Recension

Mardrömmen är tillbaka – Channel Zero är tv-världens bästa skräckserie

Betyg 4 av 5

Jag befann mig i Paris med några kompisar jag inte kände så bra. Delvis jobbrelaterat. Först när vi var ute på stan första dagen, och jag vid ett tillfälle kom ifrån sällskapet utanför ett lunchställe, slog det mig att jag inte mindes vad vårt hotell hette, eller hade någon känsla för adressen eller ens stadsdelen.

Nå, jag fick korn på dem igen, om än knappt – skymtade dem efter ett par minuters stress långt fram på gatan efter nästa gata efter nästa gata, på väg in i en konsthall.

När jag nådde fram och passerade skjutdörrarna såg jag hur mitt sällskap rörde sig nerför en trappa, ivrigt och snabbt. Jag blev hejdad när jag skulle följa efter, ombads att ta av mig skorna, det var tydligen en hel labyrint av trappor som utgjorde själva konst-eventet, och trapporna var filtklädda.

På väg ner valde jag fel väg. Folk runtomkring mig rusade ner, rusiga, men jag kom inte kontakt i konstupplevelsen i det hela, var bara oroad. Mitt sällskap var borta, jag visste inte var jag var, och allra längst därnere, på ett inomhustorg som märkligt nog var helt tomt, insåg jag att jag hade glömt jackan med telefonen i på lunchstället. Jag segade mig upp igen och nu var även skorna borta. Frågade personalen, som inte heller hittade dem, men de skulle i alla fall hjälpa mig tillbaka till hotellet. De hade ett »Find Your Way«-kit, sa de. Och satte ett inplastat blad i mina händer, med tydliga illustrationer. Varje bild innehöll dock en smartphone, som jag ju inte hade.

Skorna var borta, telefonen, minnet av hotellet, nu också vägen tillbaka till lunchstället. Hade det ens varit ett lunchställe, det var mer någon sorts lobby där man kunde få enkla sallader …

När jag sedan stod i bara strumpor ute på gatan började jag undra om det verkligen var Paris vi hade rest till. Och vem hade jag rest med? Dessa halvkompisar var plötsligt skrämmande okända för mig, hade jag i själva verket flytt från dem?
Jag vände mig och tittade tillbaka in i konsthallen. Där bakom disken stod personalen och stirrade på mig. Det var dem jag hade rest med.

Ni som orkat läsa så här långt fattar ju att jag drömde, och det saggigaste som finns är att behöva utstå andras drömberättelser, så jag ber om ursäkt.

Men detta var vad jag drömde i morse, under den där timmen då man om vissa helgmorgnar egentligen redan varit på väg upp, utvilad och pigg, men ändå somnat om för en sista onödig mardröm så att man i stället sedan vaknat mosig och skräckslagen. Jag försöker beskriva känslan eftersom den ligger så nära Syfy-skräckserien Channel Zero, vars andra säsong har svensk premiär i kväll.

Den ultimata mardrömmen för en tv-nörd: att först tro att man tittar på ett Black Mirror-avsnitt men sedan inse att det inte ligger något satirisk tema i botten.

Min dröm hade inget reellt skräckmoment i sig – det var den verkliga känslan som fyllde upp det overkliga runt omkring mig som skrämde slag på mig. Och första avsnittet av Channel Zero: No-End House känns exakt så. Fast ett steg längre: inledningsvis tron att det som händer inte kan hända, sedan sammanbrottet där man inser att mardrömmen tagit över verkligheten.

Första avsnittet övertygade inte lika fullständigt som inledningen av den förra storyn, Channel Zero: Candle Cove, gjorde – men intrigen växer, teoretiskt, relationsdramatiskt och i spänning.  Skräckmässigt känns den som en mardrömsversion av en Black Mirror-story. Vilket kanske ändå är den ultimata skräckutmaningen för en tv-nörd: att först tro att man tittar på ett Black Mirror-avsnitt men sedan inse att det inte ligger något satirisk tema i botten utan att det bara är något psykopatiskt som tänker sätta ett spett i ens huvud.

Ganska snart, under kvällens inledande dubbelavsnitt, kommer ändå det stora temat att utkristalliseras: vad som händer när sorgerna och saknaden i familjerelationer aldrig tillåts läkas, när de blir ett omättligt behov som oavbrutet måste tillfredsställas.

Channel Zero: No-End House har svensk premiär på C More Series i kväll kl 21.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: BBC:s The Split är en uppenbarelse – kvinnor gör bättre tv än män

27 maj, 2018
Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel