TVdags analyserar finalen & tar personligt farväl

Jon Stewart var vår Moses vid det rödblå havet – tack för 16 år av The Daily Show!

The Daily Show with Jon Stewart finns inte mer. I natt ledde han sin sista sändning efter över 16 år bakom The Daily Show-skrivbordet. Vi fick se en relativt lågmäld final där, precis som förväntat, bakom-kulisserna-folket avtackades och de flesta av hans anmärkningsvärt framgångsrika framför-kulisserna-medarbetare återvände. New Jersey-kompisen Bruce Springsteen lirade i gång festen i slutminuterna. Inte så många överraskningar. Det starkaste ögonblicket var när Stephen Colbert kapade sändningen inför ett reklamavbrott och höll ett varmt tacktal till sin forne kollega å allas vägnar. Stewart blev så överraskad och känslosam att han liksom fysiskt försökte komma undan, och de framförde en märklig stolsdans där Stewart rullade omkring, förtvivlat duckande ömhetsbetygelserna och Colbert följde efter som en motande vallhund. Mycket rörande.

Stewart blev så överraskad och känslosam att han fysiskt försökte komma undan, de framförde en märklig stolsdans där Stewart rullade omkring, förtvivlat duckande Colberts ömhetsbetygelser.

Avslutningen var en sansad, men typisk, Stewart-monolog. Jag har sett amerikanska skribenter lyfta självklara jämförelser med de två nyliga avskeden från Letterman och Colbert, men för mig är det ett annat farväl som dyker upp i minnet först: Oprah Winfreys. I sitt allra sista program tog Winfrey avstamp i hur hon alltid velat bli lärare, och förundrad över hur hon via vägvalet som journalist ändå hamnade i »jordens största klassrum« gav hon sin sista föreläsning. Formulerade sitt eftermäle som hon ville se det: i upplysningens och folkbildningens anda. Eftersom, med motto lånat av Maya Angelou, »If you know better, you do better.«

Stewarts monolog kretsade, närbesläktat men något mer frankt, kring ett av hans mest använda ord: bullshit. Hur vår värld är genomsyrad av bullshit, och hur det är vår plikt och vårt nödvändiga ont att kämpa för att se igenom det. Inte ge efter utan granska och påpeka. »If you smell something, say something.«

Det är i den funktionen vi är många som har förlitat oss på Stewart. I vår nutida informationsflod, det strömmande hav som är amerikansk och internationell storpolitik där spinndoktorer seglar med färgglada vimplar för att distrahera oss från mörka sjömonster har han varit vår Moses. På vardagskvällarna har han lyft sin stav och visat oss den torrskodda bottnen så att vi kan promenera vidare utan att drunkna. Så har det känts. Inte för att vi alltid nödvändigtvis tycker likadant, men för att vi ser saker lite klarare. För tryggheten i en pålitlig ledsagare. Oavsett om man identifierar honom som motröst eller medröst så har den där rösten varit en av de skarpaste (och roligaste) och alltid kommit från en plats av integritet och ideologi.

På ett personligt plan slår det mig att mitt livs första blogginlägg var en länk till The Daily Show med det sofistikerade budskapet »Jon Stewart är het.« På ett sätt ramar han därför in min offentliga nätexistens och allt som hänt mig på grund av den, och det är så mycket att insikten är svindlande och ordlös. I stället återvänder jag till ett klipp som jag sett många gånger genom åren: Stewarts inledningsmonolog den första sändningen efter 9/11.

Det är inte ett okontroversiellt klipp. Jag mötte en av The Daily Shows grundare, Lizz Winstead, när hon var i Sverige 2013 och hon hade inte mycket till övers för Stewarts insats här. Hon tyckte att han var för ursäktande. Att han kom ut med böjd nacke inför något han aldrig borde behöva be om ursäkt för. Jag förstår hennes poäng. Det kanske förefaller motsägelsefullt och självundergrävande att be om ursäkt för att man sysslar med underhållning, att vara »ännu en skakad programledare«, att kalla tv »redundant« när man i nästa andetag lyfter skrattets betydelse i kris och poängterar vikten av fri satir. Men jag tror att han gjorde det enda han kunde göra i den situationen: han talade ur kroppen. Hjärtat, maggropen, ryggraden, vad du nu vill använda för metafor för att han bara öppnade munnen och lät allt som kändes därinne komma ut. Vi kan rymma många motstridiga tankar och åsikter (note to alla proffs- och hobbytyckare där ute som verkar ha glömt denna grundsanning) särskilt i en tid av omskakning. Hursomhelst, för mig var det inte budskapet i monologen som var det viktiga, då 2001. Det var uppriktigheten. Samhörigheten som skapades i att se någon gestalta den förvirring, sorg och uppgivenhet som man själv kände, och hur därför även mitt hopp kunde väckas via hans:

Nu är det ändå inte en insats i absolut kris som tydligast definierar hans roll, utan tvärtom den rutinmässiga kommentering han oförtrutet ägnat sig åt. Han beskrivs ofta som förnuftets röst, men som med överdriven tydlighet illustreras av klippet ovan så har hans förnuft alltid ackompanjerats av känsla. Ett drivet patos, ett till synes uppriktigt engagemang för ifrågasättande, bullshit-avslöjande och sanningssökande. Pretentiösa ord att klistra på en komiker, en programledare för ett underhållningsprogram, en clown vars första uppgift alltid varit att få oss att skratta, men i Jon Stewarts fall är högbröstigheten nog rättmätig.

Han vill i finalen själv prata om sitt farväl som endast en paus i en pågående dialog. Hans sista gäst, Louis CK, utbrast »Vad kul det ska bli att få se ett nytt Jon Stewart-program!« och det är en trösterik tanke. Men vi kommer förstås inte att få se honom igen i en motsvarande roll. Vad The Daily Show with Trevor Noah blir återstår att se. Visst ska man inte negligera en kollektiv redaktions roll men i det här fallet är det mindre av ett program som byter programledare och mer av ett program som dör och ett annat som föds. Vilket är helt rätt väg att gå, något annat hade varit otänkbart. För mig hade programmet hittills lika gärna kunnat heta The Jon Stewart Show. Trevor Noah har en profil väsensskild från sin föregångare. Han är ung och oerfaren men inget talar för att han inte skulle kunna göra ett gott jobb. Ge The Daily Show en mer internationell prägel?

Nåväl, det är tankar för en annan dag. I dag tackar vi Jon Stewart för 16 år av politisk satir och omistlig nutidskommentering och önskar honom all ro och lycka med framtida planer.

The Daily Show is dead – long live The Daily Show.

Just nu på TVdags

Klipp

Se nya videon för Haims »Right Now« – regisserad av Paul Thomas Anderson

28 april, 2017
Kommentar

The Handmaid's Tale – ett knytnävsslag rakt in i tryggheten

28 april, 2017
Streamingtips

Modine & Pfeiffer briljerar i Jonathan Demmes mysiga Gift med maffian

27 april, 2017
Nyhet

Kanalbristen blev för svår – Magine lägger ner sin tv-tjänst i Sverige

27 april, 2017
Tablåtips 27/4

Bäst på tv i kväll: Nytt avsnitt av SVT-dokun 30 liv i veckan

27 april, 2017
Nyhet

Årets bästa tv-nyhet! The Good Fight till HBO Nordic!

27 april, 2017
Klipp

Här dyker Noomi Rapace upp i Alien: Covenant-prologen The Crossing

27 april, 2017
Recension

The Handmaid's Tale är obehaglig och välgjord, men tyvärr lite för tråkig

26 april, 2017
Tablåtips 26/4

Bäst på tv i kväll: Aron Flam i folkbildande UR-serien Nationen

26 april, 2017
Kommentar

Hot Girls Wanted: Turned On – Netflix nya porrdokumentär är tvivelaktig & ansvarslös

26 april, 2017
Recension

Guardians of the Galaxy vol. 2 – mer av samma med extra allt!

26 april, 2017
Tablåtips 25/4

Bäst på tv i kväll: GW:s nya succéprogram i TV4

25 april, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel