Att han nämner den gotländska banan är ingen tillfällighet. Hans egen talanglösa travare Kometen hade nämligen som främsta merit en andraplats på Skrubbs.

»Den fan kom aldrig i närheten av sitt personbästa på tävling! Jag sålde honom.«

Bo lider av ett slags »kreativ manodepressivitet« och under sina låga perioder känner han likgiltighet inför både jobbet och travet.

»Jag orkar helt enkelt inte, jag behöver vila. Men då händer det att folk omkring mig säger att nu får du rycka upp dig, nu får du börja spela lite, Bo! De praktiskt taget släpar mig till travbanan.«

Sedan räcker det att få in en Dagens Dubbel eller en liten V5:a för att apatin ska ge vika för aptiten.

I DN-artikeln jämförde Widerberg trav med sex: hur man i travpublikens ansikten kan avläsa samma spänningar som i ansiktet på den man älskar med; hur värmningen av hästarna och insatserna vid totoluckorna är ett förspel och startkommandot ett inträngande. Sedan stängs omvärlden ute, och orgasmen kommer när rätt häst vinner.

»Den är inte klok, ju!« kommenterar Widerberg liknelsen. »Ta den för faan inte på allvar. Det var som när jag skrev om Staffan Tapper i Författarnas fotbollsbok, om hur den missade straffen mot Polen ännu brinner som ett födelsemärke över kinden‹ på honom, och att ›det kan hända att vi går över gatan för att slippa mötet‹… det slogs upp som ett angrepp på Staffan! Det var ju för fan på skoj, och på allvar förstås, men allvar som skoj. Det är så med allt jag gör, en allvarlig film måste ha lekfullheten i sig också. Jag skyr det rena allvaret. Kanske älskar jag alltför mycket att formulera mig starkt!«

Bo Widerbergs språk är lustfyllt, om än med svårforcerad accent. Widerbergska är en udda dialekt som stöter ut blandad skånska, uppsvenska och engelska i små grötportioner om tre, fyra ord, utan större hänsyn till betoningar och meningars början eller slut. Men när jag skriver ut citaten finner jag till min förvåning ett flytande fläckfritt språk med rent skriftliga kvaliteter; avancerat interpunkterad. Jag har aldrig hört någon använda så mycket parenteser och tankestreck i talspråk.

I de tidiga tonåren läste Bo lånade romaner i en gammal bunker vid Slottsbron i Malmö, i stället för att närvara i skolan. Med stockholms-skildraren Gustaf Rune Eriks bildningsroman Det blir bättre i vår under armen fortsatte Bo till Dostojevskij, Sartre och Camus. Han ville bli »litterärt underbarn« — och lyckades.

1951 blev Bo bestseller på Bonniers med novellsamlingen Kyssas, liksom den nästan samtidiga romanen Hösttermin full av poetiskt poserande svårmodssex.

»Jag var en cynisk jävel«, flinar han. »Första drivkraften var att vinna Bonniers novelltävling, så jag tog i detalj reda på vad jurygubbarna gillade, och skrev i exakt den stilen. Kanske var det för tydligt, jag kom bara tvåa. Sen försörjde jag mig hela femtiotalet på författarlön och stipendier. Böckerna var bra, jag skulle fortfarande vilja filma några av novellerna.«

Sedan Widerberg slagit in på filmkritik, som vikarie för Pär Rådström i BLM, skrev han 1962 debattboken Visionen i svensk film — och fick omedelbart den osannolika chansen att pröva visionen som regissör. Raskt spelade han in en kvartett smarta, svartvita vardagsdramer med Thommy Berggren som Jean-Paul Belmondo och sig själv som Luc Godard eller John Cassavetes. Dessa filmer — Barnvagnen, Oscars-nominerade Kvarteret Korpen, Kärlek 65 och Heja Roland — är inget annat än franska nya vågen på svenska.

Efter åttonde långfilmen Joe Hill 1971 har Bo bara gjort fyra filmer. Kreativa höjdpunkter har snarare ansetts vara några exempellöst kritikerhyllade teveteaterpjäser, främst Ibsens Vildandenoch Strindberg-tolkningen En far.

Men nu är Widerberg tillbaka på svenska biografer. Lust och fägring stor skildrar hur en elev (20-årige sonen Johan) inleder ett sexuellt förhållande med sin lärarinna (Marika Lagercrantz) i 1940-talets Skåne.

»Storyn är inte ett korn självbiografisk«, hävdar Bo bestämt, ty han har minsann »aldrig haft sex med nån lärarinna«. Men när Bo pratar om filmen avslöjar han ideliga detaljer direkt hämtade ur uppväxten.

»Vi dubbade en scen härom dan, där far och son spänt bältet om varandra i tvekamp. De är lika starka. Precis så var det mellan mig och min far en gång. Då bröt jag dödläget genom att hälla en kanna grädde över honom.«

Bo Widerbergs pappa var handelsagent »på mellanhand och cykel«, mamman avancerade från sömmerska till föreståndare på kappfabrik. Bo växte upp som enda barn i en etta på Skanörsgatan i Malmö.

»1935 ville pappa köpa bil. Något oerhört i vår miljö«, säger Bo (som själv just köpt en Rolls Royce, trots att han saknar körkort: »Ett fynd, bara 140,000 kronor! Malena får skjutsa mig.«).

»Handpenningen på pappas bil var 90 kronor. Men samtidigt hade han fått syn på en apa i djuraffären som också kostade 90 kronor. Han blev sugen på apan, och drog ut på bilköpet. Bil eller apa? Det var frågan. Både jag och farsan lutade åt apan, men mor blev plötsligt väldigt bilintresserad.«

Många år senare lånade Bo en chimpans på sin fars födelsedag, placerade den i trappan och fäste en bakelsekartong i aphanden innan han gömde sig och ringde på. Pappa Arvid, som älskar apor och bakelser mer än det mesta, blev glad.

Men egensinnet kan Bo lika gärna ha ärvt efter sin farfar.

»Han lät mig inte skita i stan!« jublar han åt ett 60 år gammalt minne. »Farfar skrek åt mig, ›håll dig!‹, satte mig på pakethållaren och trampade ner till kolonilotten. Han ville inte missa ett tillfälle att gödsla jordgubbarna.«

Skälet till tvekampen i Lust och fägring stor är att fadern rispat sonens nya grammofonskiva, vilken Johan just köpt av Tomas von Brömssen, »en köpman som är freak på klassisk musik«. Bo hade, en dag vid radion, blivit besatt av en aria ur den mindre kända Händel-operan Rinaldo, och ville få in den i filmen.

»Så grabben tar hem den här skivan och ber föräldrarna lyssna. Farsan är hemma på permis, precis som min farsa brukade vara. ›Släpp katten!"‹ väser han inifrån köket. Det har jag tagit från en gammal klasskompis, han ropade ›släpp katten!‹ när det spelades religiös fiol på kyrksamlingen i skolan. Men grabben bara ökar volymen, så då kommer farsan ångande in i bild, skriker ›de va väl själva jäuvulen!‹ och sliter Händel från grammofonen. ›Vafan gör du gubbjävel?‹ säger Johan och far på gubben, som säger ›va kallar du mej för?‹, och Johan svarar: ›Hör du illa med, gubbjävel?‹ De replikerna skrev jag med en annan kompis i åtanke, som var expert på att ta ner på skällsord. Om nån sa ›idiot‹ till honom svarade han ›vad kallar du mig för?‹, och när den andre upprepat ›idiot!‹ svarade han ›ja, då hörde jag rätt‹.«

Bara denna scen är ju som ett enda, brokigt barndomschiffer, säger jag. Bo tittar oförstående på mig.

»Nej för fan, inte ett korn självbiografisk!«

Det var inte heller Kvarteret Korpen, tycker han: »Min far spelade aldrig på travet.« Nej, men hans far älskar, liksom Keve Hjelm i Kvarteret Korpen, gräddbakelser; som barn sov han, liksom Thommy Berggren i filmen, i köket på en engelsk turistsäng, och vek ihop sängkläderna till en liten »kåldolme« i garderoben. Och om inte pappa Arvid spelade på hästar så har ju Bo själv, som sagt, tagit igen det med råge.

»Jamen säg så här då: allt du gör handlar om att skruva upp lågan du fått från din far. En gång gav jag mig fan på att ta reda på vad jag skulle få i julklapp. Jag gick ner i källaren, kryssade mellan saftflaskorna och klättrade in via Kindvalls källarkontor till vårt, sen klängde jag mig upp mellan väggarna och släppte mig ner så jag rispade upp benet på en spik. Och så slet jag upp lådan: tennsoldater!«

Den driver honom fortfarande – lusten till lådan, tjyvkikandets tillfredsställelse, genom kameralinsen, in i framtiden. Den är som sex, välbekant men outslitlig. Bo vill känna den om och om igen. Men det tog lång tid att ta sig igenom Kindvalls källarkontor den här gången. Bo har haft Lust och fägring stor färdigskriven i åratal. Redan 1989 berättade han för en kvällstidning att »vi kommer i gång med filmandet i sommar«. Problemet var att Bo bara kunde tänka sig Johan i huvudrollen. Och plötsligt ville inte Johan veta av sin far, då Bo lämnat Johans mamma Anki Santesson och villan på Stora Essingen för en intensiv lägenhetspassion med Michaela Jolin.

Michaela hade uppenbarat sig för Bo redan 1975, som docksöt elev i Franska skolan. Varje dag, på väg hem till Dalagatan, passerade hon inspelningen av Mannen på taket. Bo gav henne en statistroll, och huvudrollen i nästa film Victoria.

En olöslig konflikt med den tyske producenten gjorde Victoria till ett fiasko, ovisad och oupphörligt omklippt i tio år. Först 1989 kunde Bo visa Victoria i Cannes, genom att knycka kopian från producenten och personligen styra ut ljudet från maskinrummet.

Michaela Jolin hade levt i Italien i flera år men var nu tillbaka i Sverige, och inför en rådvill teater-comeback konsulterade hon Bo. Under skvallerpressat hemlighetsmakeri inledde de ett förhållande, och Johan bröt kontakten. Bo och Michaela flyttade till Skåne och fick barn, men för tre år sedan flyttade Michaela och ettåriga dottern Matilda ensamma tillbaka till Stockholm. Bo föll för antikhandlarens dotter i Båstad, och Johans syster Nina lyckades medla fram en återföreningsmiddag mellan far och son.

Jag ställer lite frågor om det här, men Bo tar till en magnifik taktik för att klara sig undan. Filosofiska frågor går bra, men så fort jag vågar mig på att precisera utsöndrar han sitt skyddssekret: först ett ivrigt hummande under frågan, sedan ett svävande »näjj näjj näjj«. Ja, han dränker mina följdfrågor med »näjj näjj näjj« tills jag ger upp. Jag prövar en annan dörr, och ber honom berätta om sitt frihetsbehov.

»Redan som fyraåring tog jag bussen till Lund själv. Jag var som besatt av att klara mig på egen hand. Vi hade en tyst överenskommelse, jag och farfar. Han fick inte låtsas om att han såg mig, bara skugga mig på håll tills jag hittat fram själv.«

Bo hatar att ha folk flåsande över axeln. Och de som flåsar mest är de som ställer upp förväntningar på honom. Han har alltid försökt göra filmer ingen jävel räknat med — mitt i Bergmans kompakta 1970-tal en pojkfilm om en landslagsmässig fotbollsknatte och en thriller med trendigt katastrofinslag. Samtidigt är det svårt att inte se samma drömmande frihetslängtan i både Fimpen och Mannen på taket.

Nu berättar Bo om sitt frihetsbegär i kärlekslivet: hur detta plötsligt kan börja ringa honom i örat, först omärkligt och sedan allt ihärdigare.

»Jag tror jag lät Keve Hjelm säga det i Kärlek 65: livets mål är att förverkliga sig själv utan att skada nån annan. Men det går ju inte, man måste hela tiden mäta graden av förverkligande mot hur det påverkar ens närmaste. Vad kostar förverkligandet? Kan man göra deals? Jag anser jag har en hög moral, som jag lutar mig mot när jag för det här resonemanget med mig själv… men detta i sig reducerar ju min frihet!«

»Ett förhållande har en sån okontrollerbar dynamik… man håller ihop och håller löften och friheten liksom bara expanderar, men så händer nåt, man fortsätter att hålla löften trots att förtroendena egentligen är förbrukade, och till sist känner man sig som en lögnare vare sig man stannar kvar eller bryter upp! Det är klart att det kostat en jävla massa att inte få leva med Matilda i samma rum, både för mig och för henne.«

Jag frågar om inte detta, att få ännu en dotter på ålderns höst, i sig innebär ett enormt självförverkligande. Bo nickar, börjar svara att »uppbrottet var faktiskt inte självförvållat…«, men hejdar sig, hivar barlasten i form av några »näjj näjj näjj« och flyr utom räckhåll som i en luftballong.

Men lite senare tassar han än en gång tillbaka till ämnet, som svar på min fråga om han fortfarande köper mycket skivor.

»Ja, jag måste för fan köpa alla mina skivor flera gånger, för de stannar alltid kvar i bodelningen! Att bryta upp ur en relation medför att man lämnar en skivhylla för alltid. Det känns urjävligt, och får mig alltid att undra om man kanske gjorde fel som bröt upp. Om det nu var jag, det har det inte varit alla gånger.«

Arthur Millers En handelsresandes död, som Bo läste när den kom 1950, har påverkat honom mer än något annat. Hans filmer befolkas av köpmän och handelsresanden.

»Jag grips av deras förmåga att bara gå på och lura sig själva lika mycket som de lurar sina kunder. Men det är inte alls bara svärtan i Millers pjäs som fascinerar. Som liten såg jag ju upp till pappa. Jag älskar försäljarnas svada, den kan ge otroligt skarp och svängig filmdialog. Jag har inte sett David Mamets Glengarry Glen Ross, men kan tänka mig att den är i min smak.«

Jag undrar om inte pengar, bristen på pengar, drömmen om pengar, är hans yttersta tema.

»Jo!« ryter han så jag rycker till. »Visst, för faan, det är pengar jag gör film om; det jävliga men också det djävulskt befriande i pengarnas otroliga betydelse. Pengarna för hyran i Ormens väg, varenda krona ligger där på bordet. De sänkta lönerna i Ådalen, farsan som spelar bort hyran på Jägersro i Kvarteret Korpen. Man är inte lycklig för att man har pengar, men man har fan i mig större chans! Drömmen om att bo på Strandvägen kan bara realiseras med pengar.«

Utanför ett hotell på Strandvägen i Stockholm mötte Bo Widerberg nyligen Bo Berggren, VD i Stora.

»Han nickade. Den store Bo i Stora, hälsade på den lille Bo! Fast fysiskt var han fan lika liten. Vi har aldrig träffats, och jag fick känslan av att han bara kände igen mig lite vagt, som från nån perifer styrelse… jag nickade såklart tillbaka, det är det konstiga med kändisfrimureriet. Men min lilla värld och min lilla ekonomi har så liten betydelse jämfört med vad Stora-Bo säger i sina styrelserum. Han sätter hela landet i gungning med idiotanalyser, det kan aldrig konsten lyckas med.«

Som regissör har Widerberg rykte om sig att vara »besvärlig«. Marika Lagercrantz uttryckte efter senaste filminspelningen förvåning över att han inte alls var så »svår« som folk förvarnat.

»Eftersom jag har livfulla gester händer det att jag av misstag klipper till någon skådespelare — i morse var det visst två«, sa han en gång till Nils Petter Sundgren.

»Nja, jag skojade nog bara. Däremot kan jag vara otålig med teknikerna. I stundens hetta kan jag bli väldigt hetsig och pådrivande, och ibland hör de väl inte riktigt vad jag säger. Då kan det bli irriterat.«

Tvärtom är ingen annan svensk regissör så besatt av och införstådd med skådespelarnas villkor som Bo. Ett av hans knep är att låta kameran gå under repeteringar, eller – likt en filmens Phil Spector – lura aktörerna att spela i längre sjok än planerat. Efter den punkt då de tror det inte längre spelar någon roll slappnar de av:

»Skådespelarens kvalitet ligger i förmågan att göra sig omedveten om vad han eller hon levererar. Det är en fantastisk känsla när en scen fortsätter längre än det är tänkt, som en sexuell upplevelse. Kanske är sex och arbete det som betyder nåt för mig.«

När svensk film på 1960-talet fick sitt internationella rykte som sexig, kritiserade kultursidorna Bo för »brist på nakenhet«. Han försvarade sig med att total nakenhet lätt förtär en scen. Hans sexsekvenser har alltid varit halvklädda, men utformade och klippta med genial känsla för kåthet. Scenen i Heja Roland, där Thommy Berggren får ansiktet slickat i en trappa, ångar lika mycket sprit som sex, vilket bara gör den ännu hetare.

Kärlek 65 knullar sig Keve Hjelm igenom i tjock ylletröja. Bo ombads förklara denna tröja i Dagens Nyheter: »Man kan väl säga att Keve var så jävla… han var liksom… såg så taskig ut. Det var vi överens om allihop och han själv också.« I dag tillägger han: »På Eva-Britt Strandberg, däremot, beordrade jag bar överkropp. Hennes bröst är inte av denna världen i den filmen!«

Bo Widerberg upptäckte Thommy Berggren i radioteatern — en röst som avvek, som inte lät dikterad utan sann.

»Sen såg jag hans debutfilm Pärlemor, med en scen där Thommy ligger på en säng med en bok på magen, och jag hade aldrig sett nån som låg så jävla bra, så man trodde på det!«

Berggren gjorde alla Widerbergfilmer från 1963 till 1971.

»Men utan mig stannar han i utvecklingen. Inga andra regissörer har fattat hur de ska handskas med Thommy, de har för stor respekt för honom och låter honom styra sina roller. En gång har det blivit riktigt jävla bra, när han körde över Bergmangrabben och skapade en otrolig Gustav III. Då blev jag svartsjuk!

Bo beskriver deras nuvarande relation som att »vi sitter i varsin gungstol och gungar i takt, ibland hakar medarna ihop«. Thommy var tänkt för en roll i Lust och fägring stor, men Bo gillade inte att han lagt sig till med agent.

»Ska en gammal arbetargrabb från Masthugget i Göteborg behöva snacka via agent med sin polare från motsvarande miljö i Malmö?«

Thommy Berggren försitter inget tillfälle att tjata på Bo om sitt drömprojekt sedan flera år tillbaka, Widerbergs sedan länge färdigskrivna thriller Rött och svart, med Thommy i tilltänkt huvudroll.

»När Thommy fick barn skickade han ett kort på grabben, och skrev att för övrigt har pojken inget emot om pappa försvinner ett tag för att göra Rött och svart‹… och i telefon lyckas han jämt gå igenom en scen eller två. Han kan ju inte hålla tyst, halva Stockholm kan redan filmen från början till slut. Visst kan det bli en djävulskt bra film, inte minst första scenen… ja, fan, den är bra! Tyvärr är den redan gjord i Thommys huvud.«

»Nej, han ska spela Kronblom, det är Thommys grej!« kommer Bo på.

»Som i Heja Roland, där han är en slapp reklamkille som vill, men inte orkar, göra nåt åt sitt liv. Det är faktiskt Sven-Bertil Taubes förtjänst att vi hittade rätt ton i den filmen. Efter en deppig eftermiddag på Ogo konditori på Sturegatan ringde jag min producent Gustav Scheutz, som av nån anledning gillade att slösa sina Edvard Persson-pengar på mig, och sa att vi lägger ner. ›Jaha jaja‹, sa Gustav. Sen gick jag på bio och såg en film med Sven-Bertil Taube, ›Gunilla‹ nånting, och Sven-Bertil var så jävla usel att jag blev på gott humör igen. Jag gick direkt hem och ringde Gustav. ›Vi kör igen‹, sa jag. ›Jaha jaja‹, sa Gustav, som hållit på hela kvällen med att avstyra alltihop.«

Trion Bo, Thommy och Sven-Bertil trivdes ihop på Operabaren. Men Bo och Thommy tog inte Sven-Bertil på allvar som skådespelare, och Thommy döpte honom till »Kalle Anka«. Nu stör det Bo lite att Thommys son William, bland »minst 40 mellannamn«, också heter Bertil — men inte Bo. Rivaliteten går långt tillbaka i tiden.

»Som tonåring i Malmö kollade man i glassiga Veckojournalen och drömde om modellbrudarna uppe i Stockholm. Särskilt Inger Åhman, som ju gifte sig med Sven-Bertil. så jag såg naturligtvis till att få henne i min första film.«

Det slutade med att Inger Taube lämnade sin man och blev ihop med Bo. Sven-Bertil blev smågalen av svartsjuka, och lyckades, enligt Bo, alltid dyka upp ur tomma intet på de mest besynnerliga platser med de mest långsökta ärenden, för att spionera.

»Sen var ›Kalle Anka‹ jävligt lat också«, fortsätter Bo. »Vi gjorde en flopp på Dramaten, och jag bad honom stå kvar med mig på skeppet tills det sjönk, men Sven-Bertil bara apade sig, så i en paus kastade jag kaffekoppen på honom!«

För att illustrera sin yrkesrelation till Thommy drar Bo en historia (»som jag tänkt spara till självbiografin jag håller på med… men jag kan inte hålla mig!«), om nyckelscenen i Widerbergs fria tevetolkning av Strindbergs Fadren; scenen som börjar med att ryttmästaren (Thommy Berggren) står uppe på vinden och sågar i ett eskalerat vansinne. I rummet under, som är vad vi ser i pjäsen, finns svågern och doktorn; Börje Ahlstedt och Ernst Günter.

»Jag försökte förklara för Thommy hur jag ville ta de här svåra stegen från det att han är relativt pigg i skallen, till att galenskapen brutit ut. Ryttmästaren har sitt bibliotek på vinden också, och när han kommer ner har han en massa böcker i famnen, och minneslappar instoppade i dem, för att bevisa att man inte behöver vara så jävla sinnessjuk bara för att man tvivlar på att man inte är far till sina barn.«

»Men här ville Thommy bara gå bort till fönstret och samlat redogöra för ›vad Pusjkin säger om saken‹ och så vidare. Men så hade jag inte skrivit scenen. Ryttmästaren skulle vara väldigt dimmig nu, och inte ens märka att Ahlstedt och Günther barrikaderat tapetdörren till vinden med ett tungt skåp. Det skulle Thommy bara fösa undan, och när han gör det och kommer ut i rummet tappar han böckerna så lapparna faller till golvet.«

»Ryttmästaren ser inte människorna i rummet, han bara faller på knä och börjar rafsa ihop lapparna som i en snitseljakt, hela hans värld vilar i de där lapparna, och så skulle kameran följa hans händer ända fram till svågerns sko.«

»Thommy vägrade. ›Men för fan, Thommy‹, sa jag, ›då tar du ju tåget som jag gjort allt för att knuffa ur spår och in i dimman, och för upp det prydligt på spåret igen och kör hela pjäsen en mil tillbaka… bara för att du inte vill lägga dig ner på knä! Fine, då skiter vi i att repetera scenen‹, sa jag, och kröp själv i Thommys roll så producenten och kameramännen skulle få grepp om sceneriet, medan Thommy fikade och tjyvlyssnade så vi inte pratade skit om honom.«

»På inspelningsdagen visste Thommy att scenen låg kvar där den låg i mitt huvud. Spänningen gjorde oss pissnödiga. När jag sprang på muggen mötte jag Thommy på väg därifrån. Han stannade upp och väste ur mungipan: ›Jag gör det aldrig på ditt sätt!‹ När jag pissat klart gick jag ut till honom och sa ›vi går till granen‹, vår mötesplats djupt inne i dekoren, dit ingen mick eller kamera kunde nå. Jag gick före, och hörde Thommys steg bakom mig. Jag hade tidigare sagt till honom att om han inte gör scenen så skulle jag ta på mig hans handskar och göra det själv, med bara ryggbilder. Jag hade låtit ryttmästaren ha handskar för sin psoriasis, och det gillade ju Thommy som fan, sexiga svarta handskar som Jack Palance i Shane! Men halvvägs till granen började Thommy bli lite efter och stanna upp. Jag avvaktade det rätta steget att vända, och så gick jag tillbaka. ›Då går vi och tar scenen nu då‹, sa jag, och så gjorde vi det. Jag hade hört på hans steg att han redan vänt, mentalt, och sen sa vi inte ett ord mer om det. Han gjorde scenen med fulländad inlevelse.«

Efter en stunds tystnad, apropå absolut ingenting, upplyser Bo att Thommy Berggren aldrig filmat en meter med Ingmar Bergman.

»Bergman var bra sugen på Thommy till Tystnaden, i rollen som Birger Malmsten sen fick. Ingmar skickade efter Thommy, som anlände till filmstaden i Råsunda full av lust att träffa Ingmar och snacka roll och så där. Men Ingmar var inte där, bara nån jävel som sa till honom att han skulle klippa sig. ›Nej det ska jag inte‹, sa Thommy. ›Jo det ska stubbas!‹ krävde killen, och då åkte Thommy hem till Göteborg igen.«

Förhållandet mellan Bo Widerberg och Ingmar Bergman är bottenfruset. Bo gillar att gäcka Bergman, som i sin tur gladeligen låter sig provoceras av skitsaker.

»Han har förbjudit sin son Daniel att träffa mig!« säger Bo. »Men vi umgås ändå, i smyg. Så fort gubben hör mitt namn får han spader, ›den där jäveln‹, skriker han så fradgan skummar i munnen!«

Kvällen innan intervjun har TV4 sänt ett program på temat Filmen 100 år, som Bo — som normalt går och lägger sig tidigt för att om morgnarna flyga upp klockan fem — suttit uppe och sett.

»Det var hela Bergmangänget som gjort den, Sydow och så vidare, och jag ville bara kolla om jag var fullständigt aborterad ur den svenska filmhistorien. Det var Bergman, Bergman, Bergman — och en stillbild från Kvarteret Korpen… Men så i det sista inslaget, som min vän Pelle Berglund gjort, visade det sig att jag inte är helt utledd ur salongen! Tokfan visade en lång jävla scen ur Heja Roland. Thommy låg som Kronblom på sofflocket och velade om huruvida han skulle gå till gasverket eller inte… Bergman måste ha blivit tokig!«

Bo Widerberg berättar hur Bergman, då Bo som ung just upptäckt fransk film noir, »icke sa mig ett jävla dugg, icke ett piss att dra nytta av«. I filmdebattboken från 1962 kallar Widerberg Bergman för »vår andes dalahäst i världen«.

Faktum är att Ingmar Bergman redan tio år tidigare skulle hjälpa Bo att göra filmmanus av Kyssas. »Men då breakade han internationellt och lät sin assistent ta över. Och då blev det inget, för assistenten var lika sportintresserad som jag, och det var OS i Oslo och 10 000 meter skridsko tog en helvetes tid, 60 löpare två och två, det blev inget skriva av då…«

Liksom Sven-Bertil Taube alltid lyckades dyka upp på Bos träffar med Inger lyckas Bergman alltid dyka upp i Bos svar, vad jag än frågar om. På tal om sin barndom påpekar Bo att »jag fick aldrig nånsin stryk, som Ingmar«. När vi snackar Stanley Kubrick säger Bo »att nämna Bergman på samma dag som Stanley Kubrick är ett dåligt skämt«. »Ja, men jag har inte nämnt Bergman«, säger jag. »Jo, för 20 minuter sen«, säger Bo.

Jag och Malena enas om att Bergmans nyligen repriserade teveserie Scener ur ett äktenskap var oväntat bra, men Bo håller tappert stånd.

»Näjj, näjj, den håller inte! Det är bara skrivbordsdialog!«
Jag frågar om inte hans aversioner mot Bergman bara är det klassiska fadersmordet.

»Näjj! Jag har ju inte lyckats röja farsan ur vägen! Han har ju en hel kamarilla av livvakter!

Förresten har jag alltid hävdat att Hets, med Ingmars manus, är den bästa svenska film som gjorts… men nu såg jag om den också för inte så länge sen och den håller för djävulen inte den heller! Grabbarna i skolan är för satan trettio år gamla!«

Malena ursäktar sig och ger sig ut i regnet för att besöka en viss Sissel. När hon kommer tillbaka bär hon på en tjock bok, som hon räcker Bo, med orden »nu har jag fixat jobb åt dig. Sissel är ju producent och har ett jätteprojekt på gång i Kina«.

Bo Widerberg börjar misstänksamt och motvilligt bläddra bland bladen, i något som tydligen är ett filmprospekt, och läser med rynkad näsa:

»John Hersey… Hersey… sån där äcklig amerikansk choklad som i French Connection II, när de drogar ner Gene Hackman… eller heter det Hershey-choklad?«

»Bille August har inte tid…« säger Malena.

Bo flyger upp med blicken och stirrar hårt i intet.

»Den var bra! Hahaha! Den var jävligt bra! Har inte han tid har fan inte jag heller tid! Här, Kjell, har du ett levande exempel på regissörsstolthet!«

Malena låter smått irriterad.

»Jamen det står ju här i boken om Bille, för hon har ju sagt till mig att Bille…«

Bo avbryter och fortsätter på sitt spår:

»…när man däremot själv fått första tjing på att regissera, men avböjt, det nämner man väldigt gärna! Such as… några bra… French Lieutenant's Woman, den var min… det är några stycken… för att inte tala om den där omöjliga Nobel-filmen som jag bara vägrade göra!«

»Så du vill inte ens öppna boken?« frågar Malena ansträngt.

»Jo, jo… men hon är ju ovanligt korkad som säger så där om Bille så att jag ska få höra det.«

»Jamen, jag sa ju, det står ju redan här! Se, där!« säger Malena och pekar i boken.

»Jamen det skulle hon ju ta bort så jag inte fick se det!« envisas Bo, som naturligtvis bara retas.

Han gluttar på alla kända namn, men verkar helt ointresserad.

»Alltså, jag har aldrig fått ett anbud utifrån, klappat och färdigt, som jag velat göra. Jo, Victoria, den blev dålig.«

Den första mars börjar Bo Widerberg spela in nästa film. Efter eget manus.

Illustration: Magnus Häglund

Just nu på TVdags

Djupdykning

Engage! TVdags stora nybörjarguide till Star Trek – del 1

25 september, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Channel Zero är tillbaka!

24 september, 2017
Tablåtips 24/9

Bäst på tv i kväll: Dags för herrarnas linjelopp i Cykel-VM

24 september, 2017
Nyhet

TVdags tipsar! Snart dags för filmfestivalen Cinema Queer

23 september, 2017
Tablåtips 23/9

Bäst på tv i kväll: Hyllningsporträtt av jazzgeniet Esbjörn Svensson

23 september, 2017
Intresseklubben Antecknar #42

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd – topp tre höstfilmer

22 september, 2017
Nyhet

Sabrina tonårshäxan får mörk reboot

22 september, 2017
Tablåtips 22/9

Bäst på tv i kväll: Barbra Streisand gav kvinnofrigörelsen en magisk röst

22 september, 2017
Standup

Rappt och uppkäftigt – Nu är nya Släng dig i brunnen här

22 september, 2017
Podcast

TVdags-podden från Malmö filmdagar

22 september, 2017
Nyhet

Tom Hanks får huvudrollen i remaken av En man som heter Ove

21 september, 2017
Kändistwitter

Veronica Mars hyllar Margot Wallström!

21 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel