10-årsjubileum

Mad Men ville se & höra alla oss som var barn på 1970-talet

I kväll är det exakt tio år sedan det allra första avsnittet av Mad Men sändes. När jag påmindes om detta av jubileumstexter här och där insåg jag också hur ofantligt mycket jag saknar serien.

Som slutade exakt som den började. Don Drapers liv hängande på en pitch. Vilket också var vad serieskaparen Matthew Weiner gjorde under sju säsonger: höll ett trollbindande pitchmöte där han sålde in sina tankar, känslor och teorier till oss – om varför han, och vi, blivit som vi blivit, varför våra föräldrar gjorde som de gjorde, och hur samhället, kapitalismen, politiken, marknaden, västmoderniteten, utvecklades under tiden.

Weiners personliga sökande är så allmängiltigt i sin exakthet, fungerar så minutiöst ställföreträdande – och han inkluderar barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum.

Ändå är det inte pitchen, tv-serien Mad Men, jag saknar så mycket som jag saknar Mad Men som verklighet. Hur Matthew Weiners pitch hypnotiserade mig att vända blicken från tv:n och in i mig själv, hur jag identifierade Weiners universum som mitt eget.

Ett av mina största Mad Men-minnen var, sjaskigt nog, inte från tv-serien utan nyheten inför finalsäsongen att Jon Hamm hade checkat ut från en månads rehab på grund av spritmissbruk. Det fick mig att inse vad Mad Men verkligen, djupast inne, handlade om för mig; och att det är något så starkt att jag försökte fly det som man ibland lockas att fly det jobbigaste i sin egen verklighet.

Jon Hamms Mad Men-rollfigur Don Draper var så starkt berörande, så sorglig i sin ständigt latenta och ibland eskalerande alkoholism att jag oupphörligen – som någon sorts skyddsmekanism, både å Hamms och mina egna vägnar – kände mig tvungen att intala mig själv att den endast gällde roll-personan och inte skådespelaren.

Och denna känsla var, som så mycket annat man blir till synes oförklarligt gripen av när man ser bra drama-tv, rotat i barndomen.

article-2620353-1D93FF2300000578-872_634x358

När jag var liten hade nästan alla vuxna män vit skjorta på sig om arbetsdagarna, och ofta med ett cigarettpaket i bröstfickan. En gång, jag var kanske tio år, tillbringade jag en eftermiddag i en lägenhet som tillhörde en tillfällig kollega till min far, medan de båda var ute i något ärende. Jag minns inga detaljer runtomkring, men jag minns att mannen såg ut exakt Don Draper. Inte fysiskt (det minns jag inte alls), annat än att han var »manlig«, hade vit skjorta med ciggpaket i bröstfickan, svettfläckar under armarna, flottig glans i håret – och luktade sprit. Och det enda jag minns av lägenheten är tomma ölburkar, fulla askfat, grogglas och vodkaflaskor. Det var en främmande, skrämmande mansvärld jag aldrig ville träda in i, och bilden av den stacks fast med en vass nål i bakhuvudet på mig.

Första säsongen av Mad Men lyfte upp den bilden rakt framför ögonen på mig. Och sedan blev jag ständigt, ända fram till slutet av serien nästan åtta år senare, lite extra illa berörd av Don Draper med avtagen kavaj, av varenda scen där han lägger sig i kontorssoffan, eller kommer hem från jobbet eller krogen och klär av sig i blotta vita skjortan och fiskar efter cigarettpaketet i bröstfickan exakt så där som män gjorde förr; jag har varit konstant hypersensitiv inför minsta antydan till den där särskilda sortens rödaktiga trötthet i Dons ögon.

MAD-MEN-THE-SUITCASE-48

Därför fastnade jag också en gång för den här Observer-intervjun från 2013, och stirrade länge på citat som detta: »I’m not that methody. I am very cognisant that I am playing a character. Don Draper is a pretty dismal, despicable guy, so why I would want to take him home with me I don’t know.« Och såg samtidigt framför mig Jon Hamm komma hem från jobbet som Don Draper, och min pappas tillfälliga kollega komma hem till sin sorgliga lägenhet där jag en gång satt rädd och vilsen som tioåring; och jag känner alltjämt en isande rysning när jag tänker på Matthew Weiners försök att i efterhand förstå sina egna föräldrar, och sin egen barndomsbild av dem, och varför han kände sig utanför, isolerad.

Mad Mens största styrka var att Weiners personliga sökande var så allmängiltigt i sin exakthet, att den fungerade så minutiöst ställföreträdande – och kanske allra främst att han inkluderade barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum. Mad Men fick mig att bli tio år igen, ensam i en främmande soffa – men känna mig sedd och förstådd. Det var en helande känsla.

tumblr_moivxfnn481sq9xy6o1_500Alla säsonger av Mad Men finns på Viaplay och HBO Nordic.

Just nu på TVdags

TVdags betygsätter tolkningarna

Ddumba & Andersson Wij bäst i premiären av Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Tablåtips 21/10

Bäst på tv i kväll: Säsongspremiär för Så mycket bättre

21 oktober, 2017
Trailer

I Love You, Daddy – se den ohärliga trailern för Louis CK:s nya film

21 oktober, 2017
Sverigepremiär

Se Leatherface som oskyldig liten valp i franska skräckmästarnas USA-debut

20 oktober, 2017
Recension

Loving Vincent – stillsam whodunnit & hypnotiskt formexperiment

20 oktober, 2017
Tablåtips 20/10

Bäst på tv i kväll: Djupt berörande samhällsskildring i Tjuvheder

20 oktober, 2017
Tablåtips 19/10

Bäst på tv i kväll: Spännande säsongsfinal av Gåsmamman

19 oktober, 2017
Topplista

Inför Så mycket bättre-premiären: De 15 bästa tolkningarna hittills

19 oktober, 2017
Nyhet

Kødder du? Facebooks tv-tjänst beställer Skam på engelska

18 oktober, 2017
Tablåtips 18/10

Bäst på tv i kväll: Äntligen säsong 3-premiär för Mr Robot

18 oktober, 2017
Standup

Netflix-nytt: Patton Oswalt om Trump, Twitter & plötslig död i Annihilation

17 oktober, 2017
Tablåtips 17/10

Bäst på tv i kväll: Premiär för ny Kobra-säsong – nu med fenomenala Parisa Amiri

17 oktober, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel