TVdags listar film- och tv-året 2016

Magnus Blomdahl rankar årets 10 bästa skräckfilmer

2016 bjöd på mycket bra film, speciellt genremässigt sett. 2016 var även året då skräckfilmen kanske blev som mest svårdefinierbar. Dokumentärer som Tickled, Dead Hands Dig Deep och Rats är alla läskiga som satan, men ändå känns det kanske väl krystat att kategorisera dem som »skräck«? 2016 var också året som pushade för suverän indieskräck som They Look Like People, Carnage Park och February. Smått och billigt, fast omåttligt obehagligt och bitvis frustrerande förvirrande.  Och vi får ju absolut inte glömma bort koreanska Train to Busan och The Wailing, den ena tempofylld à la 28 dagar senare och den andra atmosfärisk och ödesmättad ångesttripp.

Allt det här är givetvis positivt, men ändå ansträngande att behöva gallra bort så många filmer då man ska till att sätta årets skräckfilmer. Men här kommer i alla fall mina tio bästa.

1. The Eyes of My Mother

Nicolas Pesces The Eyes of my Mother följer huvudpersonen Francisca från barn till vuxen, från ensamt barn till ensam vuxen. Det är lika mycket ett vackert drama som fasansfull skräckfilm, den går så långt det är möjligt i sina försök att förklara sorg, makaber ensamhet och trauman från barndomen. En av årets mest skräckfyllda filmer. Den förtjänas att ses, men samtidigt är det inte en film för alla. Faktum är att The Eyes of my Mother är en jävla styggelse, om man ska tala klarspråk. Den borde kanske aldrig ha gjorts. Men nu finns den där, grym, makaber men vacker som en uppstoppad fågel. Och alla som längtat efter kvinnlig psykopati får definitivt sitt lystmäte. The Eyes of my Mother är ensamhetens filmiska motsvarighet och Francisca är Ed Geins kvinnliga kusin. Samtidigt som man räds hennes kyla, tycker man synd om henne. The Eyes of my Mother är vad man brukar kalla för »en farlig film«. Väcker den osunda sympatier, eller viktiga frågor? Jag vet inte ännu men tänker på den där »badkarsscenen« varje kväll innan läggdags.

2. The Invitation

Logan Marshall-Green, från det cajun-doftande noir-dramat Quarry, gör här ännu en roll som traumatiserad tyst snubbe. Mycket obehagligt, men samtidigt intimt, klaustrofobiskt sektdrama som bedövar och skrämmer på samma gång. Will blir inbjuden till fest av sitt ex och bestämmer sig, lite motvilligt för att åka dit med sin nya flickvän. Till historien hör att de mist en son tillsammans, en sorg som de bearbetar lite olika. När de väl anlänt till festen känner Will på sig att något inte står rätt till. Ju större hans misstankar blir, desto trevligare blir festen. Känns inte riktigt rättvist att avslöja mer av handlingen. Men en sak är säker, du kommer aldrig mer vilja åka till Kalifornien efter att ha sett The Invitation.

3. The VVitch

Och så ploppar den upp igen! Såklart måste The VVitch få en plats på årets lista. Tät, elak saga som berättas vågat långsamt, men med oroväckande fast hand – det är ju ändå en debut vi talar om här, vill ju inte att Robert Eggers ska gå och få hybris. The VVitch bär underrubriken: A New-England Folktale. Vilket för tankarna till häxorna i Salem, H.P. Lovecraft eller vampyrerna i Woodstock. Onda, bryska sagor, sedelärande eller informativa berättelser inspirerade av New-Englands historia, sägner/legender. Men framför allt är sagorna grymma. En familj förskjuts, ett barn försvinner, maten tar slut. Är det trolldom som ligger bakom eller bara mänskligt oförnuft? The VVitch kan ses på många sätt, »roligast« blir det om man ser den som en av årets bästa skräckfilmer.

4. Raw

Känd från löpsedlar och rubriker som »svimningsfilmen«, men såklart mycket mer än så, om man kan hålla sig från att svimma alltså. För trots dess oattraktiva tema, kannibalism, så är Julia Ducournaus debut en njutning för alla sinnen. Typiskt fransk, fördomsfull som man ju gärna är, köttslig lusta. Överdådig vad gäller bestående intryck, både visuella och audiovisuella. Raw framkallar alla möjliga reaktioner, yrsel, tårar, äckel och ilska. Historien om vegetarianen som börjar på veterinärskola och får smak på kött är ett blödande stycke romantiskt kött, vibrerandes av kåthet, ungdomlig frustration och aggression. Men den är också väldigt rolig, på ett torrt sätt. Så får du en chans ska du såklart våga dig på att se Raw! Årets sexigaste kannibalfilm.

5. They Look Like People

Listans kanske billigaste film är en imponerande debut som rymmer allt jag tycker om med amerikansk independent-skräck? Förvirrad paranoia, New York, naturliga skådespelare och en vardaglighet som stora budgetfilmer aldrig lyckas frambringa. Och såklart: skräck! När Christian får oväntat besök av sin gamla vän Wyatt misstänker han inte att han har att göra med en psykiskt störd man som tror att onda varelser invaderar människors kroppar och planerar att ta över jorden. Det är väl kanske inte det första man misstänker å andra sidan …

6. Pet

Om det fanns en lista för »årets bästa vändningar« så hade Pet toppat helt klart. Psykologisk thriller där Dominic Monaghan (Charlie från Lost) jobbar som underbetald djurskötare med ensamheten som enda vän. En dag stöter han ihop med en gammal klasskompis på bussen och blir kär, alltså inte kär på ett normalt sätt utan mer på ett Ted Bundy-aktigt sätt. Med en ros i munnen och en spruta bakom örat beger han sig hem till henne för en första »romantisk« date. När hon sedan vaknar upp sitter hon fånge i en bur och får inte komma ut förrän hon blivit botad. Vad är det egentligen med dessa psykopater som alltid ska bota folk? Fram tills nu är Pet en rätt trött film som man sett allt för många gånger. Men, där någon gång, efter trettio minuter, vänder den och blir något helt annat. Fortfarande en rätt sleazig äckelfest, men på ett helt annat sätt.

7. Don't Breathe

Fede Alvarez visade att hans Evil Dead-remake inte var någon lyckoträff med den här till synes barnvänliga skräckisen som utvecklar sig till en grotesk katt och råtta-lek utan nåd. Råttorna, i det här fallet tre stycken halvkriminella ungdomar, gör inbrott hos en gammal blind gubbe för att ta allt hans guld. Den blinda gubben sätter sig dock på tvären. Fingertoppskänsla när det kommer till att gestalta ljud, även tystnad. Don't Breathe är ett läckert spökhus fyllt av våldsamma fällor och perversiteter.

8. The Neighbor

Oj, vad jag älskar Marcus Dunstan! Där har vi en man som vet hur man polerar en … ja, han vet hur man rustar upp en teoretisk skrothög till en vaxad Ferrari. Han gjorde det med både The Collector och The Collection. Och nu även med Don't Breathe-klonen The Neighbor. Återigen med Josh Steward i huvudrollen som low-life med ett hjärta. Här strävar han efter ett bättre liv tillsammans med sin flickvän, men vägen dit går igenom mer eller mindre olagliga områden. Meth-heads, trucker-kepsar och en mystisk granne som gömmer något i sin källare. Hård underskattad skräck-action som borde ha uppskattats av fler. Älskar Dunstans små kitschiga formgrepp och något billiga videoestetik, att han även är väldigt duktig på att »låna« från regissörer som David Fincher gör inte saken sämre. Som i den råa, socialrealistiska och färgsprakande inledningen.

9. The Autopsy of Jane Doe

André Øvredals Hollywood-debut är kanske årets mest klassiska skräckfilm. Inga direkta överraskningar men otroligt snyggt och mysigt. Två rättsläkare – märkligt nog far och son – får i uppdrag att obducera ett kvinnligt lik, ju längre in i kroppen de kommer desto mer avlägsen känns sanningen. 

10. The Greasy Strangler

The Greasy Strangler är en rolig mardröm, brittisk till stil och ton – Little Britain och The Inbetweeners osv – där vi får följa far och son, Ronnie och Brayden, på deras eskapader. Fast det låter kanske mer spännande än det är, Ronnie och Brayden gör inte så mycket. Under dagtid anordnar de »discoturer« och under kvällarna äter de fet mat. Då och då smörjer Ronnie in sig i krämigt fett och mördar indier med kraftig brytning. The Greasy Strangler är nästan stigmatiserande i sin monotoni. Mycket handlar om ister, fett – att överhuvudtaget äta stekt mat efteråt är en omöjlighet – eller Ronnies stora nariga kuk. Det är bisarrt, onaturligt och en pärs för både sittmuskler och skrattmuskler. Filmen är förresten fotad av svenska Mårten Tedin. Ni kanske känner igen honom från svenska tv-serier som Julkalendern 2003 och Spung. Efter att ha sett The Greasy Strangler kommer ni bara förknippa honom med en film …

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2016. Tablåtipsen publiceras som vanligt, hela julhelgen.

Just nu på TVdags

Klipp

Se brandtalet som räddade amerikansk public service-tv – lika aktuellt i dag som 1969

26 februari, 2017
Tablåtips 26/2

Bäst på tv i kväll: Dustin Hoffman & Judi Dench i BBC-fyndet Mr Hoppys hemlighet

26 februari, 2017
TVdags tips & betyg

Melodifestivalen 2017: Lejonvrål, Brainpool-kopior & en överlägsen Loreen

25 februari, 2017
Kommentar

Taboo à la carte: GFO (Genialiska Filmiska Objekt) i tv-serien Taboo

25 februari, 2017
Tablåtips 25/2

Bäst på tv i kväll: Ulf Malmros underskattade Mammas pojkar – skitkul feelgoodrökare

25 februari, 2017
Sport

Dålig svensk inledning på VM – norsk dominans i skiathlonen dag?

25 februari, 2017
Tablåtips 24/2

Bäst på tv i kväll: Sprakande dokumentärhyllning till cirkusens 1800- & 1900-tal

24 februari, 2017
Kommentar

IMDb:s kommentarsfunktion nedlagd – en seger för troll & hat?

24 februari, 2017
Recension

Äntligen en skräckis för barn! Biopremiär för läskiga Rum 213 idag

24 februari, 2017
Klipp

Seth Meyers driver med filmklyschorna i briljanta Oscar Bait

23 februari, 2017
Tablåtips 23/2

Bäst på tv i dag: Stina Nilssons medaljchans i skid-VM

23 februari, 2017
Nyhet

Klart: Säsong 3 av Fargo kommer redan nu i vår

23 februari, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel