Nypremiär från NonStop Timeless

Melankoli, humanism & skönhet – streamingpremiär för Kieślowskis sista mästerverk Trikoloren

Idag släpps de avslutande två filmerna och därmed är Krzysztof Kieślowskis filmiska triptyk Den blå filmen (1993), Den vita filmen och Den röda filmen (båda 1994) tillgänglig i nyrestaurerad form i NonStops Timeless-serie. När man ser om filmerna i ett svep kommer man snabbt att tänka på filmernas exotism. De är från en annan tid, en annan plats. Filmhistoriskt/filmiskt sett – mycket har förändrats inom filmen på tjugo år – men kanske mest på ett privat plan.

När jag såg dem första gången hade jag basker, sliten bryggarfrack och rullade cigaretter utan filter. Ung cineast. Jag älskade europeisk film och sög i mig besvärliga stavelser som ett barn dricker välling. Det var en härlig tid. Det var en jobbig tid. Det var jobbigt att så enträget boka in filmfestivalernas allra smalaste filmer.

Jag vill minnas en förljugen föreställning på Göteborgs filmfestival, där jag verkligen överträffat mig själv i att sticka ut som omöjlig filmslav. Fast i min egen självbild tvingades jag »avnjuta« tre timmars kinesisk lantdramatik filmad på 16mm. Filmen var dessutom uppstyckad så de var tvungna att byta rulle ett antal gånger. Det var lågt. Folk älskade den. Även jag … samtidigt växte hålet i mitt hjärta ytterligare.

Annars berörs man först och främst av det slående visuella, som hand i hand med ljudbilden skapar filmer att känna mer än att förstå. De tre kulörerna filtrerar sin tilldelade film och förmedlar, eller kanske mer förstärker filmens inneboende sinnesstämning.

Frihet – Den blå filmen verkade som motgift. En kompis pappa jobbade som bibliotekarie och visade film på den lokala biografen. När Kieślowskis första del av trikoloren hade premiär var jag såklart tvungen att gå. Jag gillade både Dekalogen och Veronicas dubbelliv men kunde inte föreställa mig hur jag skulle drabbas av Frihet – Den blå filmen. Jag hade ju baskern på mig.

Kieślowskis första film i den franska flaggans färgspår hade premiär 1993 och följdes av Den vita filmen och Den röda filmen. Tre filmer med frihet, jämlikhet och broderskap som röd tråd, dock en tunn tråd som fransar. Filmerna står på egna ben, men som tripp trapp trull får man gott om påskägg i sin korg. Karaktärer kommer och går – men var inte det där Juliette Binoche från Den blå filmen, i Den vita filmen? Eller åldringen som kämpar med sin flaska.

Tre filmer med samma strävan: att i slutänden enas, likt Europa, eller hela världen. Grundtanken är fin och går såklart att applicera lika mycket på dagens samhällsklimat som dåtidens. Binoches avlidna make som planerade att ena Europa med sin komposition, Karols resa i en väska i Den vita filmen – men också en resa från förödmjukelse till upprättelse. Och slutligen, det gigantiska nätverk som binder samman Europa i Den röda filmen. Internet, telefonledningar. Samt reklamens kraft. Ambitionen är hög, men även underhållande.

Kanske tack vare det visuella, som hand i hand med ljudbilden skapar filmer att känna mer än att förstå. De tre kulörerna filtrerar sin tilldelade film och förmedlar, eller kanske mer förstärker filmens inneboende sinnesstämning. En färg säger mycket. Kloret i skiftande, kalejdoskopiskt blått, det vita, gråsprängda, snöslasket och den ilskna, men rättvisa Justitia, klädd i rött.

Från Den blå filmens djupa melankoli, till Den vita filmens komiska misär och slutligen Den röda filmens hoppfullhet där trilogin knyts samman i ett rätt fantastiskt slut. Inte bara för filmsviten utan även för Kieślowskis humanism och verkan som auteur. Den röda filmen kom att bli hans sista film.

Minnet av den från då är splittrat. Jag minns den som svårslaget vacker djupdykning i vänskap och brott och straff. Men även som aningens snårig.

three_reasons_blue_still_original

När jag ser om den ser jag något helt annat. På gott och ont. Filmen är fortfarande vacker, men en stor del av den är satt på piedestal och heter Irène Jacob. Kieślowskis öga för skönhet sprider sig som en löpeld över allt och alla. Resultatet blir en tekniskt briljant avslutning långt ifrån lika smärtsam som Den blå filmen – men samtidigt »viktigare« än den vita mellanfilmen. Idag mer av en mysteriefilm där tekniken genomsyrar handlingen och paralleller går att dras till dagens NSA-debakel och frågor om den privata sfären. I Den röda filmen möts vacker oskuld och världsvan cynism någonstans på mitten. Den röda filmen bereder för flest tolkningar av dem alla. Vad vill Kieślowski till exempel säga med den förebådande reklambannern, eller slutet – som ju är fantastiskt, dock kryptiskt?

Kieślowskis öga för skönhet sprider sig som en löpeld över allt och alla. Resultatet blir en tekniskt briljant avslutning långt ifrån lika smärtsam som Den blå filmen, men samtidigt »viktigare« än den vita mellanfilmen.

Men kanske viktigast av allt: hur inspirerad var egentligen Kieślowski av den italienska giallo-mästaren Dario Argento? Vissa scener och åkningar känns härligt iscensatta och minutiöst planerade. Framför allt påminns man om Suspiria och dess överdådiga färgsättning. Kieślowski var, liksom Argento, en ekvilibrist när det kom till filmisk fernissa. Den röda filmen försöker väga upp slående estetik med humanistiska frågeställningar, men lyckas inte fullt. Det är den allt för snygg för.

Den blå filmen, Den vita filmen och Den röda filmen finns nu att strömma – klicka på titlarna för att se var.

Just nu på TVdags

Klipp

Se nya videon för Haims »Right Now« – regisserad av Paul Thomas Anderson

28 april, 2017
Kommentar

The Handmaid's Tale – ett knytnävsslag rakt in i tryggheten

28 april, 2017
Streamingtips

Modine & Pfeiffer briljerar i Jonathan Demmes mysiga Gift med maffian

27 april, 2017
Nyhet

Kanalbristen blev för svår – Magine lägger ner sin tv-tjänst i Sverige

27 april, 2017
Tablåtips 27/4

Bäst på tv i kväll: Nytt avsnitt av SVT-dokun 30 liv i veckan

27 april, 2017
Nyhet

Årets bästa tv-nyhet! The Good Fight till HBO Nordic!

27 april, 2017
Klipp

Här dyker Noomi Rapace upp i Alien: Covenant-prologen The Crossing

27 april, 2017
Recension

The Handmaid's Tale är obehaglig och välgjord, men tyvärr lite för tråkig

26 april, 2017
Tablåtips 26/4

Bäst på tv i kväll: Aron Flam i folkbildande UR-serien Nationen

26 april, 2017
Kommentar

Hot Girls Wanted: Turned On – Netflix nya porrdokumentär är tvivelaktig & ansvarslös

26 april, 2017
Recension

Guardians of the Galaxy vol. 2 – mer av samma med extra allt!

26 april, 2017
Tablåtips 25/4

Bäst på tv i kväll: GW:s nya succéprogram i TV4

25 april, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel