Recension

Premiär för The Leftovers sista säsong – ett mästerverk om bara slutet prickar rätt

Betyg 5 av 5

The Leftovers är äntligen tillbaka – i dag har tredje och sista säsongen premiär. Serien skapades av Damon Lindelof som även var en av personerna bakom Lost, en serie som trots sin popularitet, överlag höga kvalité, och banbrytande inflytande på tv-serier, nog mest är ihågkommen för sitt kontroversiella slut och sina olösta mysterier.

När The Leftovers hade premiär 2014 så undrade många om serien skulle lida av samma problem som Lost gjorde, specifikt om det i slutändan skulle vara värt att ha investerat så mycket tid i att ha sett den. Jag var en av dem som avvaktade efter att ha hört lite blandade första intryck från de som tittade, men efter att säsongen fått sitt fotfäste så började omdömena bli bättre och bättre. Under andra säsongen började folk prata om The Leftovers som en av de bästa serierna på tv, och efter att ha sett igenom båda säsongerna kunde jag inte annat än hålla med. Ändå var jag väldigt nervös inför och genom seriens tredje säsong, som bara är åtta avsnitt lång till skillnad från de tidigare säsongerna som var tio. Hur kan de ge en så tankeväckande serie med så många mysterier en rättvis och värdig avslutning på bara åtta avsnitt?

Att seriens mästerliga skildringar av människor i sorg kan stå på sina egna ben är det ingen tvekan om.

Lindelof har från början sagt att de aldrig kommer ge ett definitivt svar på seriens centrala mysterium som är berättelsens premiss – att två procent av världens befolkning spårlöst försvinner i ett och samma ögonblick. Jag kan förstå att det kan vara näst intill omöjligt att ge ett tillfredsställande svar på detta, men att som författare påstå att man inte är intresserad av vad som ligger bakom den händelse som är grunden till allt i ens berättelse (likt hur Robert Kirkman sagt att han aldrig kommer utforska vad som orsakade zombieapokalypsen i The Walking Dead) har för mig alltid känts som lika mycket lathet eller feghet som »konstnärligt val«, och verkligen motsatsen till vad som är så fantastiskt med George R.R. Martins Game of Thrones.

Även om de varit tydliga från början med att just denna gåta kommer förbli ett mysterium så har de två första säsongerna innehållit en hel del andra saker som verkat övernaturliga, men som inte helt går att utesluta som vetenskapliga händelser, missförstånd eller en mentalsjuk mans hallucinationer. En del tittare har sett det som väldigt positivt att serien behållit en tvetydighet genom allt som hänt med Kevin Garvey, så att man kan tolka hans resa som ett sorgligt förfall ned i vansinne eller som att han är speciell och utvald att gå igenom dessa övernaturliga upplevelser.

Att seriens mästerliga skildringar av människor i sorg kan stå på sina egna ben är det ingen tvekan om. När det gäller var karaktärerna befinner sig känslomässigt i slutet, är det ingenting jag oroar mig över – jag har fullkomlig tillit till att Lindelof och de andra författarna kommer imponera med hjärtskärande karaktärsstudier och drama i världsklass. Ett lyckligt slut vore önskvärt, men jag är även övertygad om att de kan vinna över mig med en tragisk och passande avslutning om det är det som kommer få berättelsen att kännas komplett. Det som dock verkligen skulle förstöra allt är om de lämnar slutet tvetydigt och bara deprimerande. Typ, »Jaha, ja, det här är livet och vi har inga förklaringar till världens många mysterier. Kevin var förmodligen galen hela tiden och allt är hopplöst.« Det är ett och ett halvt år sen säsong två hade premiär, så de har ju haft ovanligt lång tid att skriva ihop denna avslutande säsong, men allt kommer ju avgöras av vad deras vision för vad de avslutningsvis vill säga med berättelsen är. Och åtta avsnitt är inte mycket tid för att knyta ihop den rika värld de byggt, speciellt inte om det hela är på väg mot en stor sammandrabbning mellan gott och ont som det ibland känts som.

När jag var färdig med det sjunde avsnittet så var jag fullt nöjd och övertygad om att det sista avsnittet kommer ge oss ett bra avslut.

HBO har försett oss kritiker med sju av säsongens åtta avsnitt, vilket kan verka konstigt. Varför så många som alla utom ett? Lindelof skrev också ett öppet brev där han bad oss att inte spoila säsongens överraskningar och att helst inte se alla avsnitt på en gång. Jag kommer inte spoila någonting, men kan säga att säsongen är av samma kvalité som vi kommit att förvänta oss. Man kanske inte alltid är så förtjust i vad karaktärerna håller på med eller riktningen de är på väg, men alla scener är så välskrivna och gripande att man ändå är helt ombord. Trots det blev jag efter hand allt mer nervös över hur det hela kommer knytas ihop. Min sambo, som efter att vi sett igenom säsong ett och två påstår att The Leftovers är den bästa serien vi någonsin sett (själv skulle jag inte gå så långt), tyckte att varje avsnitt av säsong tre var så bra att man kunde avsluta serien efter vilket som helst och att det ändå skulle vara ett bra slut och inte förringa någonting som kommit tidigare. Det hon uppskattar mest med The Leftovers är »djupdykningen i människans tillstånd och hur serien är lika rik på intertextualitet, snygg symbolik och metaforer som den bästa skönlitteratur.«

Nej visst, serien handlar inte om att lösa mysterier, men om något så måste slutet på en tv-serie ge känslan av att man är färdig – att få ett avslut. För mig gjorde Lost det, och jag kan lätt bortse från den dumma flashsideways-storyn vars avslutning är vad de flesta verkar minnas, och som egentligen var helt irrelevant för den berättelsen vi sett genom hela serien och som kom till ett tillfredsställande slut. Att avsluta med någon slags cliffhanger och säga att det är upp till tittaren att bestämma vad de tror händer sen är oförlåtligt. Jag syftar på serier som The Sopranos där skaparen har full kontroll över hur serien ska sluta – för serier som plötsligt läggs ner och aldrig hade i avsikt att sluta med en cliffhanger (det gör fortfarande ont att tänka på Angel, och tills det blev klart för en uppföljare, Twin Peaks) kan man inte klandra dem. Så det viktigaste jag kan säga om The Leftovers tredje säsong är egentligen, och jag hoppas att det inte spoilar något, att när jag var färdig med det sjunde avsnittet så var även jag fullt nöjd och övertygad om att det sista avsnittet kommer ge oss ett bra avslut. Jag tror jag skulle uppskattat de tidigare avsnitten mer om någon likasinnad person hade försäkrat mig om det innan jag såg dem.

På samma sätt som att de som redan älskade serien när de sett färdigt säsong två säkerligen kommer älska den tredje säsongen, så tror jag inte att den kommer ändra åsikt hos någon som inte var ett fan men tvingat sig att fortsätta se ändå. The Leftovers är ju inte direkt en serie man tittar på för att koppla av och slippa tänka. Den är tung och det känns nästan som att varje scen är proppad full av betydelse, så det krävs ett aktivt tittande som är ytterst njutbart för de som redan är fast, och säkert otroligt ointressant för de som redan har uppfattningen av att serien är tråkig. Precis som Damon Lindelof skriver i sitt öppna brev så får man väl se serien hur man vill, men jag undrar hur mycket man kan få ut av The Leftovers om man bara har det på i bakgrunden medan man viker kläder eller scrollar genom Facebookflödet.

Så vad kan man säga utan spoila någonting? Jo, serien imponerar med att plocka upp flera trådar och karaktärer som vi inte sett sedan första säsongen. De gjorde ju en ganska stor ändring inför andra säsongen när karaktärerna flyttade långt från Mapleton där den första säsongen utspelade sig, och att se att de inte glömt bort det som hände innan och försöker knyta ihop så mycket som möjligt här är väldigt kul och tillfredsställande. Något annat jag kan säga är att nästan alla har nya snygga skägg i säsong tre. Alla skådisar är såklart i toppform och precis som i de tidigare säsongerna får de olika karaktärerna olika mycket utrymme i olika avsnitt. Det ska bli spännande att följa reaktionerna till säsongen och slutligen se sista avsnittet!

Sista säsongen av The Leftovers har premiär HBO Nordic i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys totalskådespeleri i Good Behavior

17 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 17

Lysande Blanchett & Mara i kärleksdramat Carol

17 december, 2017
Tablåtips 17/12

Bäst på tv i kväll: Finaldags i Allt för Sverige

17 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 16

Kvinna spöar man i tennisklassikern Battle of the Sexes

16 december, 2017
Tablåtips 16/12

Bäst på tv i kväll: Kritikerhyllade dramakomedin Måste gitt

16 december, 2017
Nyhet

FX läggs ner när Fox säljer – eller överraskar Disney & toksatsar?

15 december, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om strateg-Carl, zombiesåpa & vinterfinalens cliffhanger

15 december, 2017
Tablåtips 15/12

Bäst på tv i kväll: Kampen för ett jämställt Bollywood

15 december, 2017
Klipp

Nästa Falsk identitet-säsong starten på en Rysslandstrilogi?

15 december, 2017
Klipp

Se årets Trump-chock – apokalypsdårar i Vita huset: »Bara Putin kan rädda oss!«

15 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 15

Drabbande kvinnoporträtt & lågmäld melankoli i Certain Women

15 december, 2017
Kommentar

Fysisk saknad & psykiskt klick i kvällens Ensam mamma söker

14 december, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel