TVdags listar film- och tv-året 2017

Martin Degrell utser årets bästa filmer

Vad tycker jag om filmåret 2017? Jag säger som vanligt: fråga mig om ett par månader när jag sett alla hyllade rullar som kommit under året och som jag inte hunnit med eller haft möjlighet att se ännu. När jag väl sett till exempel Lady Bird, Ex Libris, Call Me By Your Name eller Phantom Thread kommer kanske den här listan att se annorlunda ut.

Den sedvanliga disclaimern, således: jag har inte sett allt, det är helt omöjligt och meningslöst att sammanfatta 2017 redan nu, listor är av ondo, yada yada. Men vi kör ändå! Filmerna på den här listan är titlar från de senaste två-ish åren som jag såg för första gången 2017 och som jag således inte haft med på några tidigare topplistor. Lite fusk, kan tyckas, men när filmkritiker i New York har med franska filmer från 1970-talet på sina topplistor 2017 bara för att filmen i fråga inte haft officiell NY-premiär förrän nu tycker jag min halvgardering är godtagbar. (Jag utgår från IMDb-året.)

Noterar för övrigt den väldiga USA-dominansen. Förutom Alice Lowe är det enbart amerikaner på listan. Lite trist. Mindre trist är att 60 % av regissörerna är kvinnor, vilket såklart var en slump men en angenäm sådan. 2 dokumentärer, 8 spelfilmer. Alfabetisk ordning.

Cameraperson (Kirsten Johnson, 2016)

Drabbande, rörande och fascinerande inblick i en filmfotografs liv. Skärvor och fragment från andra produktioner, dokumentärer där Johnson varit fotograf, plockas upp och bildar en mosaik som förmedlar Johnsons personliga berättelse. Befriad från berättarröst och traditionellt narrativ – detta är snarare en snäll-experimentell essäfilm. Kontrasterande klipp från Bosnien, Liberia och Wyoming skapar en större helhet utan att det känns – som jag hade farhågor om – navelskådande eller narcissistiskt.

Certain Women (Kelly Reichardt, 2016)

Certain Women handlar om en handfull väldigt olika kvinnor i Montana som bara ytligt har med varandra att göra – de passerar i perfierin av varandras levnadsöden, som små länkar mellan sina livshistorier. Annars är det mest den vackra men obarmhärtiga miljön som knyter kvinnorna samman, de stora vindpinade vidderna i nordvästra USA präglar det inre livet såväl som det yttre. Berättelserna i filmen är som små anspråkslösa noveller om ett vardagsliv på den ensliga amerikanska landsbygden (och filmen bygger just på ett antal noveller författade av Maile Meloy). Läs mer här.

The Fits (Anna Rose Holmer, 2015)

Ett otroligt fint, intimt och personligt drama. Trots dess inledningsvis ganska typiskt indieaktiga estetik – tänk rått foto, autentiska miljöer, naturalistiskt spel – öppnar den snart upp och blir expansivt magisk, mystisk och lyrisk. Vi vet aldrig riktigt vart den är på väg. En häpnadsväckande stilsäker regidebut av Anna Rose Holmer, som också skrev manus. Det är, i relativa termer, en lågbudgetfilm, och finansierades bland annat av ett stipendium från filmfestivalen i Venedig. Ingenstans i filmens tätt packade 72 minuter (!) får man dock en känsla av en filmskapare som tar några genvägar. Läs mer här.

The Florida Project (Sean Baker, 2017)

Energiskt, svettigt och deppigt drama om fattiga människor i samhällets utkant som bor i sunkiga, kulörta lägenhetshotell i Disneyworlds skugga och försöker överleva i en grym och orättvis värld. Sean Baker imponerade stort med Tangerine (2015) och här visar han att fingertoppskänslan finns kvar trots en lite större budget och proffsigare kameror (Tangerine filmades med mobilkameror). En sån här film kräver ett absolut gehör för att inte rasa ner i nåt slags »poverty porn«, balansgången är svår, men jag tycker Baker lyckas väl med uppdraget. Det är humanistiskt, ofta lekfullt, men ytterst en mycket sorglig historia.

Good Time (Ben Safdie, Josh Safdie, 2017)

Jag tyckte inte alls om bröderna Safdies klumpiga missbrukardrama Heaven Knows What (2014) men det här är riktigt bra; Robert Pattinson är fantastisk som den skrupelfria smågangstern Connie vars halvkokta kriminalidéer hela tiden går åt pipan men som blir besatt av att frita sin bror från häktet. Att snaran sakta dras åt kring halsen är han helt omedveten om, därtill är han alltför korkad, samvetslös och adrenalinstinn. Safdie-bröderna anstränger sig alltjämt lite väl mycket för att förmedla de absolut mest ruttna och råa miljöer och karaktärer New York har att erbjuda; det är grymt och smutsigt och empatilöst överallt. Men jag tar ändå deras The Panic in Needle Park-Friedkin-Cassavetes-inspirerade heist-marritt framför Edgar Wrights outhärdliga och hypermedvetna dito Baby Driver vilken dag i veckan som helst.

Little Sister (Zach Clark, 2016)

Zach Clarks väldigt roliga och fina indierulle handlar om bekanta ämnen – det är (bland annat) en hemvändarfilm, en dysfunktionell-familj-film, en hitta-sig-själv-film – men den är gjord med en fräschör och ömhet som jag knappt trodde var möjligt längre, givet dessa genrers bagage. Den har genomarbetade karaktärer som går bortom de gängse indieklyschorna, en underfundig humor, och inte minst drabbande scener. Relationerna inom familjen är komplicerade, mångbottnade och bitvis motsägelsefulla, precis som i vilken familj som helst. Som tittare får vi ett precis lagom antal ledtrådar som skvallrar om gamla tvister, oförlösta problem, förtigda svek – men det blir aldrig övertydligt. Läs mer här.

The Love Witch (Anna Biller, 2016) (bilden)

Anna Billers mästerliga, anakronistiska, subversiva kärleksdramathrillerkomedi lyckas med det på pappret omöjliga uppdraget att berätta en sexualpolitiskt komplex och smart historia om en kärlekstörstande modern häxa med en estetik som hämtad från Mario Bava eller Herschell Gordon Lewis: bjärta färger, lågt tempo, träigt skådespeleri, tillkrånglad dialog och intrig, en exploaterande fascination för det ockulta och nakenhet. Men det här går långt bortom pastisch. I all väsentligt ett verk av en allkonstnär: Biller skrev, regisserade, producerade, klippte, gjorde musiken, och designade kläder, rekvisita och scenografi.

Obit (Vanessa Gould, 2016)

Förvånansvärt gripande och meditativt om livet och döden – och skrivandets ädla konst – på den allt mer unika dödsruneredaktionen på New York Times. Vanessa Gould följer såväl researchers som journalister vars hela värv går ut på att sammanfatta hela liv på några hundra tecken, oftast med en okuvlig deadline hängande över sig. Det är en svår uppgift som hanteras med flit och empati. Filmen blir aldrig en klyschig tidningsfetischdokumentär för journalistromantiker, därtill är ämnet alldeles för mänskligt. Den väcker frågor om vad en person lämnar för eftermäle – men utmanar också synen på minnesord och nekrologer. Är en runa i The Times ett värdigt sätt att minnas en människa, eller mest något för anhöriga att skryta med?

Paterson (Jim Jarmusch, 2016)

Denna odramatiska historia om den opublicerade poeten och busschauffören Paterson, i staden Paterson, NJ, hade i sämre händer kunnat bli såväl odräglig som urtrist, men Jarmusch lyckas med små medel elegant visa både arbete som poesi, och poesi som arbete, utan att det blir vare sig sentimentalt eller överpedagogiskt. En lågmäld hyllning till det vardagspoetiska. Otroligt fin. Adam Driver är suverän i titelrollen.

Prevenge (Alice Lowe, 2016)

Utan tvekan den bästa filmen om en höggravid seriemördare jag sett i år. Men även bortom den snaskiga premissen – plågad kvinna löper amok under problemfylld graviditet – är denna mörkt humoristiska thriller en utmärkt film. En närmast sensationell regidebut av Alice Lowe, som även skrivit manus och spelar huvudrollen. När inspelningen ägde rum var Lowe höggravid, och manuset är inspirerat av hennes komplicerade känslor inför barnet, sig själv och sin omgivning. Resultatet är lika delar slasher och body horror-alienation. Men det är inte bara våldsamheter; hos Lowes mordiska Ruth finns också en djup sorg som hon gestaltar med stor empati.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2017. Tablåtipsen publiceras som vanligt, hela julhelgen.

Just nu på TVdags

Recension

Äntligen SVT-premiär för förtäckta Trump-dramat The Handmaid's Tale

22 april, 2018
Klipp

Pengwings? Penglings? Se Benedict Cumberbatch kämpa med sitt uttal

21 april, 2018
Pop Culture Confidential

Veckans podd: The Handmaid’s Tale-kläderna & Svenske kocken i Mupparna

20 april, 2018
Recension

Michelle Meadows utklassar Per Andersson i SVT:s Östermalms-satir Katsching

20 april, 2018
Nyhet

Nej, Netflix! En av årets starkaste serier nedlagd efter bara en säsong

19 april, 2018
Trailer

Plocka kulor! Deadpool leker Ted Åström i sista Deadpool 2-trailern

19 april, 2018
Nyhet

Claire Danes bekräftar: Nästa säsong av Homeland blir den sista

19 april, 2018
Nyhet

Äntligen! Netflix meddelar premiärdatum för Glow säsong 2

19 april, 2018
Kommentar

BBC & England hedrar minnet av Stephen Lawrence – när erkänner Sverige institutionell rasism?

18 april, 2018
Klipp

Här charmar Zlatan Jimmy Kimmel

18 april, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om Ricks brandtal, Dwights öde & Fear-rädslan

17 april, 2018
Reality

En udda följetong är över – Jessie J vann kinesisk talangjakt

17 april, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel