Janne »Loffe« Carlsson 1937–2017

Loffes supermänskliga mix av högt & lågt, djupsinne & trams

Mitt sista konkreta TV-minne av Janne »Loffe« Carlsson är från sista avsnittet av Stjärnorna på slottet 2008. Han ska ta avsked från Christina Schollin och säger något i stil med: »Hälsa Hasse, han och jag rökte brass ihop på 60-talet«. Loffe var en av mina favoriter av svenska allsysslare inom film, tv, teater och musik. Loffe var en skön galen blandning av högt och lågt, flams och allvar, djupsinne och trams. Han var clownen och han var allvaret på samma gång. Loffe har följt med på köpet när jag intresserat mig för svensk film och tv de senaste 40 åren och han växte till en favorit. Här ett urval av mina favoriter från hans tv- och filmkarriär:

Första gången jag såg Någonstans i Sverige var vid en SVT-reprisering tidigt 90-tal. För mig funkade serien som en liten allmänbildande historielektion. Det var andra världskriget och livet i Sverige; ransoneringskort, surrogatkaffe och gengasbilar.

Göta kanal (1981) och Repmånad (1979) tillhörde mina favoritkomedier i ung ålder. Det är egentligen rätt otroligt att man som grabb kunde fatta vad som var kul i Repmånad, men undrar om jag vetat vad S.O.S också kan betyda utan den filmen. Det är kanske från de två filmerna som Loffe gjort störst historiskt avtryck med de två kända citaten »Herr Larsson kan inte reglementet« och »skitit i det blå skåpet«. Att det är Lasse Åberg som spelar huvudrollen i Repmånad har man nästan förträngt. Loffe tar ju över showen.

Den mer allvarlige Loffe har gömt sig bland alla humorklassiker. Något jag var för ung för att själv uppleva men tagit till mig i efterhand. Han lär ha varit väldigt stolt över Slas-filmatiseringarna han gjorde: Vem älskar Yngve Frej (1973), På palmblad och rosor (1976) och Henrietta (1983). Klippet ovan från Stjärnorna på slottet handlar dock om rollen han spelar i filmen Drömmen om Amerika från 1976. En verklighetsbaserad historia där han spelar dödsdömde Tector som är dömd till döden. Det är lite gripande att höra om hur djupt in i skådespelaren en rollfigur kan ta sig. Förmodligen bar han på honom fram till slutet.

Det finns mycket mer att hitta från Loffes karriär. En intressant tv-film är Jan Guillou-skrivna satirdramat Genombrottet från 1981. Svindlande affärer (1985) och Smugglarkungen (1986) är svenska kriminalkomedier i min smak. Gräsänklingar från 1982 kanske gestaltar Loffes blandning mellan högt och lågt bäst. Svag för slutet när han måste hålla ett tal om arkitektur när Gösta Ekman blir hindrad. Loffe på Cirkus och Låt kameran gå ska heller inte förglömmas, bra tv-underhållning på sin tid.

Loffe blev 80 år gammal.

Just nu på TVdags

Recension

Mer Homeland än Bron – premiär för svenskdanska terrordramat Gråzon

22 februari, 2018
Premiär

Nu kommer Skam-klonerna – se första avsnittet av Skam France!

21 februari, 2018
Streamingtips

Nya & kommande filmer på Netflix i februari – vi plockar guldkornen!

20 februari, 2018
Kommentar

I veckans Homeland: Gorbatjov-look-alike & hacker-revansch

19 februari, 2018
Tips

Women in Horror 2018 – kvinnlig skräckfilmfest i helgen

19 februari, 2018
Kommentar

Bron är slut – Tack för allt, Saga Norén länskrim Malmö!

18 februari, 2018
Klipp

Se Robert Aschbergs dagliga protest mot sitt eget Aftonbladet TV-program

18 februari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Brittiskt djupdrama som allra bäst i Trauma

18 februari, 2018
Intresseklubben Antecknar #48

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Denis Villeneuves Arrival

17 februari, 2018
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2018: Kylie-schlager, en monsterrefräng & årets värdiga vinnare

17 februari, 2018
Kommentar

De arma tolv aporna – nu är det väl (r)evolution på gång?

16 februari, 2018
Nyhet

Tambor sparkas från Transparent efter sextrakasserianklagelserna

16 februari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel