Recension

Mordet på Orientexpressen: matinémys av den gamla skolan!

Betyg 4 av 5

Finns det ett säkrare kort för den myslystne flärdknarkaren än en Agatha Christie-filmatisering? Hennes blotta namn frammanar varma åminnelser av en värld iklädd träpaneler, befolkad av pensionerade överstar, landsortsläkare och skvallersugna grevinnor. Ett pipröksdimmigt fantasirike väsensskilt från de solkiga fonder som återges i den numera globalt dominerande procedur-deckaren. Mordrotelns luggslitna tröskverk och deras samvetsgranna dörrknackande lyser med sin frånvaro. Rättvisans skipare är snarare dilettanter på jakt efter intellektuellt tidsfördriv. För Christies hjältar är ett trippelmord att likställa med ett snårigt helg-sudoku, och den mest porträtterade av dessa är den belgiske privatdetektiven Hercule Poirot. Dryga trettiotalet skådespelare har tagit sig an rollen sedan Charles Laughton beträdde tiljorna i en omarbetning av Dolken från Tunis 1928, och nu har även Kenneth Branagh dragit på sig damaskerna i sin nyfilmatisering av Mordet på Orientexpressen.

Det är nästan trettio år sedan den svenska publiken bjöds på en fullfjädrad Agatha Christie-film, och man kan fråga sig ifall hennes berättelser är i otakt med tidsandan? Visst, illdåden i sig är med dagens mått mätt tama. En spetsad draja eller en sirlig brevkniv i ryggen står sig slätt mot den söliga metodik som präglar Jigsaw eller Lecter. Tidlöst är däremot behovet av romantik och glamour, och det är uppenbart att Branagh vet vilken mylla han gräver i. Han förstår hur extravaganta miljöer och ett stjärnbestrött rollgalleri lägger sig som en varm filt över publikens axlar. Det dignande buffetbordets lockelse är mångfalden, frikortet i godisbutiken. Att man vaskar skådisvirtuoser som Judi Dench och Derek Jacobi är hela poängen, det är opulensen det handlar om. Scenerierna lever också upp till anslaget. Utrustad med ett gäng Super Panavision-kameror och en modest effektbudget lyckas Branagh, en uttalad celluloid-purist, framkalla naturlandskap som får Caspar David Friedrich att stå där med skammen.

Det dignande buffetbordets lockelse är mångfalden, frikortet i godisbutiken. Att man vaskar skådisvirtuoser som Judi Dench och Derek Jacobi är hela poängen, det är opulensen det handlar om.

Därtill bjuder han på en uppfriskande mondän gestaltning av den pedante belgaren. Han motstår frestelsen att göra en lustig karikatyr och lyfter i stället fram rollfigurens iskalla intellekt och fångenskap i tvångssyndrom, allt levererat med en föredömligt återhållsam brytning. I skarp kontrast står exempelvis Albert Finneys skräniga imitation av en vallonsk fiskmånglare i Sidney Lumets version från 1974 eller för den delen Peter Ustinovs knorrande tics-knippe i John Guillermins Döden på Nilen (1978). Övriga skådespelare på tåget gör vad dom kan med den tid som tillåts dom. Att se Johnny Depp med dussinet knivhugg i kistan är förmodligen en katharsisk upplevelse för många, men man kan även känna ett nostalgiskt sting av att se honom göra en nyanserad rollinsats igen, utan vare sig peruk eller falsettröst. Vassast armbågar i trängseln har dock Michelle Pfeiffer som med ett välkommet återtåg till vita duken — senast i Darren Aronofskys vattendelare Mother (2017) och nu här — visar var skåpet ska stå. Michelle, vi har saknat dig.

Trots detta har filmen sina tydliga brister. Inte minst det påflugna viftandet av ledtrådar i publikens ansikte. Överlag är intrigen påskyndad på ett sätt som stukar vilket bra mysterie som helst, framförallt ett av Christie där minutier som regel utgör själva kärnan. Är man bekant med handlingen ser man desvärre många fina pusselbitar trilla mellan stolarna.

Att se Johnny Depp med dussinet knivhugg i kistan är förmodligen en katharsisk upplevelse för många, men man kan även känna ett nostalgiskt sting av att se honom göra en nyanserad rollinsats igen, utan vare sig peruk eller falsettröst.

Det finns ändå god anledning för Christie-vänner att vara optimistiska. Twentieth Century Fox lät nyligen meddela att Döden på Nilen har fått grönt ljus som en uppföljare. Innan det kommer en filmatisering av Crooked House till biograferna och Batfleck ska ta sig an hennes Åklagarens vittne. Kan industrins bönräknare ha noterat ett uppdämt behov av att se rollfigurer använda huvudet i stället för musklerna? Låt oss bara hålla tummarna för att vi slipper ett Christieverse där Poirot, Miss Marple, Parker Pyne och Harley Quin bildar en cerebral version av Lagens väktare.

Mordet på Orientexpressen ser du på bio.

Just nu på TVdags

Nyhet

FX läggs ner när Fox säljer – eller överraskar Disney & toksatsar?

15 december, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om strateg-Carl, zombiesåpa & vinterfinalens cliffhanger

15 december, 2017
Tablåtips 15/12

Bäst på tv i kväll: Kampen för ett jämställt Bollywood

15 december, 2017
Klipp

Nästa Falsk identitet-säsong starten på en Rysslandstrilogi?

15 december, 2017
Klipp

Se årets Trump-chock – apokalypsdårar i Vita huset: »Bara Putin kan rädda oss!«

15 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 15

Drabbande kvinnoporträtt & lågmäld melankoli i Certain Women

15 december, 2017
Kommentar

Fysisk saknad & psykiskt klick i kvällens Ensam mamma söker

14 december, 2017
Diskussion

Halvtid i SVT:s julkalender 2017: »De har lyckats få med allt jag gillar!«

14 december, 2017
Nyhet

Britannia, Mosaic & The Chi – här är alla nyheter på HBO Nordic i januari

14 december, 2017
Tablåtips 14/12

Bäst på tv i kväll: Tv-mys när Ernst hugger julgran

14 december, 2017
Nyhet

SVT minns Gösta Ekman med ny Jane Magnusson-dokumentär

14 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 14

Länge leve drottning Cersei – det är du som bär Game of Thrones

14 december, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel