Streamingtips

Streamingtips för cineasten – här är 10 måsten på Draken film

En av de yngsta svenska streamingtjänsterna är Draken film, som startades hösten 2014 på initiativ av Göteborgs filmfestival med idén om att, som de själva beskriver det, erbjuda »ett alternativ till det vanliga filmutbudet på bio« och »ge publiken tillgång till filmberättelser av olika slag, från världens alla hörn.« Här är mitt personliga urval av tio på olika sätt mästerliga filmer att avnjuta under sommarledigheten. Håll till godo!

4 månader, 3 veckor och två dagar (Christian Mungiu, Rumänien 2007)

Gabita och Otilia är två vänner i 1980-talets Rumänien vars vänskap sätts på rejäla prov när de försöker få till stånd en abort, stick i stäv med kommunistregimens stenhårda abortlagar. Cristian Mungius film är en uppvisning i genomgående lysande skådespel och skördade stora framgångar världen över – förutom Guldpalmen i Cannes utsågs den också till bästa europeiska film vid European Film Awards, där Mungiu också fick motta priset för bästa regi. Idag, tio år senare, med nyhetsartiklar om abortvägrande barnmorskor och politiker som vill skärpa abortlagarna, känns filmen nästan ännu mer aktuell som när den kom. Mungius senaste film Prövningen, även den kritikerrosad och sevärd, finns sedan ett par veckor tillbaka på dvd/vod.

A Useful Life (Federico Veiroj, Uruguay 2011)

Mitt Roy Andersson-klingande hjärta slår bakut, går som på helfart, under Federico Veirojs vackert finstämda men ack så förbisedda uruguayanska pärla. Här får vi lära känna Jorge, 45-årig cineast som fortfarande är bosatt hemma hos sina föräldrar. Jorge jobbar på Cinemateket i Montevideo, men verksamheten är på dekis – medlemmarna drar sig ur en efter en, månad efter månad, och när bidragen dras in tvingas Jorge att leta sig utanför sina så välkända och trygga väggar.

A Useful Life är inget annat än ett frieri och en hyllning till de eldsjälar som, trots ekonomiska problem, driver alla de fantastiska cinematek som finns världen över. Samtidigt riktar Veiroj (känd från sin Cannes-tävlan med debuten Acne) kritik mot just att kulturstödet sällan får mer än vad som (om vi har tur) finns kvar på botten av spargrisen. Från allra första rutan ger bildspråket associationer till Roy Andersson och Studio 24, medan det svartvita fotot i samma fart får tankarna att byta riktning och försvinna tillbaka till 40-talets Polen och Pawel Pawlikowskis lika vackra Oscarvinnare Ida från 2014. A Useful Life är en film väl värd att se – i synnerhet om tiden är knapp, om den stundande grillkvällen pockar på uppmärksamheten, eftersom den har en ytterst blygsam speltid på 67 minuter.

Breathing (Karl Markovics, Österrike 2011)

Kanske inte den mest uppmuntrande av filmer så här i sommartider, men jag lovar: en filmupplevelse väl värd att offra en och en halv timme på. Breathing (som var Österrikes Oscarskandidat 2011) bjuder på 90 åtminstone bildmässigt grå minuter där vi får följa nittonårige Roman, asocial och missanpassad, som avtjänar sitt straff för det hemska brott han begick som fjortonåring. Han lever i självvald isolering bland ungdomsfängelsets övriga interner, svårt plågad av sitt förflutna. För att få en chans att bli villkorligt frigiven ansöker Roman om praktikplats på en begravningsbyrå. Det är här, bland döda kroppar runt om i Wien, som filmen tar sitt avstamp – och, trots det dystra temat, gör det med bravur.

Lacombe, Lucien (Louis Malle, Frankrike 1974)

Det är juni 1944 i byn Figerac i sydvästra Frankrike. Sjuttonårige Lucien Lacombe, som är på randen till vuxenlivet, lämnar det sjukhus han för tillfället är anställd på för att åka hem och tillbringa ett par dagar i sin hemby. Dessvärre är han inte är särskilt välkommen längre – mamman lever med en ny man, och pappan, längre bort än vad Lucien någonsin rest, är tysk krigsfånge. I ren vrede (eller är det kanske trots?) börjar Lucien arbeta för den tyska ockupationsmakten. Ett arbete han tar på högsta allvar, nästan viger sitt liv åt. Ja, fram tills den dag han faller för France Horn, dotter till Albert, stadens judiska skräddare.

Topp fem av Louis Malles filmer? Definitivt, i min bok! I Lacombe, Lucien belyser Malle (förstås ovetande) vår nutid på ett sätt som ingen annan så träffsäkert, nästan kontroversiellt, gjort. Men det är inte bara Malle som briljerar, utan också svenske Holger Löwenadler (som spelar Albert) och framförallt titelrollsinnehavaren, Pierre Blaise. En amatörskådis som här gör sitt livs roll – tragiskt nog bokstavligt talat, då han året efter att filmen fått sin premiär omkom i en trafikolycka, bara tjugo år gammal. Lacombe, Lucien fick en Oscarsnominering för Bästa icke-engelskspråkiga film.

Man tänker sitt (Henrik Hellström & Fredrik Wenzel, Sverige 2009)

I Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels Man tänker sitt, en av 00-talets allra bästa svenska filmer, möter vi Sebastian (fint spelad av Sebastian Eklund) som är ett slags ciceron i ett svenskt villakvarter. Till tonerna av Erik Enockssons körmusik (som bara den gör filmen värd att se) hjälper Sebastian oss att lära känna kvarterets karaktärer genom sitt kloka, humoristiska och smått poetiska sätt att uttrycka sig, Det är Jimmy, småbarnspappan som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar utan några egna husnycklar. Det är Anders, han som har allt det där som Jimmy inte har och som fått bygglov för en ny carport. Och det är Mischa, gästarbetaren som kom hit på sjuttiotalet och nu smyger omkring i kvarterets buskage. »Mer poetiskt än så blir inte ett svenskt villaområde«, skriver Marit Kapla på Draken film, och jag kan inte annat än att hålla med. Inte minst när jag själv går genom liknande områden, lyssnandes på Enockssons soundtrack i någon form av tankelek där jag inbillar mig vara min egen tolkning av Sebastian.

Mellan väggarna (Laurent Cantet, Frankrike 2008)

Mellan väggarna – titeln ger filmen en ganska bra och rättvis sammanfattning. Handlingen är nämligen, nästan uteslutande, förlagd till en skola, ett klassrum med fyra väggar, i en av Paris många förorter. Ett grepp som trots att filmen har en speltid på nästan 130 minuter skapar en oerhörd intensitet, där innanför väggarna. En nästan ångestframkallande klump i magen, som också flera av de elever vi följer bär på till följd av sina liv utanför skolan. Vi tillåts aldrig följa med hem, men får glimtar genom deras skolgång. Skolan man valt är en »problemskola« och lärarna gör sig redo för ett nytt, förmodligen problemfyllt, år. Läraren Francois (som spännande nog spelas av François Bégaudeau, samma lärare som skrev boken som filmen är baserad på) bestämmer sig för att ta sig an även de mest svårflörtade av elever, och lära dem korrekt franska.

Laurent Cantet gör här en varm och humanistiskt finkänslig film som – trots flera av elevernas nästan hopplösa tillvaro – ger hopp: en tro på det kollektiva, den där så viktiga gemenskapen vi alla behöver, oberoende av klass, kön, etnicitet och tragiska upplevelser tidigare i livet. Mellan väggarna vann Guldpalmen i Cannes, samt nominerades i två kategorier, bästa film och bästa regi, under European Film Awards samma år.

Nader och Simin – en separation (Asghar Farhadi, Iran 2011)

Nader står inför ett val: att följa sin fru Simins vilja och flytta utomlands för att skapa en bättre framtid för parets elvaåriga dotter, eller att stanna kvar i Teheran och ta hand om sin alzheimersjuka far. Det sista, anser han, väger tyngst, och paret separerar, vilket leder till att Nader tvingas anställa en hemhjälp. En hemhjälp som visar sig vara djupt religiös, vilket gör att vården av en svårt sjuk äldre man blir problematisk. Nader är inte sen med att upptäcka misskötseln och en konflikt som snart ska komma att få långtgående och dramatiska konsekvenser uppstår.

Asghar Farhadi (manus och regi) visar än en gång prov på att han inte kan göra en dålig film – särskilt inte med Nader och Simin som i mitt tycke är hans bästa. Trots de konflikter som är själva grundbulten, som för handlingen framåt, är det svårt att som åskådare välja någon sida eller ta någons parti. Farhadi tar med sitt välskrivna, obehagligt smarta manus in oss i sina rollfigurer och visar på de känslor som inte är något annat än mänskliga och som vi alla kan känna igen oss i. Förutom Guldbjörnen vid Berlins filmfestival plockade filmen också hem en välförtjänt Oscar för bästa utländska film. Samma pris som Farhadi tidigare i år repriserade med att, minst lika välförtjänt, vinna för sin The Salesman.

Sommarminnen (Olivier Assayas, Frankrike 2008)

Bara namnet gör Sommarminnen mer eller mindre självskriven på en lista som denna. Men den hade, vill jag lova, varit lika given utan sitt namn! I detta ensembledrama signerat Olivier Assayas (som här kanske nådde sin peak tätt följt av Moln över Sils Maria) möter vi tre syskon, briljant spelade av bland andra Juliette Binoche, som med sina familjer ska träffas i mammans hus för att fira hennes födelsedag. Men det blir också sista gången de träffas, umgås och spenderar den där så betydelsefulla dagen på landet tillsammans. Mamman går nämligen bort under hösten, och lämnar efter sig en mängd antikviteter samt, inte minst, sitt hus, vilket syskonen måste komma överens om vad de ska göra med. Medan två av dem bor utomlands och inte känner något behov av att ha huset kvar, strider den äldste brodern för huset och vill göra det möjligt för sina barn att få tillbringa sina framtida somrar där.

Sett till filmens beskrivning hade det kunnat bli lojt, fyllt av schabloner. Men Assayas skildrar skickligt och ömsint en familj, till vardags spridd över världen, som står inför det vi alla någon gång kommer att tvingas ta oss an – arvet efter en bortgången förälder.

Tag mitt liv (Louis Malle, Frankrike 1963)

I detta stilistiskt fulländade mästerverk (som synes Louis Malles andra film på listan) skildras den alkoholiserade författaren Alain, som efter en tid på rehab, mer eller mindre tillfrisknad, börjar överväga att ta sitt liv. Trots det – i hopp om att finna något, vad som helst, som livet kan tänkas erbjuda – reser han till Paris, umgås med gamla vänner, dricker, spatserar längs med trottoarkanterna och skämmer ut sig på fester. Ja, fram tills det inte finns någon återvändo, och han blir tvungen att återvända till behandlingshemmet.

Jag vill inte sticka under stol med att jag, långt innan upptäckten av Tag mitt liv, såg Joachim Triers Oslo, 31 augusti. Två filmer som båda är baserade på Pierre Drieu La Rochelles roman Le feu follet. Fullkomligt frälst av Triers verk var jag inte sen med att ta ikapp vad jag gått miste om: även Tag mitt liv är en fantastisk film.

The Tribe (Miroslav Slaboshpitskij, Ukraina 2014)

Sergey blir flyttad till en internatskola för döva, ledd av det hierarkiska nätverket »The Tribe«. Något som kräver att han, i en vardag fylld av kriminalitet och prostitution, snabbt hittar sin plats. Vilket han också gör – fram till den dag han träffar Anna, chefens konkubin…

Jag var sannerligen inte först på bollen med att ta mig an Miroslav Slaboshpitskijs dialoglösa The Tribe. Men det är inget jag ångrar, och kan – hur mycket jag än funderar – inte påminna mig om en starkare filmupplevelse på senare år. Efter en käftsmäll av briljant filmskapande, skådespel och bildspråk satt jag häpen när eftertexterna, lika tysta som filmen, började rulla på skärmen. Eftertexterna som följde den (utan att avslöja för mycket) kanske mest träffande slutscen jag varit med om på länge – en slutscen som trots sin tystnad kom att eka i huvudet under flera timmar efteråt. Denne Slaboshpitskij har nu höga förväntningar på sig, på vad som ska komma härnäst. Jag ser fram emot hans nästa film med nöje – och, måste jag medge, viss oro.

Vi tar en bubblare också:

Medan vi faller (Mathieu Kassovitz, Frankrike 1995)

Vi befinner oss precis som i Mellan väggarna i en förort till Paris. Vinz, Hubert och Said är tre vänner vars kompis Abdel blivit allvarligt misshandlad av polisen och ligger i koma. Detta får Vinz att se rött: dör Abdel, menar han, ska en polis skjutas – med den pistol han hittat, kvarglömd av en annan polisman. Matthieu Kassovitz utsågs till bästa regissör vid filmfestivalen i Cannes 1995, blott 27 år gammal. Samma festival var också startskottet för den omedelbara succé som Medan vi faller skulle komma att få, både hos publik och kritiker. Den har än i dag en självklar plats i många cineasters hjärtan, och har inspirerat mängder av unga (och inte bara franska) filmmakare att sätta sina historier på vita duken.

Flera av skådespelarna, i synnerhet Vincent Cassel (som just nu kan ses på vita duken i Xavier Dolans Inte hela världen?) gör sitt livs roll. En roll som kom att bli början på en gedigen, oavbrutet framgångsrik filmkarriär – framförallt hemma i Frankrike, men även i diverse internationella produktioner.

Samtliga filmer finns att strömma hos Draken Film.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Sommarfilmen: suveräna Schilling & Healy i snurriga kidnappardramat Take Me

25 juli, 2017
Nyhet

House of Cards-skaparen manar till generalstrejk mot Trump

25 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Hanks, Bullock & von Sydow i urfint aspiedrama

24 juli, 2017
Trailer

Robotarna tar över! Se första teasern för Westworld säsong 2

24 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Pernilla Augusts Den allvarsamma leken är andlöst bra

23 juli, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Andrea Savage som en kvinnlig Maron eller Curb

23 juli, 2017
Tablåtips 23/7

Bäst på tv i kväll: Spretig & sprakande Teddbybears-dokumentär

23 juli, 2017
Trailer

WOW! Kolla in den nya spännande Stranger Things-trailern

23 juli, 2017
Trailer

Popkulturellt potpurri i teasern till Spielbergs Ready Player One

22 juli, 2017
Streamingtips

Sommarfilmen: Snygg spaskräck i A Cure for Wellness

22 juli, 2017
Trailer

Actionkalas med mystisk skägg-twist! Se första trailern för The Walking Dead säsong 8

22 juli, 2017
Tablåtips 22/7

Bäst på tv i kväll: Del Toros underskattade spökskräckis Crimson Peak

22 juli, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel