Recension

Rogue One-spoilerspecial! Inte ens James Earl Jones räddar trasslig krigsfilm

Betyg 2 av 5

Då återvände vi till den där galaxen som fanns för länge länge sedan, nämligen så länge sedan att det var före Star Wars: Episode IV – A New Hope men efter Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith. Filmen som ska vara relativt fristående men vara en del av Star Wars-universat: Rogue One.

Storyn i korthet för den som bott i en isgrotta på Hoth senaste året: Den unga kvinnan Jyn Erso slår sig ihop med ett gäng rebeller för att stjäla ritningarna på det onda rymdimperiets nya vapen: Dödsstjärnan.

Vi är tre stycken som sett Rogue One för att maxa den här texten. Ida Kjellin och Björn Finér från TVdags samt för att säkerställa kvalitén en inlånad halva av den firade filmpodcasten Intresseklubben Antecknar: Jesper Wiking.

Detta är en text som innehåller spoilers.

Into hyperspace direkt då! Vad hade ni för förväntningar?

Björn: Om Rogue One kommit ut före Force Awakens hade jag haft rätt rimliga förväntningar (Episod III är helt okej, men knappast ett mästerverk), men eftersom Force Awakens var så grym låg mina förväntningar kvar på den nivån. Dumt nog, kan jag konstatera.

Jesper: Jag förväntade mig att få se ett pillemariskt piratäventyr snarare än en kvävande, ödesmättad krigsfilm. Att filmskaparna skulle ha tagit ut svängarna lite mer i ett väldigt inrutat universum och berätta sin historia på ett eget vis, perifer som den ändå är. Kort sagt, lite mer Han Solo-glimt i ögat.

Lärde de sig ingenting av prequel-filmerna med för knepig intrig med tullar och typ kommunalstyrelser och fördrag?

Ida: Från början tyckte jag att Rogue One kändes som en helt annan film. En vetenskapsman till pappa som utpressas till att göra onda saker av staten/Imperiet, som har en menlös fru utan uppgift som dör och så lilla gulliga barnet som måste gömmas. Åtminstone hängde jag med i den lite klyschiga inledningen: men sedan kom ett riktigt bombardemang av upplägg, planeter, förhörsrum och folk med krångliga namn. Jag hängde inte riktigt med! Lärde de sig ingenting av prequel-filmerna med för knepig intrig med tullar och typ kommunalstyrelser och fördrag?

Var det för mycket begärt att de redan från början sa: »vi måste få tag på de här ritningarna!« Att det var ett tydligt upplägg, och sedan jobbade de fram emot det?

Ärligt talat så slarvade de bort den här pappa-grejen som skulle stå för det känslosamma i filmen. Där var Mads Mikkelsen, sedan var han död och jag kände mig också död inombords! Jag som annars alltid blir rörd.

Björn: Precis, och där första problemet – varför så mycket lull-lull runt omkring huvudplotten? Den är ju redan känd. Krångla inte till det så mycket…

Ida: Det var en trasslig story. Jag ville ha mer klur och spionage, mindre spränga olika saker samt flera attacker man var osäker på varför de hände. Och verkligen mer vardagsliv. Nu var det lite *se en tillbringare med blå mjölk*, sedan pang på. Aldrig åt de, sov eller pratade normalt med varandra. Det var hardcore-läge helt oavbrutet! Det gjorde ju att man inte kände sig så investerad i karaktärerna.

Jesper: Nä, har du inte förlorat dina päron så får du inget medlemskort i rebellalliansen, så är det bara.

Och jag håller med om att det var ett sabla rännande hit och dit, »Galaxen runt på 80 minuter«.
Hetsigt och förvirrande, som en Hitta damen-blåsning med månar i stället för spelkort. Till synes för att dölja bristen på en välutvecklad story. Jag drog en lättnadens suck när slutanfallet kom och man fick fokusera på ett tydligt uppdrag och en tydlig plats.

Apropå Mads fick jag faktiskt lite ytspänning i ögonen när Jyn tog farväl av farsan, men det beror mest på att jag satt och tänkte på min hund.

Men vad säger ni om kärntruppen?

Ida: Du tänker på din hund – jag tänker på Mads sura avfärdande av svintöntiga svenska feminister som kräver sånt larv som »genustänk«. Okej jag ska snart prata lite kärntrupp och järngäng men först måste jag bekräfta Mads värsta fördomar och klaga lite. Ursäkta, men finns det inte kvinnor i galaxen?! Det här är ju rent parodiskt! Speciellt med tanke på den bisarra kampanjen #DumpStarWars för att det herrejävla gud var hela två Star Wars-filmer på raken med kvinnliga huvudroller. Om vi säger så här: en miljard gånger hellre en man i huvudrollen då. För nu hade vi en kompetent (läs: trist och »stark«) kvinna som var omgiven av 59834587359038374 män. Mon Mothma hade tre meningslösa repliker – hon är en ledare som inte verkar få leda så mycket. En namnlös (vad jag vet) kvinna som fick vara skeptisk mot upproret. That's it. Två namnlösa/ansiktslösa icke-ledarpiloter var kvinnor också. Annars: exakt varje anställd i Imperiet, inklusive droidar, män. Samtliga rebeller, män. Inget Bechdel-test här. Jag är besviken. Är det 2016?!

Annars är jag förtjust i Riz Ahmed (från The Night Of) som den lite prillige och plågade piloten Bodhi Rook. Undra på att han var knäpp förresten, torterad av den där tankeläsande bläckfisken?! Vad i helskotta var det för nån?! Forest Whitaker spelade en rätt galen typ också, Saw Gerrera. Hallå, den där sniffa i gasmask-grejen?! Så mycket Blue Velvet-Baby wants to fuck-känsla på den!

Screen-Shot-2016-06-23-at-12.16.50

Jesper: Du glömde en renderad Leia. Jag antar att man ska vara glad att hon inte hade guldbikinin på sig.

Björn: … och CGI-Grand Moff Tarkin! Det kändes lite som man tittade på världens dyraste tv-spel emellanåt, särskilt med 3D:n. Minus interaktionen då… Jag kände ändå lite barndomskärlek över renderade Leia! En grej jag gillade var att det nästan blev lite Starship Troopers-känsla emellanåt. Dels råheten (dock helt utan Starship Troopers underbara satir), dels den mysiga tankeläsande porrbläckfisken. Men, man ska inte behöva fundera på om det är en sketch man sitter och tittar på… som med Whitakers Blue Velvet-larp:ande. Och stackars K-2SO – någon mer än jag som direkt började tänka att han nästan hette »KESO«? – bara var en lite, lite deppigare version av C-3PO.

Ida: Ah, och nu när vi är inne på gamla bekantingar måste vi säga några ord om den största och stoltaste av dem alla: Darth Vader! Jag skäms inte för att erkänna att jag blev tagen och pirrig när jag såg honom och hörde den där andningen. James Earl Jones, still going strong! Men som vanlig gäller ju less is more… Det var så härligt i Force Awakens med bara den kusliga hjälmen som ett minne. Nu fick lord Vader strutta runt och jag har hört inte färre än tre personer som anmärkte på att han svajade på höfterna som en tjej! Jag tänkte dock mest på ett ögonblick då han avtecknade sig mot horisonten då man såg att manteln var för kort och att Vader hade… skor med klack?!? Som Tom Cruise! Så ovärdigt! Annars tycker jag det var grymt bra avvägning på fan servicen i Rogue One. Precis lagom med gamla godingar och kära bekanta så man fick känna sig smart.

Björn: Ja, jag var inte alls beredd på en sådan metrosexuell eller höftvickande (ja, jag är en av de tre) Sassy Darth. Tack och lov räddade rösten helhetsintrycket för mig!

Jesper: Det ryktas att bläckfisken är en kvinna faktiskt, men det kan väl inte stämma, den var ju rolig…?

Whitakers Saw Gerrera målades upp som en farlig extremist och en lös kanon, men var en mest en gråtmild Don Corleone i Morgan Freeman-peruk.

Hur som helst, Whitakers Saw Gerrera målades upp som en farlig extremist och en lös kanon, men var en mest en gråtmild Don Corleone i Morgan Freeman-peruk. Trodde aldrig att jag skulle sakna hans insats i Battlefield Earth.

Och Gollum i rollen som Tarkin, ja… Jag blir ju alltid glad när någon dammar av Jimmy Smits men behövdes alla dessa figurer från de tidigare filmerna? Jag hade som sagt hoppats på att den här filmen skulle öppna upp mer fristående berättelser, men det hela blev nertyngt av ett redan ikoniserat persongalleri.

Jag tänkte inte på Keso men nu kommer jag alltid att göra det, tack! För mig var K-2SO som en tristare variant av TARS i Interstellar.

Björn: Bläckfiskförhöret var en av mina favoritscener i hela filmen. Det andra: att alla dog. Och, just det, det var ju TARS han var lik… men ganska mycket tristare (som sagt). Jag tänkte flera gånger att jag skulle ha behövt ett anteckningsblock. Det ska man inte behöva när man kollar på Star Wars. Överdrivet tungrott!

Ida: Alan Tudyk var Kesos röst!

Jesper: Tudyk ger Jeeves-rösten sitt allt!

Jag gillar 3D och tyckte slaget i rymden var väldigt härligt, x-wings och tie fighters och de där välkända vrålande ljuden!

Ida: Nu har jag neggat tillräckligt. Det var ju verkligen saker jag gillade också! Den sista, tredje akten var bäst, då när det äntligen blev klart: »vi måste sno ritningarna«. När Jyn försökte övertala Rådet men upptäckte att demokrati inte fungerar. Och Cassian Andor (som Björn surade över och ilsken kallade en »spansk lover«) stod med ett gäng (mans-)rebeller bakom sig i en fin kameravänlig formation och bara: »you have my axe«! Rysningar! Men ännu mer rysningar blev det ju när rebellerna äntligen bestämde sig för att ställa sig bakom Jyn, ni vet när det bara strömmade fram x-wings och glada piloter rapporterade: »Copy that, Red Leader, copy, Blue Leader…« Gåshudsvälbehag! Äntligen satte de på John Williams-musiken också, världens mäktigaste! Jag gillar 3D och tyckte slaget i rymden var väldigt härligt, x-wings och tie fighters och de där välkända vrålande ljuden:

… och apropå vrål: visst var det ett Wilhelm-vrål från en nedputtad Stormtrooper?

Björn: Mm, tyckte också jag hörde Wilhelm-skriket men lägre mixat än det brukat vara, det brukar ju oftast vara just ett vrål. Och du har helt rätt i att sista tredjedelen blev riktigt bra. Det är möjligt att jag tycker att libido-Darth var en besvikelse ändå. Juryn är fortfarande ute…

Jesper: Jag missade Vaders pimpinetta gångstil. Men såg han inte väldigt svullen ut? Som en He-man-docka. Visst får man gåshud av James Earl Jones-rösten, sån tungviktsmästare i pondus.

Jag håller med dig, Ida, om att nivån på fan servicen var bättre här än i Force Awakens. Dock hade den gärna fått stanna vid de små detaljerna. Som till exempel när Jyn krockar med Evazan och Ponda Baba på nån bakgata, samma bråkstakar som muckar med Luke i kantinan på Tatooine innan Obi Wan gör processen kort med dom. Jag hade hellre sett mer sånt än Darth Vader, igen, och C-3PO/R2-D2, igen.

Ida: Ja, eller Oola, Jabbas slavflicka, som man såg i ett litet hologram inne på baren!

Björn: Mitt största problem är att de är helt ute och cyklar med tonaliteten. Det känns inte som regissören, Gareth Edwards, har någon aning om vad Star Wars är. Men som ni säger, många delar som skulle göra en härlig Star Wars-film finns där.

Edwards är för Star Wars vad JJ Abrams var för Star Trek.

Jesper: Verkligen! Edwards är för Star Wars vad JJ Abrams var för Star Trek.

Håller med er, i slutuppdraget kom filmen i fokus. Och Cassian fick äntligen ta av sig parkan och klättra i sin Zorroskjorta. Felicity Jones hade väl tyvärr en ganska trist roll, den bestod mest av att rynka pannan som att hon blivit kränkt på Twitter. Vilket förvisso stämmer.

Finast för mig var ändå detaljfixeringen kring scenografin. Samtliga miljöer var sinnessjukt genomtänkta i sin utformning. Gareth Edwards art department har tagit det slitna och smutsiga till en ny nivå.

Apropå musiken, är det inte lite synd om Michael Giacchino? När det ska låta lite som Williams men inte riktigt blir resultatet en sorts royaltyfri jingel som står sig slätt när den äkta varan brassas på.

nullBjörn: Ja, musiken. Du är så sorgligt rätt ute angående musiken. Som bäst »in the style of«-filmmusik… det var så sjukt förlösande när de riktiga trudelutterna kom.

Jesper: Det här med bränslet till dödstjärnan: »Kyber crystals«? Ännu en benämning att stuva i bakhuvudet jämte Midi-chlorians.

Björn: Jag snor Idas ord från vår debrief, fri tolkning. »Det är så jävla ospännande när de försöker göra vetenskap av Star Wars. Vi skiter fullständigt i vad det är för batterier de använder – gäller både ljussablar och dödsstjärnor.«

Ida: Håller med Jesper om de härliga detaljerna med scenografin. Miljöerna också – den tropiska och den där gigantiska jediriddaren, begravd i sanden…Jag vill också lägga till kostymerna, som var fantastiska! Minns inte Cassians Zorroskjorta, men det låter snyggt! Diggade Jyns praktiska kläder, men kvinnorna har en tradition av bra outfits i Star Wars faktiskt. Alla tre som någonsin existerat. Vinnare i Bäst Klädstil är ju självklart Ben Mendelsohns Krennic! Älskar hans lite skrynkligt sportiga stil i vitt med mantel, nazibralla med lårpös och blanka ridstövlar. Mm-mm!

director-krennic-backstory

Men allt som allt är jag faktiskt besviken på Rogue One. Trots en riktigt härlig tredje akt och det beundransvärda sättet de knöt ihop den med A new hope. För många karaktärer som alla var för tunna. Med så lite investering i det här gänget brydde man sig ju inte heller så mycket om det sorgliga slutet. Men det som drog ner betyget var bristen på humor. Jag saknar Han Solos swag, Leias dissar, C3PO:s nervösa fipplande… Varje gång som droid-Keso sa något halvkul fnittrade jag hysteriskt då jag var så lättad över en comic relief. När en »skojig« replik är när en asiatisk tjatig mystisk blind munk protesterar när han får en huva över huvudet – »really guys?!« och hela salongen brister ut i skratt… Jag läser att Rogue One fått mestadels strålande recensioner, men av mig blir det en helt vanlig, tråkig trea.

Björn: Som sagt, en stark tredje akt räddar filmens betyg – från en svag tvåa till en besviken tvåa. I över ett år har jag trott att Edwards var rätt man för jobbet, men uppenbarligen hade jag fel.

Jesper: Det är lite missriktat att ägna halva filmen åt en origin-story om någon som ändå dör på slutet. Som Ida poängterade tidigare hade filmen vunnit på att vara mer pang på rödbetan.

Jag hade som sagt gärna sett fler glimtar i ögonen, men rollfigurerna hade tydligen liksom vi sett IV: A New Hope och visste hur det hela skulle sluta.

Jag är egentligen emot betygsskalor, men besvikelsen manar mig att sätta en tvåa.

Rogue One: A Star Wars Story har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Tablåtips 29/6

Bäst på tv i kväll: Sanningen bakom Barnmorskorna i East End

29 juni, 2017
Kommentar

T.J. Miller lämnar HBO:s Silicon Valley – och tur är det

29 juni, 2017
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Buzzfeeds kulturskribent Anne Helen Petersen

28 juni, 2017
Tablåtips 28/6

Bäst på tv i kväll: Guldbaggebelönade Min faster i Sarajevo

28 juni, 2017
Till minne

Vi glömmer aldrig Michael Nyqvists leende!

28 juni, 2017
Nyhet

Bring on season four! Better Call Saul förnyad för ännu en säsong

27 juni, 2017
Youtube-premiär

Sverige behöver Aron Flam mer än Aron Flam behöver Sverige

27 juni, 2017
Nyhet

Hurra! Kevin Bacon-klassikern Tremors får pilotavsnitt

27 juni, 2017
Tablåtips 27/6

Bäst på tv i kväll: Sanna Nielsens andra allsångssommar

27 juni, 2017
Klipp

Reklampaus! Se Michael Bays skamlösa produktplaceringsbonanza

27 juni, 2017
Tablåtips 26/6

Bäst på tv i kväll: Nya danska thrillerserien Gisslantagningen

26 juni, 2017
Svenska Skampodden

»Angrer på at jeg avlyste« – vi går igenom avsnitt 9, säsong 4, av Skam

26 juni, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel