Filmnördprojekt

OK, det var filmer med ett enda ord i titeln… nu kör vi filmer som heter något med siffror!

Nytt år, nya filmvanor. Som aspirerande cineast uppvuxen på den svenska landsbygden var min filmkonsumtion, likt många andras, länge begränsad till det som SVT behagade visa och, när vår familj köpt en jättelik metallgrå VHS-spelare, det spännande men magra hyrfilmsutbudet på min lokala bensinmack. Videoapparaten inhandlades under pompa och ståt 1986, och det första som spelades in på VHS i vårt hem – jättekul för en tioåring – var Olof Palmes begravning; den första filmen var Billy Wilders I hetaste laget, som fick spridas ut på tre fyrtiominutersband!

Aldrig förr har så mycket film kunnat ses av så många människor med så lite ansträngning. Vilket leder till lyxproblemet: vad ska jag egentligen titta på?

Men det var då. I dag är utbudet i princip oändligt. Aldrig förr har så mycket film kunnat ses av så många människor med så lite ansträngning. Vilket leder till lyxproblemet: vad ska jag egentligen titta på? Min tidigare strategi har varit att varva nya filmer med riktade punktinsatser för att fylla i kunskapsluckor i filmhistorien, vilket är ett helt okej sätt att hålla sig à jour och samtidigt blicka bakåt, men Sisyfosaspekten i filmtittandet blir så överväldigande tydligt när man för bok över vilka klassiker man har kvar att se, bockar av 2015 års topplistor, och så vidare. Jag såg 506 långfilmer förra året, och jag känner egentligen inte att jag har kommit någonvart.

Så varför inte komma på något annat sätt att sköta urvalet på? Åtminstone för en stund? Jag var inne på det redan förra året, och det ledde faktiskt till ett experiment som föll väl ut: under en dryg månad 2015 tittade jag bara på filmer med endast ett ord i titeln. Det kändes lagom specifikt/godtyckligt men samtidigt brett, det begränsade mig inte till en tidsepok, ett land eller en genre. Bestämd artikel innebar diskvalificering – Spartacus och Cleopatra var OK, The Robe och Il Decameron var det således inte.

Det blev ett ganska roligt stickspår under ett intensivt filmår. Några exempel med korta kommentarer:

Enemy (Denis Villeneuve, 2013)

Tät, klaustrofobisk, lätt senaptstonad psykologisk thriller med en utmärkt Jake Gyllenhaal gånger två. Som många andra dubbelgångarfilmer har den till slut svårt att få ihop sin inre logik, och lutar sig mer på atmosfär och stämning, men det funkar ganska bra. Be mig inte förklara vad den handlar om bara. Spindelmetaforen är spännande – tankarna går osökt till Louise Bourgeoise – och slutbilden är minst sagt häftig.

Marty (Delbert Mann, 1955)

Fin och bitterljuv skildring av ensamhet och omvärldens krav på parbildning, den paradoxala situationen när ens nära och kära beklagar sig över att man inte har en käresta och sen klagar på att hon inte duger när man väl hittar någon. Chayefsky-manus. Mycket fint spel i huvudrollerna, framförallt Ernest Borgnine. Marty befinner sig i en frustrerande miljö som han skulle må bäst av att lämna.

Pygmalion (Anthony Asquith, Leslie Howard, 1938)

Välspelat och fyndigt. Higgins intresse för Eliza som ett objekt, ett experiment man kan ta sig vilka friheter som helst med, är väldigt tydligt i den här versionen; en betydligt grymmare och elitistisk undertext än i My Fair Lady – men närmare Shaws pjäsoriginal. Ett påklistrat lyckligt slut (ej sanktionerat av Shaw) lämnar dock en irriterande eftersmak.

Michael (Markus Schleinzer, 2011)

Klinisk och iskall betraktelse om pedofil med Fritzl-aktig bunker i sin välordnade villas källare i vilken han förvarar en tioårig kidnappad pojke. Starka influenser från Michael Haneke, såklart. Omöjligt att komma ifrån den jämförelsen, särskilt som filmen är österrikisk. Psykologiskt trovärdigt, gärningsmannen är förvisso ganska klichéartat en enstöring med tråkigt jobb och noll karisma.

Tomboy (Céline Sciamma, 2011)

Rörande, sympatiskt porträtt av flicka som vill vara pojke. Minimalistiskt, naturalistiskt. Alltid på barnens sida, vilket är sympatiskt, liksom oviljan att göra Laure/Mickael till offer. Historien i sig är ganska förutsägbar, men den är gjord med en värme som verkligen uppskattas.

Allt som allt blev det ett fyrtiotal filmer, från svenska Cirkeln till hästplågardramat Equus. Jag förde visuell loggbok under resans gång, den finns här.

Nu till årets filmiska detour – i år tänker jag under en period enbart se filmer med siffror i titlarna. Reglerna är få och enkla: bara filmer jag inte sett förr, och uppföljare räknas inte. Ingen Rocky IV alltså. I övrigt kan jag vara kreativ. The Loved One? Visst. Drowning by Numbers? Kanske det!

Jag har redan börjat på en lista – Nine to Five12 Years a Slave, Henry V och många andra – men jag tar gärna emot förslag! Har ni några sifferfilmsfavoriter?

Just nu på TVdags

Nyhet

Claire Danes bekräftar: Nästa säsong av Homeland blir den sista

19 april, 2018
Nyhet

Äntligen! Netflix meddelar premiärdatum för Glow säsong 2

19 april, 2018
Kommentar

BBC & England hedrar minnet av Stephen Lawrence – när erkänner Sverige institutionell rasism?

18 april, 2018
Klipp

Här charmar Zlatan Jimmy Kimmel

18 april, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om Ricks brandtal, Dwights öde & Fear-rädslan

17 april, 2018
Reality

En udda följetong är över – Jessie J vann kinesisk talangjakt

17 april, 2018
Klipp

Se Hannity försvara sin & Trumps maffia-fixare på Fox News – och Kimmels & Colberts hån!

17 april, 2018
Kommentar

Veckans Homeland: Carries sorgliga familjesits & demonbra president

16 april, 2018
Säsongspremiär

Snurrigt i rutan! Fear The Walking Dead spoilar The Walking Dead-finalen

16 april, 2018
Kommentar

Teaterförbundets mångfaldscheckar må vara frivilliga – men Filminstitutets är det inte

16 april, 2018
Klipp

Bästa KIT-filmen vi sett! Se 66-åriga Jenyfear massmörda i World of Warcraft

16 april, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: HBO:s Killing Eve – både Bechdeltestvinnare & ascharmig drama-dräpare

15 april, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel