TVdags listar tv- och filmåret 2016

Sara Ödmark rankar årets 20 mest framstående tv-avsnitt

Traditionellt listar jag svenska tv-ögonblick vid den här tiden (se 2015, 2014 och 2013), men det här året har världen känts så onegligerbart global att årssammanfattningen får ta färg därefter. Som alltid är det en hopplös uppgift att rangordna och sålla i den konst och det hantverk jag vänt mig till för tröst och underhållning, så jag har valt att fokusera på enskilda tv-avsnitt. Avsnitt som utmärkt sig i serier som ändrat förutsättningarna, skakat om tv-ramarna, brutit ny mark i de annars så uppkörda tv-spåren. Kort sagt, tv-stycken som kittlar även den något nerslitna känslonerven hos en luttrad skribent. Som ni kommer att märka är det halvtimmeskomedin som varit min go-to-genre, med vissa undantag. Saknar du The Americans eller Rectify eller annan högkvalitetsdrama så beror det förmodligen på att jag i nio fall av tio valt något lättviktigare att umgås med under det gångna året.

Noteras ska dock att halvtimmeskomedin är förrädisk i sin förmodade lätthet – de senaste åren har genren sett en drastisk utveckling mot mer komplexa ämnesval och serierna nedan har tacklat psykisk ohälsa, rasism, självmord, föräldraskapsångest, sexuella övergrepp, depression, skuld, cancer, incest, sexism, polisbrutalitet, död och missbruk med imponerande nyans och djup.

Här följer alltså de 20 tv-avsnitt och serier som utmärkte sig i min tv-värld 2016:

1. Horace and Pete, Episode 3

laurieIngen kullkastade spelreglerna på tv-marknaden 2016 som Louis C.K. Dramat Horace and Pete struntade i allt vad normalt förfarande kring produktion, förhandspress och genrekonventioner heter och dök plötsligt upp på en sajt en lördag, för nedladdning styckvis. I sträcktittandets era fick han mig exalterad över publiceringsdag igen och ovissheten kring avsnittslängd, omfattning, skådespelarensemble och allt annat vi inte fick information om ökade bara förtjusningen. Till råga på allt var det också ett välspelat, intrikat skrivet, sinnesexpanderande drama i centrum för påhittet. Normbrytandet märktes allra tydligast i avsnitt 3, ett häpnadsväckande gästspel av Laurie Metcalf som jag recenserade efteråt med hängande haka. Avsnittet inleds med en närbild på hennes ansikte. I sju minuter! Medan hon återberättar någon skakig historia om ett erotiskt möte med sin svärfar. Det är en käftsmäll till uppvisning i skådespeleri och ett långfinger till allt vad traditionellt tv-berättande heter.
7 skäl till att Horace and Pete är värt varenda krona.

2. Black Mirror, Nosedive

Black Mirror
Charlie Brooker är mästare på att borra sig in i den mänskliga naturens svagheter, skruva upp volymen på dem ett snäpp och göra framtidsblickande tv av det. I stort sett alla kritiker jag läst rankar San Junipero som det starkaste avsnittet i den nya säsongen av Black Mirror, och jag förstår varför. Historien om kärleksparet som möts genom teknologin, mot alla odds, den spirande förälskelsen parad med ljuvliga retromiljöer – San Junipero är en svalkande sårsalva och ett bandage när man just blivit överkörd av den dystopiska pansarvagn som de föregående avsnitten står för. Men om vi pratar bestående intryck och vad som representerar den populärkulturkraft som Black Mirror är, då lyfter jag hellre fram öppningshistorien Nosedive med en magnetisk Bryce Dallas Howard i fokus, förtvivlat jagande social status. Jag beundrar Brookers förmåga att skruva en samhällsföreteelse till absurditetens gräns och ändå få berättelsen att behålla fotfästet. Han är en satiriker i ordets rätta bemärkelse och i ett flyktigt tv-landskap är hans snedvända perspektiv något som gärna dröjer sig kvar i tanken.

3. Skam, Jeg skal forklare alt

skamFenomenet Skam nådde Sverige 2016, och som det gjorde det. Denna tredje generationens såpa (efter dokusåpan, som konkurrerade ut den manusbundna dagtidssåpan) krossade alla konventioner kring distribution och PR med sitt realtidspublicerade och fullt sociala medier-integrerade upplägg. Men även vid sidan av allt det står serien på egna ben. Trots att en kärlekshistoria är i fokus i alla tre säsongerna (och sagan Isak/Even är fa-bu-lös från start till mål) är det skildringen av vänskaperna som skiner starkast för mig. Precis som min favoritscen i första säsongen kommer i avsnitt 10, i det geniala i att klippa slowmo-bilder på en kräkande Vilde till tonerna av »Härlig är jorden« och låta tjejerna sluta upp kring henne, är systerskapet i slutet av andra säsongen kring Noora och hennes sexuella övergrepps-farhågor bland det starkaste jag sett i genren. Bara bildspråket! Längtar efter en fjärde säsong.

4. Making a Murderer, Plight of the Accused

"Medbrottslingen" och systersonen Brendan Dassey.

Jaja, rent tekniskt kom den här gamechangern ifjol (i slutet av december), men mångas tittning spillde över och efterspelet färgade början av detta år. Vilket mästerligt stycke dokumentärt berättande! Så nogsamt utportionerat, dramaturgiskt uppbyggt och framför allt med imponerande access till de innersta rummen. Tillgången till de inspelade, privata telefonsamtalen mellan familjemedlemmarna gav en närhet och en vardaglighet till det i övrigt så dramatiska mordfallet och även om störst fokus las på Steven Avery så var det Brendan Dasseys öde som drabbade mig hårdast. Kommentaren från Brendan till mamman om vad han fått alla brutala detaljer om mordet ifrån: »Jag gissade« sa han, »så gör jag med läxorna också« och man bara ser framför sig hela hans liv, vandrande genom verkligheten förtvivlat sökande efter rätt svar, hur han med begränsade möjligheter försöker tolka allas beteenden. Vad är rätt svar här? Vad förväntas av mig här? Det är i det tredje avsnittet av tio som vi får se det groteska förhöret med Brendan, något som fick mig att vilja skrika och kasta saker på teven.

5. Bojack Horseman, Fish Out of Water

BOJACK_OPENING_STILL_05-2
Ur min tidigare recension:
»Det är en blinkning på så många plan att avsnitt fyra av tredje säsongen heter Fish Out of Water. Det är också, absurditeten till trots, den vackraste, vemodigaste och skickligast berättade tv-halvtimmen du har kunnat se denna sommar. BoJack ska gå på galapremiär och göra intervjuer om sin film är det tänkt, men kommunikationsproblem, spöken från förr och en födande sjöhästpappa ställer till det för honom och han går vilse i en främmande värld. Titeln är förutom bokstavligt passande i det här fallet också en referens till berättargenren med samma namn. Många inspirationskällor går att härröra. Den starkaste är kanske systerskapet till Lost in Translation, i form av tonen av melankoli som ständigt ljuder dovt i bakgrunden. Avsaknaden av dialog – hela avsnittet är i stort sett ordlöst – för även tankarna till det klassiska Buffy-avsnittet Hush medan den stundtals hallucinogena och abstrakta animationen tar vid en tradition startad av Fantasia. Allt smälter samman till en stillsam men slagkraftig berättelse om ensamhet, självförakt och sökandet efter mening.«
Läs hela texten.

6. Better Things, Woman Is the Something of the Something

BETTER THINGS "Sam/Pilot" Episode 1 (Airs Thursday, September 8, 10:00 pm/ep) -- Pictured: Pamela Adlon as Pam. CR: Colleen Hayes/FX

Minst hälften av avsnitten i denna Louis C.K./Pamela Adlon-kollaboration kunde lyfts fram här, men det är när de i del 4 tar sig an Adlons missade huvudroll (som hon aldrig visste att hon var aktuell för) som den unika berättartonen framträder som tydligast. Skildringen av hur den luttrade agenten skyddar Adlon från det sexistiska och cyniska spelet bakom kulisserna är både rättfram och rörande. Den hollywoodska apparaten plockas ner till vardagsnära beståndsdelar och vävs sömlöst samman med Adlons bryderier om hur hon ska räcka till som mamma. Ett avsnitt där knappt något händer i hennes liv, men där hon ändå lyckas berätta en essentiell historia.

7. Atlanta, Streets on Lock

atlanta
Precis som för Better Things är det flera avsnitt i den här utsökta debutserien som skulle platsa på listan, men jag väljer det andra avsnittet som kretsar kring det förvånansvärt odramatiska efterspelet kring skottlossningen i piloten. Under en rätt stillsam halvtimme lyckas Donald Glover och kompani beröra transfobi, psykisk sjukdom och förhållandet mellan afroamerikaner och rättssystemet på ett sätt jag aldrig sett tidigare. Atlanta talar med unik stämma, och jag vill inget annat göra än att lyssna.

8. THE PEOPLE V. O.J. SIMPSON: AMERICAN CRIME STORY, MARCIA, MARCIA, MARCIA

peoplevojsimpson-marciamarciamarciaDen här ambitiösa satsningen visade hur man kan dramatisera århundradets rättegång utan att sensationalisera eller överexploatera. Makalös insats av Sarah Paulson när Marcia Clark äntligen fick lite upprättelse för den sexism hon utstod under den dåvarande mediecirkusen. Serien ackompanjeras med fördel av dokumentären O.J.: Made in America., nu på SVT Play.

9. Gilmore Girls: A Year in the Life, Fall

gilmoreVisst, det fanns massor av problem med återkomsten. Märkliga karaktärsval, unkna skämt och ett rätt godtyckligt sätt att förhålla sig till den tidsrymd som passerat. Särskilt Spring och Summer hade mer missar än fullträffar. Men jag älskar Stars Hollow, och att se de tre generationerna Gilmore igen… Framför allt i inledande Winter och avslutande Fall fanns klara stråk där av en serie som betytt mycket för mig. De fyra delarna representerar också revival-trenden, och det allt mer symbiotiska förhållandet mellan populärkultur och fandom. Trots åtta år som död och begraven kunde nytt serieliv spira i och med aktörer som Netflix och en ny generation publik. När paret Sherman-Palladino till slut fick visa upp sin vision var den full av blinkningar till fanskaran, och några av de trognaste supportrarna (som tv-kritikern Michael Ausiello, komikern Jason Mantzoukas och The Gilmore Guys) fick till och med medverka. Denna ömsesidiga växelverkan mellan publik och kreatör (jämför även med tex Skam, eller Kumail Nanjianis podcast och senare gästroll i ett återuppväckt Arkiv X), slog igenom på bred front i år och är otvetydigt här för att stanna.

10. Fleabag, Episode 4

fleabagAtt bryta fjärde väggen är ett vanskligt formgrepp, men i den här charmiga brittiska serien blir huvudpersonens ständiga kommentarer till kameran en del av den rustning av cynism och sarkasm hon skapat för att inte behöva konfronteras med verkligheten. Det fungerar som en del av berättelsen istället för att distansera från berättelsen. Det här är en skruvad, svart komedi där avgrundsdjupet i den sorg hon försöker rymma ifrån långsamt mejslas fram i små ledtrådar längs vägen. En stor ledtråd kommer i det här avsnittet när hon åker på tyst retreat med sin syster Claire. Förutom en markgungande insikt om hennes känslomässiga bagage får man ett gäng hysteriska scener med mediterande kvinnor och kvinnohatsrehabiliterande män och också rörande stunder när systrarna för en gångs skull hittar äkta kontakt.

11. Game of Thrones, The Winds of Winter

gotMan måste beundra svulstigheten i den här finalen! Aryas hämnd, Jon Snows avslöjade familjehemlighet och Cerseis diaboliska plan – som får ödesdigra konsekvenser. 'Nuff said.

12. Stranger Things, Chapter One: The Vanishing of Will Byers

stranger-things-still.jpg.CROP.promo-xlarge2I TVdagsgänget samlade slutord om Stranger Things var mina känslor kluvna, men det går inte att komma ifrån med vilken skicklig fingertoppskänsla bröderna Duffer tog plats på tv-scenen. Stranger Things var som en rikligt körsbärstoppad nostalgigräddbakelse.
"Det är lite så det känns, som att en stor dator matats med Stand By Me, en stor nypa E.T, släng in lite The Goonies och krydda med Twin Peaks, plocka upp en nittiotalsfilmstjärna med kultpoäng och några charmiga barnskådisar, ratta in räkneverket på åtta timmar för Netflix och låt datorn tugga så kommer den förr eller senare att spotta ut Stranger Things.
Det låter inte så kul, och visst blir det en smula själlöst, men det är också vansinnigt effektfullt. Missförstå mig rätt: Jag älskar Stranger Things. Scenografin, musiken, det makliga tempot, allt är nostalgiindränkt till den milda grad att det är omöjligt att värja sig emot. Referenserna är så utsökt utvalda och så övertydliga att jag flera gånger associerar till parodin Kung Fury snarare än till originalmaterial. Det är underbart."

13. Girls, The Panic in Central Park

girls_marnie
När Lena Dunham plockar inspiration från heroinistfilmen The Panic in Needle Park (1971) blir det inget vanligt Girls-avsnitt. Den här Marnie-centrerade historien är en 28-minutersfilm fylld av tänk-om och varför-inte när en figur från förr plötsligt dyker upp. Ett vansinnigt elegant, hypnotiserande nervigt avsnitt med vemodig underton. Även om Girls inte alltid är fem plus är det nästan aldrig ointressant, och säsong 5 var inget undantag.

14. One Mississippi, Pilot

one_mississippi
Komikern Tig Notaros delvis självbiografiska serie om tillvaron efter en bröstcancerdiagnos och sin mammas död tog genren till nya känslomässiga djup. I långa partier verkar det som att de överhuvudtaget inte söker humorn, utan mer stöter axlar med poesin. Som i piloten när Notaro försöker gå från sjukhuset efter att hennes mamma just dött, irrar runt lite och ytterst dubbeltydigt säger till en sköterska »I don't know how to leave.« Eller när flickvännen tycker att hon ska sova för att det är en »big day tomorrow« dagen före begravningen och Notaro säger att det är en liten dag i morgon, för hennes mamma är inte där och varje dag från nu och för alltid därför kommer att vara mindre än förut.
Läs en längre recension.

15. Lady Dynamite, Jack and Diane

ladyMaria Bamford bröt mot alla tv-regler i sin Netflix-komedi Lady Dynamite. Hon hoppade hänsynslöst mellan olika tidslinjer, metakommenterade de egna produktionsvalen och växlade mellan absurdism och talande hundar å ena sidan och insiktsfull och öm skildring av psykisk sjukdom å andra sidan. Hon passade också på att dejta mer än en Stålmannen-skådis: i det här avsnittet är det Brandon Routh som faller för hennes fejkade personlighet Diane med den djupa rösten. Hilarity ensues.

16. High Maintenance, Grandpa

hundenDet här är ett avsnitt i en antologiserie, löst ihopflätad via en marijuana-langare, som helt och hållet berättas ur en hunds perspektiv. Bara sånt gör ju en tv-skribent glad. Trots denna nyskapande ansats hade det förstås kunnat bli total pannkaka – men istället är det en särdeles söt historia med en ovanligt sympativäckande huvudfigur.

17. Baskets, Easter in Bakersfield

christine
Zach Galifianakis-komedin Baskets var en ojämn historia, men konsekvent strålande var Louie Anderson i rollen som Galifianakis mamma Christine. På papperet ser det bonkers ut: rollbesätta en manlig ståuppkomiker i rollen som mamma till två tvillingpar, varav det ena för övrigt är adopterade afroamerikaner och det andra är Zach Galifianakis gånger två. Det är lätt att se framför sig överdriven kostymhumor à la Sandler/Murphy. Istället blev det något helt annat. Anderson valde att spela sin egen mamma, och gör det så återhållet och subtilt att man inte för ett ögonblick tvivlar på att det är den medelålders Christine Baskets man får följa. Han gestaltar hennes manipulationer och passiva aggressivitet med en ständigt närvarande sorgbotten som gör att man förlåter allt. I det här avsnittet får han spela ut hela registret och det är ett hjärtskärande familjeporträtt.

18. Veep, Kissing your sister
VEEP-Season-1-Julia-Louise-Dreyfuss-Tony-Hale

Trots att serieskaparen Iannucci lämnade teamet fortsatte Veep att hålla hög kvalitet under sin femte säsong. Mother, avsnittet där Selina Meyer tvingas ta farväl av sin mor och hantera sin kampanj samtidigt är en av de mer minnesvärda episoderna. Men formmässigt var det mest uppiggande greppet att de sände Kissing your sister, Catherines avslöjande dokumentär bakom kulisserna på kampanjen.

19. The Walking Dead, The Day Will Come When You Won't Be

Jeffrey Dean Morgan as Negan - The Walking Dead _ Season 7, Episode 1 - Photo Credit: Gene Page/AMCThe Walking Dead måste vara med på min lista, det är trots allt en av få serier jag ser fram emot att se varje vecka. Men de har inte gjort det lätt för mig på sista tiden. De kämpar med tonträffen och när säsong 7 kickade igång gick brutaliteten över någon sorts avtrubbningsgräns som fick mig att numera förhålla mig märkligt känslokall till allt som händer. Jag skulle hellre lyfta ett avsnitt som The Cell då det fokuserade på en av få personer i TWD-universumet som jag fortfarande bryr mig om: Daryl, (eller till och med något avsnitt från systerserien Fear the Walking Dead som bjöd på några positiva överraskningar) men det är oundvikligen det sjunde premiäravsnittet som gjort tydligast avtryck på tv-kartan.

20. Silicon Valley, Bachmanity Insanity

I konkurrens med serier som Togetherness, Maron och The Get Down går sista platsen till mina favoritnördar i Silicon Valley. I en jämnstark tredje säsong stod det sjätte avsnittet ut lite extra. Erlich ordnar Hawaii-fest på Alcatraz, Richard har ett mellanslag-eller-tab-bråk med sin nya flickvän och kanske viktigast av allt: Jared har ett sexliv.

Bubblare: Westworld, fastnade aldrig riktigt men applåderar ambitionsnivån, The OA siktade högt men fick inte ihop säcken i slutändan och Midnight Diner: Tokyo Stories gav mig ett välbehövligt avbrott från västerländsk tv.

Om vi lämnar fiktionen för en stund vill jag slutligen utse tre källor till glädje i reality/talkshow-genren:

Hedersomnämnanden:

Jorden runt på 6 steg

Jorden runt på 6 steg Kanal 5 På bilden: bl.a. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Foto: Kanal 5 Prod. år: 2015
Det är så mycket tv-glädje i det här projektet! Jag älskar att det är ett eget format, älskar ambitionen och storvulenheten i kombination med programledarduons kärvänliga inbördesgnabb och förkärlek för obskyra detaljer. Det bästa den här rundan var Charlie Sheen-programmet, innehållande den osannolika, osannolika I tell you slumpen där Matthew Perry seglade förbi vietnamesiskt super-Vänner-fan framför rullande kamera.

Last Week Tonight with John Oliver/Full Frontal with Samantha Bee
olivertrump

Två röster som var skarpare än övrigas, två rakryggade profiler att hålla i handen under ett stormigt medieår. Vill gärna framhålla dessa två för den samlade Trump-bevakningen. Om det hade någon effekt för valets utfall är tveksamt, men de bjöd i alla fall på klarsynt och träffsäker underhållning längs vägen.

Historieätarna
SVT-HISTORIEATARNA-2016-E04-5a2e

Ständigt lika hög lägstanivå. Informativt, lekfullt och visuellt knockande. Den här säsongen fick jag själv vara med på ett hörn i återuppväckandet av Knesset som finns som extra-treat till 90-talsprogrammet.

Tack för allt och hejdå, 2016. Nu höjer vi blicken, spottar i nävarna och bröstar upp oss inför det som komma skall. Bring it on, 2017.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2016. Tablåtipsen publiceras som vanligt, hela julhelgen.

Just nu på TVdags

Tablåtips 24/2

Bäst på tv i kväll: Sprakande dokumentärhyllning till cirkusens 1800- & 1900-tal

24 februari, 2017
Kommentar

IMDb:s kommentarsfunktion nedlagd – en seger för troll & hat?

24 februari, 2017
Recension

Äntligen en skräckis för barn! Biopremiär för läskiga Rum 213 idag

24 februari, 2017
Klipp

Seth Meyers driver med filmklyschorna i briljanta Oscar Bait

23 februari, 2017
Tablåtips 23/2

Bäst på tv i dag: Stina Nilssons medaljchans i skid-VM

23 februari, 2017
Nyhet

Klart: Säsong 3 av Fargo kommer redan nu i vår

23 februari, 2017
Klipp

Alien-nytt! Se The Last Supper, en prolog till kommande Alien: Covenant

23 februari, 2017
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: allt du behöver veta inför Oscarsgalan

23 februari, 2017
Nyhet

Tim Robbins klar för Six Feet Under-skaparens nya HBO-familjedrama

22 februari, 2017
Tablåtips 22/2

Bäst på tv i kväll: Özz Nûjen programleder nya SVT-realityn Zero Impact

22 februari, 2017
Klipp

CGI-fejs vi minns – från Benjamin Button till Grand Moff Tarkin

22 februari, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om skrotarmén, pigge Rick & spik i handen

22 februari, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel