Kommentar

Innan vi dör håller in i det sista – med årets största WTF-ögonblick i svensk tv

Först kändes den – »WTF-scenen« som avslutade förra veckans avsnitt av Innan vi dör – lite som när Bobby plötsligt, efter att ha varit död i 20 avsnitt, klev ut ur duschen i Dallas. Och det är en liknelse jag faktiskt skulle vilja inleda med att dröja lite vid.

Det var ju både en av 1900-talets största ologiska blåsningar (bara för att Patrick Duffy ville hoppa in i serien igen, efter att ha slutet året innan), och ett av tv-historiens mest klassiska WTF-ögonblick, och som sådant ett uttryck för tv-dramats egen inbyggda WTF-faktor. Att producera tv-serier är ju något helt annat än att göra film. Produktionen är mycket mer utdragen, kontrakt med kreatörer är på längre tid och måste inte sällan omförhandlas, processen är ständigt mer utsatt för budgetbegränsningar och oförutsedda skiftningar i förutsättningarna. Det är en organisk högrisk-business som både gör tv-dramakulturen extra spännande och ger den en extra meta-dimension av inte bara acceptans för skavanker och »tv-lösningar« utan gör dessa till en kvalitet och en kulturförståelse i sig.

Illusionsspelet var ju så mycket större, våghalsigare, än vi först anade, infiltrationsplanen är en helt annan än den vi förletts att tro.

Vi har haft ett litet gäng läsare här på TVdags som tjatat om logiska luckor, gissningsvis för att övertyga oss om att Innan vi dör inte direkt är någon The Wire. Vilket de i sådana fall haft rätt i. Och den är sannerligen ingen Line of Duty heller, även om avslutningen i kvällens final (som pekar mot en säsong 2!) inspirerats av Jed Mercurios BBC-mästerverk.

Men den är ändå den bästa, roligaste, modernaste polisserien vi sett i svensk tv – unikt underhållande och med förmågan att skapa det där jättesuget i huvudet efter nästa avsnitt nu. Det enda jag kan komma på att göra en direkt jämförelse med är Lars Lundströms Tusenbröder mellan 2002 och 2007.

I centrum har vi då dels en underbart komplex intrig (som dessutom lurat oss grundligt), dels hur relationspsykolgin på flera nivåer livgett denna intrig (i synnerhet, förstås, sampelet mellan Marie Richardsons och Adam Pålssons mor och son). Men det allra bästa var ändå förra veckans extrema kurvtagning innan upploppet – modet att satsa allt i en acceleration, en omkörning på fel sida: WTF-ögonblicket.

Så här beskrev jag intrigen efter premiären, utan att fatta hur rätt ute jag var men samtidigt way off:

»Det är ett stenhårt psykologiskt illusionsspel vars dödsoffer snart får Stockholmspolisens mordutredare på delvis rätt spår. Delvis, därför att polisen visar sig ha en infiltratör. Men den har också en egen infiltratör hos den kroatiska maffian. Och det är här manusförfattarna verkligen excellerar i intrigmakande finmekanik.«

Illusionsspelet var ju så mycket större, våghalsigare, än vi först anade. Och mycket av den småttiga kritiken mot serien faller härvidlag, som jag ser det. Att serien inte skildrar någon särskilt vass poliskår stod ju klart redan tidigare – Marie och gänget är praktiskt taget klåpare – men vad vi ser mot slutet är hur den kroatiska familjen tar över det psykologiska greppet från mor-och-son-grejen, hur infiltrationsplanen är en helt annan än den vi förletts att tro, och hur Bobby i Dallas dunstar i duschen igen (WTF-intrigen håller förvånansvärt väl!) medan chock efter chock detonerar under finalavsnittet så att tv-popcornen yr som myskonfetti i soffan.

Ja, jag menar faktiskt bokstavligt.

Hemma hos oss såg vi en förhandsstream av finalen tidigare i veckan, och vid ett tillfälle inte bara jublade jag högt utan slog även till en soffkudde så att det fick bli dammsugning efter snacks efteråt. Men det var det värt.

Och jag njöt storligen under slutsekvenserna där det läggs upp för en säsong 2 – på ett rättframt sätt som vi praktiskt taget aldrig ser i svenska serier. Man har gått all-in på att göra det man verkligen velat göra, fullt ut, inklusive ett Line of Duty-upplägg. Och helt utan commitment från SVT, förutsätter jag – SVT jobbar nämligen inte med underhandslöften om fler säsonger överhuvudtaget.

Men att döma av tittarsiffrorna och de sociala flödena är Innan vi dör lika publikälskad som Bron. De senaste avsnitten har legat stadigt på runt 1,3 miljoner tittare, vilket dessutom är högt över vad Bron låg på under säsong 1.

Så … visst blir det en säsong 2 av Innan vi dör.

Det tionde och sista avsnittet av Innan vi dör sänds på SVT1 i kväll kl 21.

Just nu på TVdags

1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018
Fotboll

Bästa VM-uppladdningen? Här är alla SVT:s VM-krönikor sedan 1982

22 maj, 2018
Recension

Sanningen om de asylsökande som inte ville gå av bussen – nypremiär för viktig SVT-serie

22 maj, 2018
Kommentar

Debattör stoppad igen – SVT:s beröringsskräck med rasism är ett public service-svek

22 maj, 2018
Recension

The Alienist: Bestialiska pojkmord i sekelskiftesmiljö

22 maj, 2018
Trailer

I höst kommer Mowgli – men vem vill se ännu en Djungelboken-version?

21 maj, 2018
Kommentar

Prinsbröllopet: saga eller spektakel? Javisst, och bra tv!

20 maj, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Brittiska Innocent är årets mest perfekta kriminalminiserie

20 maj, 2018
Klipp

Se chockstoryn om hur Trump beordrat USA:s postchef att hämnas på Washington Post

19 maj, 2018
Porträtt

TVdags träffar Cilla Jackert – manusgeniet bakom Spung & SVT Play-aktuella Lite som du

18 maj, 2018
Recension

Premiär för Rowlings CB Strike – men varför bränna av 3 böcker på 7 avsnitt?

18 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel