Kommentar

Hynek Pallas om Guldbaggen-thrillern alla missar

När jag växte upp fanns det fortfarande kvasiintellektuella killar som gärna koketterade med att de inte läste kvinnliga författare. De var nog redan då en utdöende sort, ändå kom jag under morgonens läsning av Guldbaggekommentarerna att tänka på just dem.

Jag mindes dem när jag såg krönikörsilskan över att prisfördelningen i år inte slutade med att en kvinna fick det största priset – att inte Amanda Kernell och Sameblod gick hem med baggen för bästa film. Inte bara det. Denna kvinna snuvades på priset av en film om en polis. En thriller!

I ett land som i flera år har bönat och bett om den breda kvalitetsfilmen så kommer det en thriller med ambitioner, och de som är satta att hjälpa den fram gör det inte.

Före galan skrev jag lite raljerande att det som vanligt inte finns något väsentligt att säga om Guldbaggen i sig. Det gör det ju inte. Desto mer om de tre riktigt bra filmer som tävlade i slutfemman: Sameblod, The Nile Hilton Incident och The Square. Det är ovanligt med tre sinsemellan så olika och bra svenska filmer på ett år. Filmer som rönt framgångar på utländska biografer, inhemska biografer (inte alla, vilket jag ska återkomma till) och fått några av världens störst filmpriser.

Men jag fick fel. För med näsan i ett visst slags böcker missar de flesta några av de riktigt stora sakerna som hände i går kväll.

För det första. Naturligtvis hade det varit roligt om Amanda Kernell också hade tagit emot priset för Bästa film. Det hade för övrigt varit roligt om Ruben Östlund plockat hem det också. Men bitterheten över det tycks sudda ut en riktigt stor sak som hände strax innan.

Biopublikens pris har delats ut sedan 2007. Det har uteslutande gått till filmer om riddare, deckare, hundraåringar, hundraettåringar, Micke, Ove och Veronica. Samtliga regissörer är män. De flesta av filmerna har också något annat gemensamt: de är publikdragare och (med svenska mått mätt) kassakor.

Och för att vara tydliga: Det verkligt problematiska ledet i svenska film är i dag knappast att övertyga kritiker och andra kvalitetsbedömare om att också kvinnor kan göra bra film – till och med Guldbaggejuryn insåg det tre år på raken med Apflickorna, Äta, sova, dö och Återträffen – utan att få finansiärer att hosta upp lika mycket deg med en kvinna i regissörsstolen. Det har, vet den som noga har följt diskussioner om svårigheter att nå en fördelning bland regissörer, återkommande pekats i produktions- och finansiärsriktning när den frågans vita fläckar har kommit på tal.

sameblod

Därför är biopublikens pris till Amanda Kernells Sameblod stort och riktigt, riktigt banbrytande.

Det fanns en, eller snarare två, saker till jag reagerade på igår, med viss bestörtning. Det första var att flera kommentarer kring The Nile Hilton Incident lyckades med konststycket att (kanske utan att i alla fall mena det) nedvärdera filmen med att den var en thriller. Genre-bashing kanske man kunde vänta sig av samma litterära idioter som vägrade läsa kvinnor – de brukade också sky deckare. Men just filmkritikens relation till genren borde inte vara tyngd av komplex. Redan kritikerna i franska filmvågen lyfte på 1950-talet Hollywoodregissörer från skräp till konst: regissörer som Alfred Hitchcock, Howard Hawks, Nicholas Ray eller Fritz Lang.

Så »thriller« är knappast något att spotta på. Tvärtom. Det är kritikerns jobb att se vad själva genren och dess atmosfär, thrillern eller neo-noiren, har för funktion för filmen och karaktären. (Något som är en självklarhet i läsningar av regissörerna ovan och deras filmer).

För det andra: Om man redan sällat sig till dem som kritiserar valet av pristagare på grund av kön och bakgrund, kunde man väl omfamna samma tänkande för att se vem som faktiskt vann priset för Bästa film och hur det samspelar med filmen i fråga. Ändå är The Nile Hilton Incident den minst diskuterade och analyserade av årets bästa svenska filmer.

Det har – vet den som följt diskussioner om svårigheter att nå en fördelning bland regissörer – återkommande pekats i produktions- och finansiärsriktning när den frågans vita fläckar kommit på tal. Därför är biopublikens pris riktigt banbrytande.

Tarik Saleh är förvisso född i Sverige, men regissörens far är från Egypten och Tarik Saleh har tillbringat tid med bland annat studier där. Jag har haft en liknande relation till mitt tidigare hemland – socialiserad i det svenska samhället men med starka band till språk och liv i Tjeckien – och eventuellt är det därför jag redan första gången jag såg The Nile Hilton Incident reagerade väldigt kraftigt på vad denna »thriller« berättar. Den uppvaknande huvudpersonen kanske kan ses som ett alter ego för Saleh själv. Vad vet jag. Jag valde en spegling när jag såg den, för någon som vaknar upp för hur korrupta samhällen fungerar.

Kanske är denna atmosfär svår att se som annat än thriller-fiktion för många. Men är man intimt bekant med hur korrupta samhällen förstörs av detta, politiskt, i institutioner och i individer, så har The Nile Hilton Incident en sann tonträff som lika gärna kunde komma ur någon av Tarik Salehs tidigare dokumentärfilmer. Att filmen dessutom innehåller den sorg man känner för att se länder som på något sätt är en del av en slitas upp i samhällsväven är magiskt. Hur många av er kan för övrigt föreställa er den uppoffring som The Nile Hilton Incident sannolikt betyder för regissören – priset är att kanske aldrig mer kunna sätta sin fot i ett av sina länder.

Det har därför varit särskilt svårt för mig att följa hur styvmoderligt The Nile Hilton Incident har behandlats på hemmaplan sedan långt före premiär. I ett land som i flera år har bönat och bett om den breda kvalitetsfilmen så kommer det en thriller med ambitioner, och de som är satta att hjälpa den fram gör det inte. För trots utländska applåder ända sedan Sundance – en signal om att detta var något särskilt – så fick The Nile Hilton Incident när det var dags för biografstöd från SFI pengar som motsvarade en uppskattning på 10 000 besökare. Filmen exploderade sedan på franska biografer och hyllades av franska kritiker (som sagt: traditionen av att hylla både arthouse och genre – vilket är filmens kärna – lever än). Men i Sverige har den setts av blott dryga 30 000 besökare. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? I Stockholms innerstad finns det dagen efter galan bara en kvällsvisning av gårdagens Guldbagge-vinnare.

Och det finns mer att säga för den som vill se kroppar, ursprung och politik: Saleh har vispat upp denna mörka atmosfär med och kring Fares Fares. Årets bästa svenska skådespelarprestation står inte en Skarsgård för, utan en kille som kom till Sverige som 14-åring från ett inbördeskrig. Idag är han ett av våra största internationella filmnamn och växer några tum för varje roll. Just i år, när hatet mot tonåringar som flyr Fares grannland för ett nytt liv i Sverige bara tilltar i styrka, är det en detalj att särskilt minnas.

Sammantaget är det omvälvande filmskapande inte enbart på grund av var Saleh (eller Fares) kommer ifrån. Utan att han precis som Amanda Kernell med sin suveräna berättelse har byggt en historia som förhåller sig till detta ursprung. Det är stort.

Och att kritiker inte bättre förstår att den första sant övernationella filmen av en svensk regissör som själv har sådan bakgrund belönades i går – det är trist.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: BBC:s The Split är en uppenbarelse – kvinnor gör bättre tv än män

27 maj, 2018
Talkshow

Graham Norton i SVT – upptäck världens gemytligaste talkshow

26 maj, 2018
Kommentar

Vi kanske borde sluta debattera Woody Allen utifrån barnens berättelser?

26 maj, 2018
Klipp

Ramadan-special: Briljant islam-kritik av Orrenius – se tonåringens starka vittnesmål

26 maj, 2018
Klipp

Det var Trump som spionerade på Obama – se chockreportaget om Black Cube

26 maj, 2018
Recension

Schumers romcom I Feel Pretty – småkul men med grumliga budskap

25 maj, 2018
Pop Culture Confidential

I podden: Craig Mazin om skrivande, Weinsteins & HBO:s Chernobyl

24 maj, 2018
Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel