Recension

Sofia Coppola fegar ur – väljer yta före innehåll i De bedragna

Betyg 2 av 5

Först och främst måste jag börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om Sofia Coppola och hennes filmer. Inte enbart Lost in Translation utan allt hon gjort. Även Somewhere och The Bling Ring. Motiven bakom den här texten är alltså av godo: få Sofia Coppola på rätt köl igen. De bedragna är nämligen ett riktigt sömnpiller. Snyggt förpackat visserligen, men ändå, från det vackra introt, till det vackra outrot: ett sövande snedsteg. Och dessutom helt onödig.

Liksom Gus Van Sants Psycho är De bedragna nämligen bara en sämre version av en, i alla avseenden bättre, film som redan gjorts. I det här fallet Don Siegels original från 1971, The Beguiled. Eller som den hette på svenska Korpral McB – Anmäld saknad.

Fast hon har inte kopierat allt, som Gus Van Sant, utan bara vissa delar. Allt det tråkiga.

Inledningsscenen är som en levande Monet-tavla, skir och drömsk, och resten av filmen följer samma penselstråk. Men halvvägs in vaknar man till liv och inser att man faktiskt bara sitter och tittar på en snygg tavla. En feg, snygg tavla

Grundhistorien är dock densamma och utspelar sig på en isolerad internatskola för flickor i söderns USA. När en av de yngre flickorna finner en skadad fiendesoldat, bestämmer sig skolans överhuvud (Nicole Kidman) för att ge honom skydd och vård. Eftersom ingen av kvinnorna/flickorna sett en man på år och dar blir det som det blir. Något som var mycket tydligare, om än mer sliskigt, i Siegels version. Här finns till exempel en scen där Colin Farrells motsvarighet Clint Eastwood kysser en av de yngsta flickorna. Överlag så är den sexuella spänningen mindre subtil i Siegels version. Även detta problematiskt såklart, men ska man göra film på ovanstående premiss så krävs det nog att man tonar upp istället för ner, om det ska bli exceptionellt på något sätt.

Det måste vara varje vettig filmmakares mardröm, att göra en film som bara är snygg att se på, som alltså var tänkt att vara mer. Man har en tanke, om att väcka tankar, men i stället sitter publiken där och beundrar den snygga ljussättningen och fotots inramning. Som ärligt talat räcker rätt långt. Jag köpte det nästan. Inledningsscenen är som en levande Monet-tavla, skir och drömsk, och resten av filmen följer samma penselstråk. Men halvvägs in vaknar man till liv och inser att man faktiskt bara sitter och tittar på en snygg tavla. En feg, snygg tavla.

Och titeln? De bedragna. Vem som blir bedragen är öppet för tolkning, märkligt då ordet i sig är så pass laddat och minerat att det borde vara självklart vem, eller vilka, titeln gäller. Som i Siegels version. Jag vet, tjatigt, men den fyller i alla punkter Coppola ologiskt nog valt bort.

Clint Eastwoods karaktär är mer »man« än Colin Farrells. I Siegels version är spelet man/kvinna mer uppenbart än i Coppolas, där Farrells motiv aldrig blir lika tydliga. Han är lite av ett känsligt våp. Hämnden blir således värre, men knappast lika logisk. Bara snyggt, väldigt, väldigt snyggt.

De bedragna har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Tablåtips 21/9

Bäst på tv i kväll: Wahlgrens är överlägsna Parneviks och Kardashians

21 september, 2017
Trailer

Adam Sandler i ny kvalitetschock! Se trailern för The Meyerowitz Stories

21 september, 2017
Nyhet

Nu är den här! Kolla in trailern för Netflix-serien The Punisher

20 september, 2017
Tablåtips 20/9

Bäst på tv i kväll: Zackari Wahlström testar livet på 1800-talet

20 september, 2017
Nyhet

Linda Hamilton tillbaka som Sarah Connor i Terminator 6

20 september, 2017
Nyhet

HBO förnyar David Simons The Deuce för en andra säsong

20 september, 2017
Trailer

Alicia Vikander är Lara Croft – se första trailern för nya Tomb Raider

20 september, 2017
Tablåtips 19/9

Bäst på tv i kväll: Luuks Fråga Lund är klassisk public service

19 september, 2017
Pop Culture Confidential

Exklusiv Pamela Adlon-intervju i veckans podd – om Better Things & föräldraskap

19 september, 2017
Nyhet

Lukas Moodysson gör bonnig BUP-dramedy för HBO Nordic!

19 september, 2017
Nypremiär från NonStop Timeless

Den fullkomliga konstupplevelsen – Jane Campions Pianot på bioduk igen

18 september, 2017
Kakfest

Han gör det igen: Roy Fares förför oss i Amerika

18 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel