Recension

Kontroverser & hård kritik – premiär i dag för Netflix nya Marvelserie Iron Fist

Betyg 4 av 5

På 1970-talet när Kung Fu var bland de populäraste serierna på tv och dussintals kampsportsfilmer försökte emulera den enorma framgång som Bruce Lees magnum opus Enter the Dragon haft på amerikanska biografer, så ville Marvel Comics självklart också ha en del av kakan. De skapade hjältekaraktärer som Shang-Chi, White Tiger och Iron Fist, varav den sistnämnda är den som i längden haft störst popularitet. Nu är Iron Fist här i egen tv-serie på Netflix och senare i år kommer han tillsammans med Daredevil, Jessica Jones och Luke Cage att bilda supergruppen The Defenders i en miniserie på åtta avsnitt.

Det är ett faktum att minoriteter av alla slag är underrepresenterade i media, och många hade hoppats att Marvel skulle låta en skådespelare med asiatisk härkomst spela Danny Rand i tv-serien.

I ett vakuum är det inget fel på seriefigurens ursprungshistoria, där den unga pojken Danny Rand från New York förlorar sina föräldrar och växer upp i en interdimensionell stad där han tränas att slåss och till slut blir den övernaturliga beskyddaren Iron Fist innan han återvänder till sin hemstad. Även om mytologin runt staden K'un Lun säkert var inspirerad av vidspridda asiatiska stereotyper så var Iron Fists serietidningar, där Dannys flickvän och hans superhjältepartner båda var svarta och hans andra bästa vän var japan, kunde ses som bland de mest progressiva på marknaden. För många barn och ungdomar som inte tidigare sett eller upplevt förhållanden och vänskap mellan personer med olika hudfärger tillförde serietidningen någonting positivt. Trots detta så är Iron Fists berättelse i ett större kontext bara en av många som associerade orienten med mystik, magi, drakar och kampsport, och förlitade sig på och förstärkte dessa etablerade stereotyper. Är detta någonting som som spelar roll i tv-serien, där de självfallet är medvetna om de problematiska delarna av karaktären och genrens historia? Egentligen inte, men nästan alla diskussioner runt serien har att göra med ras, representation, kulturell appropriering och stereotyper, och mycket lite av vad vi faktiskt får se i tv-serien.

02

Det är den vita, brittiska skådespelaren Finn Jones som spelar Danny Rand i Iron Fist, och det är därifrån mycket av kritiken kommer. Det är ett faktum att minoriteter av alla slag är underrepresenterade i media, och många hade hoppats att Marvel skulle låta en skådespelare med asiatisk härkomst spela Danny Rand i tv-serien. Även om karaktären är vit i serietidningarna fanns här en chans att göra en positiv ändring, men det blev inte så och många som är upprörda har kritiserat valet. Finn Jones har gått från att få representera gaycommunityt som homosexuelle riddaren Loras Tyrell i Game of Thrones, till att få ständigt försvara sig från alla anklagelser om hur olämpligt det är att han fått rollen som Iron Fist. Han raderade nyligen sitt Twitter-konto för att han fick så mycket skit och han behövde kunna fokusera på att filma The Defenders.

Många har även anklagat Iron Fist för att i grund och botten vara en »white savior« – ett narrativ där en vit man kommer in och räddar ett folk med annan hudfärg från förtryck, något som det finns många problematiska exempel på i alla möjliga genrer av filmer. Som någon som sett Iron Fists sex första avsnitt är detta den kritik jag känner mig mest tveksam till, för visserligen är Iron Fist en vit protagonist som är lite av »den utvalde«, men vem räddar han? Showrunnern Scott Buck har kommenterat detta med att »han försöker rädda sig själv, om något« och Finn Jones har också sagt »Danny Rand kan knappt rädda sig själv, ännu mindre en hel folkras,« vilket helt beskriver hur jag ser det. Man kan förstås inte bortse från all kritik bara för att karaktären inte uppfyller definitionen på att vara en vit räddare i nöden, men det är stor skillnad på att säga att det hela är ett missat tillfälle där de kunde låta en minoritet representeras av en superhjälte (vilket stämmer), och att säga att valet av skådespelare är rasistiskt och att hela serien är problematisk.

Trots en del mystik har serien en lättare ton än de tidigare serierna haft, varav mycket kommer från Danny Rand som är en väldigt optimistisk och godtrogen karaktär.

Scott Buck har sagt att han med en gång visste att Finn Jones var rätt val till rollen när de såg honom men att de fortsatte leta vidare ändå, och det verkar inte som att de inte var öppna för andra möjligheter. Lewis Tan som spelar en av seriens många skurkar, Zhou Cheng, har sagt på Twitter att han nästan fick rollen som Danny Rand innan den ändå gick till Finn Jones. I och med all kontrovers och efter att ha hört alla argument för varför Danny Rand borde vara asiat och varför det inte skulle ändra någonting med karaktären och berättelsen är det klart man håller med, men gjort är gjort och förhoppningsvis kan de ta till sig kritiken och tänka till lite extra nästa gång. I kommande Marvelserien Inhumans som Scott Buck också är showrunner för, kommer asiat-amerikanske skådespelaren Ken Leung spela Karnak, den smartaste, häftigaste och bästa medlemmen i supergruppen. Nej visst, det är inte tillräckligt, men det är kanske ett av många små steg i rätt riktning.

Vad man än tycker om Iron Fists ursprung och serietidningarna som kom ut för över fyrtio år sen, samt det faktum att en vit man fått huvudrollen, så är det orättvist att inte ge tv-serien en chans. Att bojkotta Iron Fist om man egentligen annars skulle gilla den skickar snarare meddelandet att en kampsportsfokuserad serie inte funkar än att en serie med en vit man i huvudrollen inte gör det. Det är förmodligen en större chans att vi i framtiden får se kinesiska Shang-Chi eller latinamerikanska White Tiger (Angela del Toro, som är en av personerna som varit White Tiger i serietidningarna, nämndes vid namn i Jessica Jones) om Iron Fist gör bra ifrån sig än om serien misslyckas.

04
The Deadly Hands of Kung Fu var ett magasin som innehöll serier med Shang-Chi, White Tiger, Iron Fist, Daughters of the Dragon m.fl.

Iron Fist som tv-serie är bra, till och med mycket bra ibland, men den är inte lika bra som de tidigare serierna som satte ribban otroligt högt. Medan vissa delar av serien fortsätter att på spännande sätt bygga ut mytologin runt New Yorks undre värld och internationella övernaturliga hot som etablerades i Daredevil, så är andra delar inte lika intressanta eller kul som vi kommit att förvänta oss från Marvels filmer och serier. Vi får följa Danny Rand som återvänder hem till New York, femton år efter att han tros ha omkommit med sina föräldrar i en flygplanskrasch. Var han varit, och hur och varför han kommit tillbaka först nu är frågor som frågas många gånger i de första avsnitten, men svaren lämnas vaga och fokus läggs på annat.

Trots en del mystik har serien en lättare ton än de tidigare serierna haft, varav mycket kommer från Danny Rand som är en väldigt optimistisk och godtrogen karaktär. Likt en vilsen hundvalp springer han runt och viftar på svansen trots att ingen vill veta av honom. Han känner, som många unga män gör, att han självklart vet bäst, trots att han inte har någon faktisk erfarenhet av att vara vuxen i våran värld. Han är mycket mer charmig när han är naiv än när han är självsäker, eftersom detta gör honom lite jobbig på ett sätt jag inte tror är medvetet. Både Jones och Buck har lovat att K'un Lun i tv-serien kommer vara en mångkulturell plats med väldigt blandat folk, men i de första sex avsnitten är det dock enbart New York vi får se, och precis som i de tidigare Marvelserierna på Netflix har staden en central roll i berättelsen.

05
I serietidningarna är Ward farbror till Joy, men i tv-serien är han hennes bror.

Det närmsta Danny har till familj är barndomsvännerna Joy och Ward Meachum som spelas av Jessica Stroup som var Erin Silver i 90210-rebooten, och Tom Pelphrey som medverkat i såpor och hade en återkommande roll i Banshee. De är barn till Dannys pappas gamle affärspartner och de nuvarande ägarna av multimiljardföretaget Rand Industries som Danny egentligen skulle ärvt. Inte nog med att syskonen Meachum tror att Danny är antingen en sinnessjuk uteliggare eller en korporativ spion när han dyker upp vid deras dörr och påstår att han är deras döda lekkamrat, det verkar även som att företagets affärer inte är av det mest etiska slaget.

En annan karaktär vi får följa är kung fu-instruktören Colleen Wing som spelas av Jessica Henwick – hon är oerhört mycket bättre här än som den minst sedda av de opopulära sandormarna i Game of Thrones. Vi såg Colleens namn i slutet på Luke Cage då Claire Temple tog hennes nummer från en lapp som skyltade om att lära sig självförsvar, och detta är en tråd vi får se plockas upp i Iron Fist. Colleen är en tuff och smart tjej som tillsammans med pålitliga favoriten Claire står för mycket av seriens bästa delar. Colleens klarar av att vara en sympatisk och bra lärare samtidigt som hon kan förolämpa en elev som är »långsam som en gris som simmar i sås«. Rosario Dawson fortsätter att vara fantastisk som Claire Temple när hon väl dyker upp efter några avsnitt. Jag tröttnar aldrig på att se hennes reaktion när hon blir indragen i någon ny galenskap med ninjor, gangsters och superkrafter. Förutom Claire är ännu en koppling till de andra serierna advokaten Jeri Hogarth, spelad av Carrie Anne Moss, som var en av huvudkaraktärerna i Jessica Jones. Det känns väldigt naturligt att hon också dyker upp här eftersom karaktären från början kom från Iron Fist-serietidningen.

Finn Jones har sagt att det är en väldigt feministisk serie, då den har alla dessa starka kvinnliga karaktärer som stöttar upp männen som håller på att falla sönder. Danny verkar lida av PTSD efter sin hårda träning i K'un Lun och Ward Meachum är ett värktablettsvrak, samtidigt som Joy, Colleen, Claire och Jeri alla är ytterst kompetenta och självständiga kvinnor.

03
I serietidningarna kan Colleen oftast ses sida vid sida med Misty Knight som vi lärde känna i Luke Cage. Tillsammans kallar de sig »Daughters of the Dragon.«

Trots att det är en hel del jag gillar så imponerar de sex första avsnitten som sagt inte lika mycket som de tidigare serierna gjort. Finn Jones har sagt något i stil med att det blir riktigt bra först i avsnitt åtta, och jag har fullt förtroende för att det kan bli riktigt bra, men det finns inte direkt någon ursäkt för att första halvan av säsongen känns seg när så mycket av den ändå är bra. Bland Iron Fist-serietidningarna kom de första som var riktigt bra 2006 och skrevs av Ed Brubaker. Han utvecklade mytologin och historien bakom hela Iron Fist-konceptet och K'un Lun, och med djupdykningar i vilka som tidigare haft titeln (t.ex. en Iron Fist var en piratdrottning i Kina på 1500-talet) och manga-inspirerade slagsmålsturneringar, skapade han bättre och mer intressanta Iron Fist-berättelser än någon annan tidigare gjort. Hoppet är förstås att tv-serien är på väg i denna riktning, men frågan är om de kommer få en chans att utforska detta i fler säsonger. Iron Fist har 0% på Rotten Tomatoes, baserat på de första recensionerna, och även om det är på väg uppåt nu i skrivande stund så är det ju inte ett gott tecken att många varit oimponerade av serien. Hittills har alla tidigare Marvelserier på Netflix fått oerhört positiva recensioner och fått en andra säsong beställd, så frågan är hur Netflix kommer se på Iron Fists svaga mottagande.

Det är kanske inte så troligt att Iron Fist får fullständig upprättelse i sina sista sju avsnitt, men av att döma av sjätte avsnittet så är de på väg i rätt riktning, och jag blir förvånad om Netflix inte beställer en till säsong trots allt

Av originalserietidningen släpptes bara femton nummer mellan 1975 och 1977 innan den lades ner på grund av att den inte sålde tillräckligt bra. Luke Cages serietidning (som hade bytt namn från det tuffare Hero for Hire till det mer typiska Power Man i ett lyckat försök att förbättra försäljningen) tilltalade också en för begränsad målgrupp, så Iron Fist och hans supportkaraktärer inkorporerades i Luke Cages berättelse i vad som blev Power Man & Iron Fist, en tidning som fortsatte att ges ut i flera år. Frågan är om Netflix skulle överväga att göra detsamma med tv-serierna, även om Luke Cage var väldigt hyllad på egen hand, eller vad kommer hända med Iron Fist efter hans deltagande i The Defenders? Jag tror helt klart att detta är en serie som bara kan bli bättre i en andra säsong där de går djupare in i mytologin, men först får vi se hur andra halvan av säsong ett är. Daredevil säsong två fick ju också ett lite ljummet betyg efter att de sju första avsnitten visats för recensenter, men när jag ser tillbaka på allt med Elektra, Stick, The Hand, Punisher och Kingpin som vi fick se i andra halvan så kan det vara min favorit av alla Marvelseriers säsonger.

Det är kanske inte så troligt att Iron Fist får fullständig upprättelse i sina sista sju avsnitt, men av att döma av sjätte avsnittet så är de på väg i rätt riktning, och jag blir förvånad om Netflix inte beställer en till säsong trots allt. Finn Jones har kommenterat Iron Fists hårda recensioner med att de inte gjorde serien för kritiker, utan att den först och främst är till för fansen, vilket kanske låter som en dålig bortförklaring men jag tycker han har en poäng. »Jag tror också att en del av recensionerna vi sett såg serien genom en väldigt specifik lins«, har Jones sagt, vilket jag antar är en referens till kontroversen runt att han fick rollen, »och jag tror att när fansen av Marvels Netflixvärld och fansen av serietidningarna ser serien genom länsen av att bara vilja underhållas av en superhjälteserie, så kommer de gilla det de ser«. Jag kan bara hålla med, då jag i rollen av ett fan var väldigt förtjust när jag såg avsnitten.

06
Att få se Luke Cage och Danny Rand tillsammans i The Defenders ska bli otroligt kul!

Seriens största problem är helt enkelt att den är lite halvtråkig och ointressant ibland. Joy och Ward Meachum är näst intill helt ansvariga för att avsnitten då och då känns sega. Båda karaktärerna är välspelade, men de är inte särskilt roliga eller intressanta. Det är en sak att göra karaktärer som Wilson Fisk från Daredevil och Mariah Dillard från Luke Cage nyanserade fiender, vilket gör dem väldigt fascinerande, men när dessa antagonister från Iron Fist-serietidningarna överutvecklas och dras så långt in i gråzonen att de är sopiga kompisar istället för verkliga skurkar så börjar man efter ett tag ifrågasätta vad de fortfarande gör här och varför vi spenderar så mycket tid med dem. Medan serien ibland blir till en spännande actionserie med mystik och fina karaktärsstunder, så spenderar den alldeles för mycket tid på miljardföretaget Rand Industries affärer, med långdragna planer för att köpa fastigheter, maximera vinsten på nya produkter, och undvika stämningar från folk som bor nära en av deras fabriker och blivit sjuka.

Av någon anledning så stämmer detta även in på introsekvensen, som är oerhört mycket svagare än de tidigare seriernas fantastiska intron både visuellt och musikmässigt. Det är svårt att kommentera på hur bra eller dålig den kampsportaction som vi bjuds på är, då jag överlag är ganska ointresserad av dessa sekvenser. Jag tycker de fyller sin funktion men kommer inte på någonting speciellt som står ut på samma sätt som Daredevils minnesvärda slagsmål i korridoren i säsong ett eller i trapphuset i säsong två.

Det närmaste Iron Fist kommer är i avsnitt sex då saker och ting verkligen börjar hända och vi får se Danny Rand visa vad han går för i en serie strider. Avsnittet är regisserat av Wu-Tang-ledaren RZA, som tidigare skrivit, regisserat och spelat huvudrollen i The Man With the Iron Fists. Den filmen, som är en hyllning till kung fu-genren, har trots namnet ingenting att göra med Marvels seriefigur, och det är ibland svårt att tolka om den är menad som seriös eller någon slags parodi. Detta känns som ett exempel på en modern tolkning av genren som är mycket mer problematisk än vad tv-serien Iron Fist är, och personligen är jag tacksam för att Iron Fist inte är lika stereotypisk och överdriven som RZA:s film, även om det betyder att den är lite tråkig ibland – mestadels är serien riktigt underhållande, spännande och kul!

Alla tretton avsnitt av Iron Fist finns att se på Netflix!

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podcast: NY Times-journalisten Amanda Hess dekonstruerar det manliga geniet

20 november, 2017
Kommentar

Oui..! Yesss..! Da da da..! Visst betyder detta att Falsk identitet går all-in på Ryssland?

20 november, 2017
Tablåtips 20/11

Bäst på tv i kväll: Jakten på den kvinnliga kondomen

20 november, 2017
Kommentar

Tröttsamt »alla män är skitstövlar«-tema i Better Things säsong 2

20 november, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Banantricket i Madam Secretary

19 november, 2017
Tablåtips 19/11

Bäst på tv i kväll: Nypremiären av underbara Kalla fötter

19 november, 2017
TVdags betygsätter tolkningarna

Bluesig Wendin kanaliserar sitt inre sprattel i kvällens Så mycket bättre

18 november, 2017
Kommentar

Banbrytande hbtq-karaktär i Disney-serien Andi Mack

18 november, 2017
Tablåtips 18/11

Bäst på tv i kväll: Säsongsavslutning för Falsk identitet

18 november, 2017
Recension

Thelma: äntligen en kuslig & gåtfull norsk arthouse-rysare!

17 november, 2017
Tablåtips 17/11

Bäst på tv i kväll: Ann-Sofi Sidén – svensk videokonsts okrönta drottning

17 november, 2017
Recension

The Punisher – Marvels tröttsammaste hjälte överraskar med superb Netflix-serie

17 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel