Recension

Justice League – DC:s kompetenta men omysiga version av Avengers

Betyg 3 av 5

Ända sen Marvel startade trenden att bygga upp filmuniversum istället för att göra fristående filmer har Warner Bros, som äger rättigheterna till alla DC Comics seriefigurer, kämpat för att bygga upp sitt eget universum. Efter en rad floppar kom Wonder Woman ut tidigare i år till mestadels positiva recensioner, och nu är alltså Justice League, DC:s motsvarighet till Marvels Avengers, här.

Handlingen i Justice League går ut på att Stålmannen är död, vilket satt igång en rad händelser och gjort det möjligt för den uråldriga och hänsynslösa utomjordingen Steppenwolf att komma tillbaka till jorden efter tusentals år för att samla magiska lådor som gömdes här i forntiden. Batman måste leta upp jordens alla hjältar för att försöka stoppa planetens undergång.

Det finns många anledningar att jämföra filmen med The Avengers, som skrevs och regisserades av tv-gurun Joss Whedon, en av industrins mest hyllade kreativa genier. I ett oväntat drag fick Whedon nämligen jobbet att komma in och skriva om och filma nya scener till Justice League, som annars regisserades av Zack Snyder. När Snyders dotter tragiskt dog tidigare i år fick Whedon ta över helt och guida filmens postproduktion. Utöver Whedons inblandning finns det flera likheter mellan handlingen i The Avengers och Justice League. Man kan beskriva båda genom att säga att de handlar om samlandet av superhjältar som leds av en jätterik stilig karl utan superkrafter utöver sin dräkt, som tillsammans måste slåss mot en fiende vars hjälm har två horn, och som leder en armé av ansiktslösa insektsutomjordingar.

Att bjuda in Joss Whedon var nog det bästa DC kunde göra, för inte bara tillåter det honom att bidra med lite av den värme och humor som Man of Steel och Batman v Superman kritiserades för att sakna, men det ger även inbitna Marvel-fans som jag själv en anledning att ge Justice League och DC-hjältarna en chans. Jag har alltid älskat Whedon, och som tonåring var jag besatt av hans tv-serier Buffy the Vampire Slayer och Angel. Det Whedon gjorde så bra – att skapa sympatiska relaterbara karaktärer i en spännande övernaturlig värld – var samma sak som blev Marvels vinnande koncept när de började ge ut superhjälteserier på sextiotalet. Innan dess, som var fallet med DC:s hjältar varav många skapades på fyrtiotalet, så handlade allt om perfekta övermänniskor som var starkare, snabbare, och bättre än oss vanliga personer på allt. Marvels nya generation hjältar var vanliga personer med vanliga problem, som bara råkade ha superkrafter. Även om det säkert finns många exempel där det är tvärtom så känns det som att detta i någon form fortfarande lever kvar alla dessa år senare när de två förlagens filmer haft väldigt olika framgångar.

Att bjuda in Joss Whedon var nog det bästa DC kunde göra, för inte bara tillåter det honom att bidra med lite av den värme och humor som Man of Steel och Batman v Superman kritiserades för att sakna, men det ger även inbitna Marvel-fans som jag själv en anledning att ge Justice League och DC-hjältarna en chans.

Vi kommer kanske aldrig få veta exakt hur Justice League såg ut innan Whedon kom in i bilden, men man anställer väl inte en annan regissör som får skriva och filma om scener efter de filmat färdigt, om läget inte är ganska desperat? En producent sa nyligen att det »bara« är 15-20% av det vi ser i den slutgiltiga filmen som kommer från omfilmningarna, men om det är någonting de lyckats med så är det att få Justice League att kännas som en helhet och inte som två regissörers visioner ihopklippta till en film.

Jag har fortfarande inte sett filmerna som kom innan Wonder Woman, men det de kritiserades för var ju till stor del att de var så mörka och allvarliga. I kontrast till den kritiken har det sagts att Justice League istället är »optimistisk och full av hopp,« vilket jag efter att ha sett filmen inte vet om jag kan hålla med om. Det är en väldigt mörk och grådaskig värld av fiktiva storstäder våra hjältar lever i, långt ifrån Marvels färgsprakande New York och åttiotalsinspirerade rymdäventyr. På sätt och vis är det förstås bra att deras värld känns annorlunda från Marvel, men samtidigt så är det inte en speciellt attraktiv värld att som tittare vistas i. Filmen är väl snygg, men det är inga sprudlande omgivningar som imponerar eller någonting nytt man inte sett förut.

JL aqua
Jason Momoa är en klar förbättring över karaktärens utseende i serietidningarna!

Scenerna som är inspelade på Island gillade jag en hel del, och det lilla vi fick se under vattnet var intressant. För några år sen var det snack om att Marvels Namor, prins av Atlantis (en karaktär som ovanligt nog skapades innan DCs motsvarighet, redan 1939), skulle få sin egen film och att det skulle vara ett storslaget äventyr som »Star Wars under vatten«. Den blev aldrig av, och nu har alltså DCs Atlantisprins den första att göra debut på bioduken. I teorin låter det som en maffig upplevelse att följa Khal Drogo på äventyr i ett kungadöme på havets botten (en underbar tecknad tv-serie om Namor från 1966 är oväntat Game of Thrones-aktig), men scenen vi får se med Aquaman i en undervattensstrid i Justice League lyckas tyvärr inte att stå ut som någonting speciellt. Förhoppningsvis kommer Aquamans egna film imponera mer när den kommer ut till jul nästa år.

Skurken, stora stygga Steppenwolf, är på flera sätt förmodligen det värsta med Justice League. Den främsta anledningen är att han är skitful. Jag menar inte att han är oattraktiv i jämförelse med hunken Ben Affleck, vilket han visserligen självklart är, utan att han är pinsamt uppenbart datoranimerad. Jag vet inte riktigt varför, eftersom han är en humanoid herre i någon slags rustning som borde gått att filma med en skådespelare, men Steppenwolf är helt och hållet skapad i en dator som om han vore Jar-Jar Binks. Och det syns. Jag brukar inte vara den som lägger märke till eller klagar på dåliga effekter, men varje gång Steppenwolf var i bild blev jag distraherad över hur onaturligt han rörde sig, som om det vore en videosekvens i något tv-spel från femton år sen.

Skurken, stora stygga Steppenwolf, är på flera sätt förmodligen det värsta med Justice League. Den främsta anledningen är att han är skitful. Varje gång Steppenwolf var i bild blev jag distraherad över hur onaturligt han rörde sig, som om det vore en videosekvens i något tv-spel från femton år sen.

Som karaktär utöver det är han ungefär på samma nivå som Marvelfilmernas sämsta och minst minnesvärda skurk, den där svartalfen från Thor 2. Ingen personlighet och oklar motivation. Sekvensen som förklarade Steppenwolfs historia var mycket bra och bland det enda riktigt häftiga i filmen – det påminde helt klart om början av Sagan om Ringen med arméerna och pratet om »hjältarnas tid«, och trots att jag knappt vet vad Green Lantern Corps är så fick jag nästan rysningar av att se en forntida Green Lantern i en cameo – men utöver det så var det väldigt mycket med Steppenwolf som var oklart. Varför vill han så gärna förvandla just jorden till en helvetesplanet? Var har han varit i flera tusen år? Varför gjorde Stålmannens död att han äntligen kunde komma tillbaka?

JL flash
Filmens Flash (Ezra Miller) är en härligt konstig typ.

Den bästa karaktären i filmen är helt klart The Flash som bidrar med majoriteten av filmens skämt, varav flera är riktigt roliga. Jag har, hör och häpna, aldrig sett Batman-filmerna med Christian Bale,  och jag gillar verkligen Ben Affleck i rollen som Bruce Wayne. Riktigt mycket. Efter The Flash är det han som har roligast skämt som levereras utmärkt och lagom obekvämt. Cyborg är spännande till en början men blir snabbt ganska tråkig. Ryktena säger att en del av ändringarna i filmen hade att göra med att ändra tonen på Cyborg så att han skulle bli roligare, men då han ler kanske en gång i Justice League och har högst två repliker som skulle kunna tolkas som skämt så kan jag inte föreställa mig hur han var innan. Wonder Woman är bra. Hon är tuff. Hon har inte så mycket kul att göra i filmen trots att hon är Bruce Waynes partner i att hitta de andra hjältarna, och jag kan inte påstå att jag är speciellt förtjust i det flörtiga förhållandet de har.

Grejen med Aquaman som jag inte är så förtjust i är att han inte känns som en särskilt välutvecklad karaktär, men att det är meningen att man ska gilla honom bara för att han är så jävla tuff.

Grejen med Aquaman som jag inte är så förtjust i är att han inte känns som en särskilt välutvecklad karaktär, men att det är meningen att man ska gilla honom bara för att han är så jävla tuff. Jag erkänner att jag nästan föll för det när han halsar en flaska whisky, kastar den i marken och dyker ner i det stormiga havet, men hans attityd när han är tillsammans med de andra är så tröttsam och det blir snabbt tråkigt. Det är ett genomgående problem i filmen för det finns helt klart en del bra och intressanta idéer och scener, men ändå lyckas den vara ganska långtråkig. Om man älskar actionscener så kanske dessa ligger perfekt utspridda för att hålla ens intresse, men personligen har jag aldrig älskat action för actions skull. Något jag uppskattar med Marvels filmer är det alltid känns som att de är påhittiga och försöker göra oväntade och visuellt intressanta actionsekvenser, ofta fulla med humor. Wonder Woman gjorde också ett bra jobb där, i att skapa spännande action, men i Justice League är actionsekvenserna slagsmål och pang-pang följt av mer slagsmål och pang-pang utan någon finurlighet.

justice-league-aquaman-1038234-1280x0.png
Jason Momoa som tuffingen Arthur Curry, alias Aquaman.

Supermans roll i filmen vill jag inte säga för mycket om, men oj så tråkig karaktären är. Han är en av de figurer som skapades för åttio år sen, och trots att jag glatt följde Lois & Clark och Smallville en gång i tiden så har jag aldrig tyckt att det är självaste Stålis som varit attraktionen. Han är övermäktig och ingen kul filur, och närhelst någon lyckas skriva en intressant berättelse om honom så är det inte med hjälp av Stålmannen, det är trots Stålmannen. Den Superman som Justice League erbjuder är kanske den tråkigaste versionen jag sett hittills och knappast någonting som skulle få mig att vilja gå tillbaka och se vad han hade för sig i Man of Steel och Batman v Superman.

Justice Leauge är i slutändan en kompetent actionfilm som lyckas göra hela Avenger-grejen på sitt eget icke-mysiga DC-vis.

Justice Leauge är i slutändan en kompetent actionfilm som lyckas göra hela Avenger-grejen på sitt eget icke-mysiga DC-vis. Trots många roliga skämt så gör den allvarliga och mörka tonen dock att filmen ändå inte känns så kul. Justice League får helt klart tummen upp men kontrasten mot hur kul jag hade (båda gångerna) när jag såg Thor: Ragnarök är stor. Om man inte sett någon av de två filmerna och är sugen på att gå på bio nu i november skulle jag alla gånger rekommendera Thor.

Justice League har biopremiär idag!

Just nu på TVdags

Nyhet

FX läggs ner när Fox säljer – eller överraskar Disney & toksatsar?

15 december, 2017
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om strateg-Carl, zombiesåpa & vinterfinalens cliffhanger

15 december, 2017
Tablåtips 15/12

Bäst på tv i kväll: Kampen för ett jämställt Bollywood

15 december, 2017
Klipp

Nästa Falsk identitet-säsong starten på en Rysslandstrilogi?

15 december, 2017
Klipp

Se årets Trump-chock – apokalypsdårar i Vita huset: »Bara Putin kan rädda oss!«

15 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 15

Drabbande kvinnoporträtt & lågmäld melankoli i Certain Women

15 december, 2017
Kommentar

Fysisk saknad & psykiskt klick i kvällens Ensam mamma söker

14 december, 2017
Diskussion

Halvtid i SVT:s julkalender 2017: »De har lyckats få med allt jag gillar!«

14 december, 2017
Nyhet

Britannia, Mosaic & The Chi – här är alla nyheter på HBO Nordic i januari

14 december, 2017
Tablåtips 14/12

Bäst på tv i kväll: Tv-mys när Ernst hugger julgran

14 december, 2017
Nyhet

SVT minns Gösta Ekman med ny Jane Magnusson-dokumentär

14 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 14

Länge leve drottning Cersei – det är du som bär Game of Thrones

14 december, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel