TVdags listar tv- och filmåret 2016

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

I år struntar jag i att göra en lista över årets bästa filmer. Jag har sett 60 långfilmer från 2016 och av dem är högst två – generöst räknat – värda placeringar på en topp-10. Ett värdelöst år alltså? Det återstår att se. Jag har fortfarande flera kritikerhyllade filmer att beta av, fråga mig om ett par månader. Däremot har jag som vanligt (2015, 2014) gjort en lista över ett gäng utmärkta gamla filmer – »gamla« innebär här minst tio år på nacken – som jag såg för första gången 2016! Här presenteras de i alfabetisk ordning.

The Boys in the Band (William Friedkin, 1970)

Att William Friedkin skulle regissera filmatiseringen av Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band, som utspelar sig under en homosexuell mans födelsedagskalas på New Yorks Upper East Side i slutet av 1960-talet, känns, åtminstone i backspegeln, som ett otippat val. Men det här var innan machofesterna The French Connection och Sorcerer, och inte minst innan Cruising – en film som skulle få en helt annan status i queerkretsar än The Boys in the Band. Den för sin tid extremt ovanligt gayvänliga filmen (den hade premiär ett halvår efter Stonewall) är något lång och innehåller tempomässigt en del dalar, men desto fler toppar. Ensemblen – samma som framförde pjäsen off-Broadway – är fantastisk, och när födelsedagsbarnet själv, Harold (Leonard Frey) gör entré en bit in i filmen vrids den bitchiga sarkasmen upp till tio. Jag förstår om Harold, och även ett par andra rollfigurer, på ytan kan ses som campiga stereotyper, men då gör man dem en otjänst. Dessa män är mer mångfacetterade än så.

Hotel (Jessica Hausner, 2004)

Kuslig stämning på ensligt landsbygdshotell dit ung kvinna kommer för att säsongsarbeta. Någonting har hänt här, men vad? Varför är kollegorna så vresiga? Och varför slutade egentligen kvinnans företrädare? Jessica Hausner kombinerar jobbig psykosocial arbetsmiljö med skuggor av skräck. Det är tillknäppt och klaustrofobiskt, och Hausner visar inget större intresse av att varken runda av eller förklara vad som sker, vilket bara ökar känslan av olust och obehag. Den österrikiska skogen är tät, mörk och… kanske övernaturlig? Lite Haneke, lite The Shining – faktiskt en genial kombination.

The Legend of Billie Jean (Matthew Robbins, 1985) (Bilden)

Obegripligt bortglömt ungdomsdrama som förtjänar total (åter)uppskattning. Helen Slater spelar Billie Jean, en tuff tjej i en trailer park någonstans i Texas, som står upp för sin lillebror (Christian Slater – no relation) när han blir trakasserad av traktens mobbare/slynglar/rikemansbarn. När en dispyt om en vandaliserad moped eskalerar tvingas Billie Jean, brorsan och två kompisar på flykt undan lagen – och den medialt uppblåsta polisjakten blir en angelägenhet för barn och ungdomar i hela Texas. Klasstematik, mediehysteri, opålitliga vuxna och solidariska tonåringar är bara några av ingredienserna i denna faktiskt helt oemotståndliga film. Att den i princip var helt okänd för mig fram till i år säger en del om vilken skev uppfattning av filmutbudet jag hade som barn (och säkert många med mig). Det spelar ingen roll att jag tillhörde rätt målgrupp när den producerades eller att den kvalitetsmässigt utklassar flera andra samtida ungdomsfilmer – om den inte fick svensk biopremiär eller dök upp hos min lokala videouthyrare (shout out till Biljardkaféet!) fanns den helt enkelt inte. (Enligt IMDb släpptes den på VHS i Sverige 1987, men jag har inget minne av den från den tiden. Nu finns den hursomhelst på DVD/BD.)

The Long Day Closes (Terence Davies, 1992)

Intimt och personligt men ändå så allmänmänskligt om en pojkes uppväxt i Liverpool under och efter andra världskriget, baserat på Davies egna barndomsminnen. Davies har en säregen röst, och en blick som fångar det som andra inte ser; det som på pappret tycks vara en traditionell, nostalgisk post-WWII-uppväxtskildring (av ett slag jag tenderar vara allergisk mot) blir något helt annat i hans händer. Som att kliva in i någons dagbok. Tungt musiksatt, lyriskt, finstämt, okonventionellt, välkomnande. Skildrar enskilda brottsstycken ur unge Terences liv istället för att följa ett linjärt narrativ från A till B. Davies lyfter också fram den i film så ovanliga idén att många barndomar faktiskt kan vara trygga och trevliga, även när de yttre omständigheterna inte är optimala – utan att romantisera misär och fattigdom. (Se även dokumentären Of Time and the City.)

Night of the Eagle (Sidney Hayers, 1962)

Mysrysig thriller som utspelar sig på ett litet universitet dit psykologiprofessor Norman Taylor med maka Tansy (Peter Wyngarde och Janet Blair) nyligen flyttat. När vi kommer in i handlingen har paret ännu inte riktigt kommit in i akademikernas sociala kretsar, och framförallt Tansy känner sig ganska utanför och alienerad. Det finns drag av Repulsion här, men också Hammer-skräck, AIP-budgetrysare och Tourneurs Night of the Demon – bakom hörnet finns hela tiden en lurande ondska med eventuellt övernaturliga förtecken. Professor Taylor förespråkar en mycket strikt, rationell syn på världen, och har inget tålamod för vidskepelse och skrock, men hans fru är desto mer intresserad av det ockulta och mystiska. En krock mellan dessa filosofier förefaller oundviklig. Intressant både som skräckthriller och som en skildring av det ibland kvävande mikrokosmos som är akademin. Även känd som Burn, Witch, Burn!.

Nobody Lives Forever (Jean Negulesco, 1946)

Hårdkokt thriller som förtjänar ett större erkännande, om inte annat så för det färgstarka persongalleriet. Grundberättelsen – gangstern Nick återvänder från krigstjänstgöring, faller in i gamla kriminella mönster, planerar bedrägeri men förälskar sig i sitt »mark« och hamnar på kant med sina medbrottslingar – är inte direkt originell, men det finns nog med intressanta detaljer, stämningsfulla miljöer och udda inslag för att alla noir-entusiaster ska ta sig en titt. Framförallt birollerna bör lyftas fram. John Garfield som den kluvne antihjälten Nick och Geraldine Fitzgerald som hans kärleksintresse är bägge två tämligen okarismatiska bruksskådisar, men Walter Brennans slitne lurendrejare Pop, vars glansdagar kommit och gått honom förbi, och som i gammal ålder alltjämt får ägna sig åt fönedrande turistfiffel på nöjesfält, är en rik bekantskap, en tragisk figur som piggnar till när han får korn på en sista stor stöt. Och George Coulouris är magnifik som Doc, en misslyckad smågangster med sofistikerad svada, som anser sig vara intellektuellt överlägsen sina kumpaner men samtidigt inser sin låga status såväl i samhället som den undre världen. Det förakt han känner inför den snygge och lyckade Nick, inför sina kumpaner, världen de lever i – och sig själv – resulterar i repliker som tillhör de mest självrannsakande och bittra jag hört i noir-sammanhang.

Ocean Waves (Tomomi Mochizuki, 1993)

Ovanligt mogen och icke-övernaturlig Ghibli-film, ursprungligen gjord för TV av studions unga garde. Finstämt triangeldrama mellan tre studentkompisar. Som vanligt oklanderligt tecknad, fantastiska miljöer. Komplexa relationer som inte låter sig fångas i enkla beskrivningar. Även känd som I Can Hear the Sea.

Orlando (Sally Potter, 1992)

Mycket nöjd över att äntligen få se den här arthouseklassikern som obegripligt nog gick mig förbi när det begav sig. Tilda Swinton är makalös i huvudrollen som Orlando, den androgyne adelsmannen vid Elizabeth I:s hov som enligt önskemål från den borttynande drottningen aldrig åldras eller dör. Istället går århundradena, Orlando byter successivt kön, och involveras i diverse intriger. Potters iscensättning av Virginia Woolfs till synes ofilmbara bok är bländande.

Son of Kong (Ernest B. Schoedsack, 1933)

Detta är att svära i kyrkan, men: Son of Kong är på nästan alla plan bättre och mer underhållande än King Kong! Den är skojigare, den har rappare tempo, knasigare skurkar, tokigare monster, kortare speltid och en mer drabbande final. Och den har inte minst Helen Mack, en ca tusen gånger mer intressant leading lady än Fay Wray. Hade premiär blott nio månader efter originalet, men blev inte alls lika framgångsrik eller positivt mottagen.

The Tales of Hoffman (Michael Powell, Emeric Pressburger, 1951)

Spektakulär och alltigenom imponerande blandning av scenisk och filmisk framställning. En vidareutveckling av det lyriska giftermål mellan scenen och filmen som vi känner igen från The Red Shoes – även om den filmen är bättre på i princip alla plan. Kritiker klagade vid premiären på att The Tales of Hoffman är en perfekt, klinisk produktion, utan känsla och hjärta, och jämfört med The Red Shoes är det en relevant kritik. Det är något långt, opera-formen skapar viss distans – men som påkostat, ursnyggt spektakel är det svårslaget.

Bubblare: The Last Dragon (Michael Schultz, 1985), Miracle Mile (Steve De Jarnatt, 1988), Dead Ringer (Paul Henreid, 1964), Sssssss (Bernard L. Kowalski, 1973), White of the Eye (Donald Cammell, 1987), Patlabor: The Movie (Mamoru Oshii, 1989), Day of the Outlaw (André De Toth, 1959)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2016. Tablåtipsen publiceras som vanligt, hela julhelgen.

Just nu på TVdags

Nyhet

Spana in den nya & monstruöst snygga postern till Alien: Covenant

24 mars, 2017
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Vi intervjuar Legion-stjärnan Jean Smart

24 mars, 2017
Pilot

The Marvelous Mrs. Maisel är vårens mest lovande Amazon-pilot

24 mars, 2017
Tablåtips 24/3

Bäst på tv i kväll: Säsong 2-start för TV4-succén Finaste familjen

24 mars, 2017
Kommentar

Arrested Development förutsåg hela President Trump-haveriet redan 2004!

24 mars, 2017
Klipp

Äntligen! Bildspecial och intervjuer från nya säsongen av Twin Peaks

23 mars, 2017
Svenska Skampodden

»I wanna fuck you« – vi går igenom avsnitt 12, säsong 2, av Skam

23 mars, 2017
Tablåtips 23/3

Bäst på tv i kväll: Fotboll i nöd & lust – om FC Rosengårds kamp för överlevnad

23 mars, 2017
Klipp

Se Ross Marquand från The Walking Dead göra fantastiska imitationer

23 mars, 2017
Klipp

Smaskig shootout! Se de första 5 minuterna av Ghost in the Shell

23 mars, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om juveltoner, knopar & Hertigen av Hilltop

22 mars, 2017
Tablåtips 22/3

Bäst på tv i kväll: Nya SVT-dokumentären Sorans krig

22 mars, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel