Filmnördprojekt

OK, det var filmer med ett enda ord i titeln… nu kör vi filmer som heter något med siffror!

Nytt år, nya filmvanor. Som aspirerande cineast uppvuxen på den svenska landsbygden var min filmkonsumtion, likt många andras, länge begränsad till det som SVT behagade visa och, när vår familj köpt en jättelik metallgrå VHS-spelare, det spännande men magra hyrfilmsutbudet på min lokala bensinmack. Videoapparaten inhandlades under pompa och ståt 1986, och det första som spelades in på VHS i vårt hem – jättekul för en tioåring – var Olof Palmes begravning; den första filmen var Billy Wilders I hetaste laget, som fick spridas ut på tre fyrtiominutersband!

Aldrig förr har så mycket film kunnat ses av så många människor med så lite ansträngning. Vilket leder till lyxproblemet: vad ska jag egentligen titta på?

Men det var då. I dag är utbudet i princip oändligt. Aldrig förr har så mycket film kunnat ses av så många människor med så lite ansträngning. Vilket leder till lyxproblemet: vad ska jag egentligen titta på? Min tidigare strategi har varit att varva nya filmer med riktade punktinsatser för att fylla i kunskapsluckor i filmhistorien, vilket är ett helt okej sätt att hålla sig à jour och samtidigt blicka bakåt, men Sisyfosaspekten i filmtittandet blir så överväldigande tydligt när man för bok över vilka klassiker man har kvar att se, bockar av 2015 års topplistor, och så vidare. Jag såg 506 långfilmer förra året, och jag känner egentligen inte att jag har kommit någonvart.

Så varför inte komma på något annat sätt att sköta urvalet på? Åtminstone för en stund? Jag var inne på det redan förra året, och det ledde faktiskt till ett experiment som föll väl ut: under en dryg månad 2015 tittade jag bara på filmer med endast ett ord i titeln. Det kändes lagom specifikt/godtyckligt men samtidigt brett, det begränsade mig inte till en tidsepok, ett land eller en genre. Bestämd artikel innebar diskvalificering – Spartacus och Cleopatra var OK, The Robe och Il Decameron var det således inte.

Det blev ett ganska roligt stickspår under ett intensivt filmår. Några exempel med korta kommentarer:

Enemy (Denis Villeneuve, 2013)

Tät, klaustrofobisk, lätt senaptstonad psykologisk thriller med en utmärkt Jake Gyllenhaal gånger två. Som många andra dubbelgångarfilmer har den till slut svårt att få ihop sin inre logik, och lutar sig mer på atmosfär och stämning, men det funkar ganska bra. Be mig inte förklara vad den handlar om bara. Spindelmetaforen är spännande – tankarna går osökt till Louise Bourgeoise – och slutbilden är minst sagt häftig.

Marty (Delbert Mann, 1955)

Fin och bitterljuv skildring av ensamhet och omvärldens krav på parbildning, den paradoxala situationen när ens nära och kära beklagar sig över att man inte har en käresta och sen klagar på att hon inte duger när man väl hittar någon. Chayefsky-manus. Mycket fint spel i huvudrollerna, framförallt Ernest Borgnine. Marty befinner sig i en frustrerande miljö som han skulle må bäst av att lämna.

Pygmalion (Anthony Asquith, Leslie Howard, 1938)

Välspelat och fyndigt. Higgins intresse för Eliza som ett objekt, ett experiment man kan ta sig vilka friheter som helst med, är väldigt tydligt i den här versionen; en betydligt grymmare och elitistisk undertext än i My Fair Lady – men närmare Shaws pjäsoriginal. Ett påklistrat lyckligt slut (ej sanktionerat av Shaw) lämnar dock en irriterande eftersmak.

Michael (Markus Schleinzer, 2011)

Klinisk och iskall betraktelse om pedofil med Fritzl-aktig bunker i sin välordnade villas källare i vilken han förvarar en tioårig kidnappad pojke. Starka influenser från Michael Haneke, såklart. Omöjligt att komma ifrån den jämförelsen, särskilt som filmen är österrikisk. Psykologiskt trovärdigt, gärningsmannen är förvisso ganska klichéartat en enstöring med tråkigt jobb och noll karisma.

Tomboy (Céline Sciamma, 2011)

Rörande, sympatiskt porträtt av flicka som vill vara pojke. Minimalistiskt, naturalistiskt. Alltid på barnens sida, vilket är sympatiskt, liksom oviljan att göra Laure/Mickael till offer. Historien i sig är ganska förutsägbar, men den är gjord med en värme som verkligen uppskattas.

Allt som allt blev det ett fyrtiotal filmer, från svenska Cirkeln till hästplågardramat Equus. Jag förde visuell loggbok under resans gång, den finns här.

Nu till årets filmiska detour – i år tänker jag under en period enbart se filmer med siffror i titlarna. Reglerna är få och enkla: bara filmer jag inte sett förr, och uppföljare räknas inte. Ingen Rocky IV alltså. I övrigt kan jag vara kreativ. The Loved One? Visst. Drowning by Numbers? Kanske det!

Jag har redan börjat på en lista – Nine to Five12 Years a Slave, Henry V och många andra – men jag tar gärna emot förslag! Har ni några sifferfilmsfavoriter?

Just nu på TVdags

Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Sterling K. Brown

22 augusti, 2017
Trailer

»Skål, hörni!« Skilsmässohumor i Solsidan-filmen – se trailern!

22 augusti, 2017
Klipp

»Turn the light off!« Här är nya suveräna teasern för Curb Your Enthusiasm

22 augusti, 2017
Tablåtips 22/8

Bäst på tv i kväll: Vegetariskt & mördarsnigeljakt när Trädgårdstider är tillbaka

22 augusti, 2017
Säsongspremiär

Halt and Catch Fire tillbaka – höstens första stora måste-se

21 augusti, 2017
Tablåtips 21/8

Bäst på tv i kväll: Äntligen säsongspremiär för Breaking News

21 augusti, 2017
Recension

En Idol-premiär utan särskilt mycket talang

21 augusti, 2017
Kommentar

Den enkla konsten att få tyst på en SVT-hatare

21 augusti, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Skådespelarfest i nya Top of the Lake-säsongen

20 augusti, 2017
Nyhet

Perfekt spionstart på hösten – ny Falsk identitet-säsong i september!

19 augusti, 2017
Kommentar

Ge Pernilla Augusts arga, galna, skjutglada antroposof en egen serie!

19 augusti, 2017
Klipp

Kolla noga, SVT, hur riktiga journalistproffs sätter dit Trump-bullshittern

18 augusti, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel