10-årsjubileum

Mad Men ville se & höra alla oss som var barn på 1970-talet

I kväll är det exakt tio år sedan det allra första avsnittet av Mad Men sändes. När jag påmindes om detta av jubileumstexter här och där insåg jag också hur ofantligt mycket jag saknar serien.

Som slutade exakt som den började. Don Drapers liv hängande på en pitch. Vilket också var vad serieskaparen Matthew Weiner gjorde under sju säsonger: höll ett trollbindande pitchmöte där han sålde in sina tankar, känslor och teorier till oss – om varför han, och vi, blivit som vi blivit, varför våra föräldrar gjorde som de gjorde, och hur samhället, kapitalismen, politiken, marknaden, västmoderniteten, utvecklades under tiden.

Weiners personliga sökande är så allmängiltigt i sin exakthet, fungerar så minutiöst ställföreträdande – och han inkluderar barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum.

Ändå är det inte pitchen, tv-serien Mad Men, jag saknar så mycket som jag saknar Mad Men som verklighet. Hur Matthew Weiners pitch hypnotiserade mig att vända blicken från tv:n och in i mig själv, hur jag identifierade Weiners universum som mitt eget.

Ett av mina största Mad Men-minnen var, sjaskigt nog, inte från tv-serien utan nyheten inför finalsäsongen att Jon Hamm hade checkat ut från en månads rehab på grund av spritmissbruk. Det fick mig att inse vad Mad Men verkligen, djupast inne, handlade om för mig; och att det är något så starkt att jag försökte fly det som man ibland lockas att fly det jobbigaste i sin egen verklighet.

Jon Hamms Mad Men-rollfigur Don Draper var så starkt berörande, så sorglig i sin ständigt latenta och ibland eskalerande alkoholism att jag oupphörligen – som någon sorts skyddsmekanism, både å Hamms och mina egna vägnar – kände mig tvungen att intala mig själv att den endast gällde roll-personan och inte skådespelaren.

Och denna känsla var, som så mycket annat man blir till synes oförklarligt gripen av när man ser bra drama-tv, rotat i barndomen.

article-2620353-1D93FF2300000578-872_634x358

När jag var liten hade nästan alla vuxna män vit skjorta på sig om arbetsdagarna, och ofta med ett cigarettpaket i bröstfickan. En gång, jag var kanske tio år, tillbringade jag en eftermiddag i en lägenhet som tillhörde en tillfällig kollega till min far, medan de båda var ute i något ärende. Jag minns inga detaljer runtomkring, men jag minns att mannen såg ut exakt Don Draper. Inte fysiskt (det minns jag inte alls), annat än att han var »manlig«, hade vit skjorta med ciggpaket i bröstfickan, svettfläckar under armarna, flottig glans i håret – och luktade sprit. Och det enda jag minns av lägenheten är tomma ölburkar, fulla askfat, grogglas och vodkaflaskor. Det var en främmande, skrämmande mansvärld jag aldrig ville träda in i, och bilden av den stacks fast med en vass nål i bakhuvudet på mig.

Första säsongen av Mad Men lyfte upp den bilden rakt framför ögonen på mig. Och sedan blev jag ständigt, ända fram till slutet av serien nästan åtta år senare, lite extra illa berörd av Don Draper med avtagen kavaj, av varenda scen där han lägger sig i kontorssoffan, eller kommer hem från jobbet eller krogen och klär av sig i blotta vita skjortan och fiskar efter cigarettpaketet i bröstfickan exakt så där som män gjorde förr; jag har varit konstant hypersensitiv inför minsta antydan till den där särskilda sortens rödaktiga trötthet i Dons ögon.

MAD-MEN-THE-SUITCASE-48

Därför fastnade jag också en gång för den här Observer-intervjun från 2013, och stirrade länge på citat som detta: »I’m not that methody. I am very cognisant that I am playing a character. Don Draper is a pretty dismal, despicable guy, so why I would want to take him home with me I don’t know.« Och såg samtidigt framför mig Jon Hamm komma hem från jobbet som Don Draper, och min pappas tillfälliga kollega komma hem till sin sorgliga lägenhet där jag en gång satt rädd och vilsen som tioåring; och jag känner alltjämt en isande rysning när jag tänker på Matthew Weiners försök att i efterhand förstå sina egna föräldrar, och sin egen barndomsbild av dem, och varför han kände sig utanför, isolerad.

Mad Mens största styrka var att Weiners personliga sökande var så allmängiltigt i sin exakthet, att den fungerade så minutiöst ställföreträdande – och kanske allra främst att han inkluderade barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum. Mad Men fick mig att bli tio år igen, ensam i en främmande soffa – men känna mig sedd och förstådd. Det var en helande känsla.

tumblr_moivxfnn481sq9xy6o1_500Alla säsonger av Mad Men finns på Viaplay och HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Intervju

Ledtrådar om nya Netflixprogrammet när Letterman gästade Howard Stern

17 augusti, 2017
TVdags recappar Game of Thrones

Veckans Game of Thrones: Jon & draken Drogon

17 augusti, 2017
Nyhet

Daniel Craig bekräftar: det blir en sista sväng som James Bond

16 augusti, 2017
Kommentar

Everyday they're out there making DuckTales… Vi har sett nypremiären!

15 augusti, 2017
Recension

Superswede: en fin & känslosam hyllning till Ronnie Peterson

15 augusti, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: David E Kelley briljerar med Stephen Kings Mr Mercedes

13 augusti, 2017
Snabbguide

Dags att göra sig redo för Netflix The Defenders – detta behöver du ha sett!

12 augusti, 2017
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: Vita huset-korren Peter Baker

11 augusti, 2017
Nyhet

Woohoo! Det blir en andra säsong med gänget i GLOW

11 augusti, 2017
Analys

Disney börjar streama själv – men påverkar det Sverige?

10 augusti, 2017
Nyhet

Fares Fares & Gustaf Skarsgård klara för roller i säsong 2 av Westworld

10 augusti, 2017
Trailer

Mother! Se J-Law i första trailern för Darren Aronofskys nya thriller

9 augusti, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel