Recension

Intrikat & elegant om relationer & musik i jazzdokun I Called Him Morgan

Betyg 4 av 5

Den 18 februari 1972 drog en våldsam snöstorm in över New York. Det var lördag, och meterhöga snödrivor och en pinande vind gjorde att de flesta som kunde höll sig inomhus. Men ett gäng ihärdiga jazzdiggare hade ändå tagit sig till Slug's, en liten klubb på Lower East Side. Man kan förstå varför – Lee Morgan skulle ju spela där med sitt band.

Spelningen gick bra, stämningen var god, men under en paus mellan bandets två pass uppstod något slags bråk mellan Lee och hans fru Helen, som för ovanlighetens skull hade tagit sig ner till södra Manhattan från The Bronx för att se Lee spela. Bråket slutade med att Helen drog en revolver och sköt sin man. På grund av ovädret tog det en evighet för ambulansen att komma fram till klubben. Under tiden hann Lee Morgan dö av blodförlust. Han var 33 år gammal.

Hur kunde detta ske? Vad ledde fram till händelsen? Och vad blev dess konsekvenser? Det är frågor som den svenske dokumentärfilmaren Kasper Collin tar sig an i I Called Him Morgan, en både intrikat och elegant berättelse som börjar den där bistra vinternatten 1972, hoppar tillbaka ett par decennier till huvudpersonernas uppväxt, följer Lees och Helens först parallella och sedan sammantvinnade livstrådar, och jobbar sig successivt framåt mot den tragiska dödsskjutningen.

När jag som tonåring började lyssna på Lee Morgan visste jag inte så mycket om honom. Jag visste att han var mycket ung när han slog igenom, jag visste att han var ung när han dog – och jag visste att hans musik var bland den bästa jazz jag någonsin hört. Han var den trumpetare som intresserade mig allra mest på den tiden. Det är meningslöst att jämföra musiker, jag vet, men medan jag kunde beundra Miles Davis perfekta teknik och coola kontroll, gjorde Miles mig aldrig lika sprudlande glad som Morgan gjorde med sin explosiva, energiska bop. Sättet som han liksom kastar sig ut i solot på Art Blakeys Moanin' – det blir jag aldrig trött på.

icalledhimmorgan2-1600x900-c-default

Morgan började i Dizzie Gillespies orkester som artonåring, hoppade över till Blakey och dennes Jazz Messengers efter något år, och spelade kontinuerligt in massor av skivor, antingen under eget namn eller som medmusiker i kompisars band, fram till sin död. (Tre favoriter: The Sidewinder, Search for the New Land, The Procrastinator.) Och när man väl hört hans sound är det omöjligt att inte känna igen det – gissningsvis var det på Coltranes Blue Train jag hörde honom allra första gången. Den spelade in 1957 – då var Morgan nitton.

Det som gör I Called Him Morgan till så mycket mer än en traditionell musikdokumentär är filmens lika stora fokus på Helen Morgan.

Det som gör I Called Him Morgan till så mycket mer än en traditionell musikdokumentär är dock filmens lika stora fokus på Helen Morgan. Det här är berättelsen om både Lee och Helen, som individer och som par. Helen hade en extremt tuff uppväxt i ett fattigt North Carolina, fick tidigt barn två gånger om – som hennes föräldrar fick ta hand om – och hamnade sent omsider i New York, där hon som outbildad, svart kvinna inte direkt kunde välja och vraka bland jobben. På något sätt lyckades hon överleva, fick ett stort socialt umgänge och började fixa middagar och fester i sin lägenhet där musiker, konstnärer och andra spännande människor dök upp. Det var så hon träffade Lee.

Lee and Helen Morgan in their Bronx apartment, early 1970s. Photographer: Val Wilmer
Lee och Helen Morgan i deras lägenhet i Bronx, tidigt 1970-tal. Foto: Val Wilmer

Helen och Lee var ett ganska udda par, till synes väldigt olika som personer, och som åskådare på behörigt avstånd är det frestande att fantisera kring deras stora åldersskillnad (hon var fjorton år äldre än honom) och hur relationen stundtals tycktes likna ett mor-son-förhållande snarare än ett romantiskt dito – Helen agerade ofta Lees de facto manager och var också den som ryckte upp honom ur ett drogmissbruk. Tack och lov ägnar sig inte Collin särskilt mycket åt den typen av spekulationer, och intervjuobjekten – bland dem pigga åttioplusaren Wayne Shorter – avhåller sig mestadels också från det, och konstaterar att paret verkligen älskade varandra. Helen kommer också till tals, genom en bandad intervju som gjordes kort innan hennes död 1996, och som Collin använder sig smart och smakfullt av.

Helen och Lee var ett ganska udda par, till synes väldigt olika som personer, och som åskådare på behörigt avstånd är det frestande att fantisera kring deras stora åldersskillnad (hon var fjorton år äldre än honom) och hur relationen stundtals tycktes likna ett mor-son-förhållande snarare än ett romantiskt dito.

Dödsskjutningen 1972 kastar såklart sin skugga över filmen, och när den närmar sig (igen) gör den det med en ödesmättad ofrånkomlighet. Tragedin är ett faktum innan den ens inträffar. Även här är jag tacksam för Collins återhållsamhet; vi utsätts inte för någon löjlig dramatisering av händelsen eller några »animerade« stillbilder av det slag som överanvänts inom dokumentärfilmen de senaste åren. Collin litar på att händelsen i sig är stark nog utan att behöva använda sig av billiga tricks. Han har helt rätt.

Morgan

Om det är någon dimension jag saknar i I Called Him Morgan så är det en kontextuell – jag skulle vilja att den på ett ännu mer kraftfullt sätt cementerade Morgan som den betydelsefulla och fantastiska musiker han faktiskt var. Vilka klassiska inspelningar han medverkade på, vilka stilbildande album han själv spelade in. Med filmen skrivs så att säga Morgans officiella historia för en större publik, och den berättelsen kan med lite otur reducera honom till »en bra jazzmusiker som sköts till döds av sin fru«. Å andra sidan innebär denna rörande, välkonstruerade film troligtvis att fler får upp ögonen för en av jazzens främsta.

I Called Him Morgan har biopremiär idag.

Just nu på TVdags

Diskussion

Halvtid i SVT:s julkalender 2017: »De har lyckats få med allt jag gillar!«

14 december, 2017
Nyhet

Britannia, Mosaic & The Chi – här är alla nyheter på HBO Nordic i januari

14 december, 2017
Tablåtips 14/12

Bäst på tv i kväll: Tv-mys när Ernst hugger julgran

14 december, 2017
Nyhet

SVT minns Gösta Ekman med ny Jane Magnusson-dokumentär

14 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 14

Länge leve drottning Cersei – det är du som bär Game of Thrones

14 december, 2017
Kommentar

Tårar, förälskelser & någon som vill spy i veckans Bonde söker fru

13 december, 2017
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vi börjar peppa inför Oscarsracet

13 december, 2017
Tablåtips 13/12

Bäst på tv i kväll: Tomten är far till alla barnen

13 december, 2017
Test

Nya HBO Nordic lanserat – men oj, vad mycket det återstår att göra

13 december, 2017
Spoilerspecial

Vi har sett Star Wars: The Last Jedi – nu snackar vi!

13 december, 2017
Klipp

»Go home!« Se Mika Brzezinski skälla ut Trump, Melania & Ivanka för Vita husets sexism

13 december, 2017
TVdags-kalendern lucka 13

Natalie Portman strålande som en av 1900-talets största ikoner i Jackie

13 december, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel