Recension

Loving Vincent – stillsam whodunnit & hypnotiskt formexperiment

Betyg 4 av 5

Det är den 29 Juli 1890 och en skadad man kommer stapplandes ner för en gata i den lilla franska staden Auvres. Han trycker sina händer mot ett färskt skottsår i magen. Mannen är Vincent van Gogh – vid tiden okänd för omvärlden, i dag en av tidernas största konstnärer. Hans tragiska död är omgärdad av mystik och spekulationer – vem var det egentligen som sköt? Där har ni premissen för Loving Vincent, en märklig och underskön mix av konstnärsporträtt, biopic, whodunnit och formexperiment.

Om vi börjar med formen: Loving Vincent är världens första helt oljeanimerade långfilm. Scener har spelats in med skådisar framför en greenscreen, och sen har ett team på 150 konstnärer mödosamt gjort en oljemålning för varenda en av filmens 65 000 bildrutor. Ett helt sinnessjukt projekt egentligen, som tagit sex år att genomföra. Och det är till att börja med en otroligt märklig upplevelse att se en film där varenda detalj på bioduken är i ständig rörelse. Jag såg filmen på en tidig pressvisning på bakfyllan vilket absolut inte rekommenderas – den krängande bilden och de slingriga penseldragen gjorde mig snudd på spyfärdig, och min tröga hjärna hade svårt att hänga med i första kvarten. Både attacken mot synapserna och den onödigt tillkrånglade setupen med återblickar och berättarröster och Chris O'Dowd från The IT Crowd iförd ett gigantiskt lösskägg.

Jag såg filmen på en tidig pressvisning på bakfyllan vilket absolut inte rekommenderas – den krängande bilden och de slingriga penseldragen gjorde mig snudd på spyfärdig, och min tröga hjärna hade svårt att hänga med i första kvarten.

Men när historien tar fart, och ögonen vant sig, blir Loving Vincent en fröjd. Storyn startar ett år efter van Goghs självmord och vi följer den unge och lätt spännige Armand Roulin (spelad av Douglas Booth från BBC-serien And Then There Were None) som är son till postmästare Roulin (O'Dowd) och motsträvigt får uppdrag att leverera ett brev från van Gogh till brodern Theo. Armand bli snart varse att även Theo gått bort, och möter sedan ett stort antal människor som på olika sätt varit i kontakt med Vincent van Gogh – värdshusvärdinnor, dryckesbröder, mecenater, vänner och fiender. Roulin börjar nysta i fallet och finner det alltmer osannolikt att van Gogh tog livet av sig för egen hand. Blev den plågade konsnären i själva verket… konstpaus… mördad?

Så blir Loving Vincent till en detektivhistoria, med en rad samtal på ett pärlband efter varandra. Nästan schematiskt uppbyggt, men tack vare ett knippe förstklassiga brittiska skådespelare – Saorsie Ronan, Helen McCrory, Jerome Flynn – känns det aldrig statiskt. Allt varvat med återblickar på van Goghs liv, som är svartvita och målade i en mer fotorealistisk stil.

Framförallt är detta labour of love en osannolikt vacker film. Man hisnar inför det jobb som lagts ner för varje bildruta, och ögat tröttnar aldrig riktigt på de otroligt vackra tablåerna, varav många är direkt lånade från van Goghs målningar.

Framförallt är detta labour of love en osannolikt vacker film. Man hisnar inför det jobb som lagts ner för varje bildruta, och ögat tröttnar aldrig riktigt på de otroligt vackra tablåerna, varav många är direkt lånade från van Goghs målningar. Filmen är plåtad i det numera extremt ovanliga Academy-ratiot 1:1,33, dvs »a modest rectangle« som Maltin alltid skrev på format-sidan i sin filmguide. Det är ovant att se och väldigt tur, för ständigt ormande scenerier i biffigt CinemaScope-format hade publiken troligen fått hjärnblödning av. Det blir istället ett tavel-liknande bildsnitt – fyllt av omisskännligt van Goghska färger, former och motiv. Ge dig hän åt den stillsamma detektivhistorien och de mödosamt målade bilderna, och Loving Vincent blir en närmast hypnotisk filmupplevelse.

Loving Vincent har biopremiär idag.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podcast: NY Times-journalisten Amanda Hess dekonstruerar det manliga geniet

20 november, 2017
Kommentar

Oui..! Yesss..! Da da da..! Visst betyder detta att Falsk identitet går all-in på Ryssland?

20 november, 2017
Tablåtips 20/11

Bäst på tv i kväll: Jakten på den kvinnliga kondomen

20 november, 2017
Kommentar

Tröttsamt »alla män är skitstövlar«-tema i Better Things säsong 2

20 november, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Banantricket i Madam Secretary

19 november, 2017
Tablåtips 19/11

Bäst på tv i kväll: Nypremiären av underbara Kalla fötter

19 november, 2017
TVdags betygsätter tolkningarna

Bluesig Wendin kanaliserar sitt inre sprattel i kvällens Så mycket bättre

18 november, 2017
Kommentar

Banbrytande hbtq-karaktär i Disney-serien Andi Mack

18 november, 2017
Tablåtips 18/11

Bäst på tv i kväll: Säsongsavslutning för Falsk identitet

18 november, 2017
Recension

Thelma: äntligen en kuslig & gåtfull norsk arthouse-rysare!

17 november, 2017
Tablåtips 17/11

Bäst på tv i kväll: Ann-Sofi Sidén – svensk videokonsts okrönta drottning

17 november, 2017
Recension

The Punisher – Marvels tröttsammaste hjälte överraskar med superb Netflix-serie

17 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel