TVdags listar film- och tv-året 2016

Höjdpunkter & lågvattenmärken – Martin Degrell summerar sitt filmexperiment för 2016

Som cineast ställs man ständigt inför samma lyxdilemma: vad ska man se härnäst? En fråga som blir mer och mer relevant för varje år som går, allt eftersom gamla filmer dammas av och ges ut på nytt, nya filmer produceras snabbare än man hinner se dem och mediekanalerna svämmar över av innehåll. Vad lägger man krutet på? Hur väljer man i detta jätteutbud? Allmän beslutsångest gör inte direkt saken lättare. Jag tycker därför att det är både kul och behändigt att skaffa något slags godtycklig inriktning på mitt filmtittande, åtminstone periodvis. I början av 2016 bestämde jag mig för att någon månad under året bara se filmer med siffror i titlarna. Varför? Tja, varför inte? Ett tema så gott som något annat. Året dessförinnan såg jag under en dryg månad bara filmer med ett ord i titeln.

Här följer några höjdpunkter, och lågvattenmärken, från 2016 års sifferfilmsexperiment.

10 Cloverfield Lane (Dan Trachtenberg, 2016)

Klyftig twist på bunker/abduction-temat (se även Room och den helt överlägsna Michael) som står och faller med publikens villighet att hänga med i svängarna och acceptera den allt mer high concept-upptrissade handlingen. Onödig koppling till Cloverfield som egentligen bara distraherar (om man känner till den) eller inte betyder nånting (om man inte känner till den). Mary Elizabeth Winstead är mycket bra, liksom John Goodman.

10 Rillington Place (Richard Fleischer, 1971) (Bilden)

Superdeppigt verklighetsbaserat seriemördardrama i gråblaskigt London direkt efter andra världskriget. Richard Attenborough är superb och extremt obehaglig som den empatistörde John Christie – hans tysta, timida röst påminner mig om Frankensteins fåniga monster i Penny Dreadful. Dessutom är John Hurt fenomenal i rollen som den simple Evans, som Christie manipulerar och duperar. En film om klass, förnekelse och kontroll. Filmen ledde mig för övrigt till ett fullständigt uppslukande wiki-hål om bödeln Albert Pierrepoint.

20 000 Leagues Under the Sea (Richard Fleischer, 1954)

Denna Jules Verne-filmatisering erbjuder både undervattensscener och specialeffekter som åldrats med värdighet – överhuvudtaget är det en påkostad produktion (dessutom första science fiction-filmen i CinemaScope). Något som åldrats sämre är de magstarka scenerna när Nemo och hans besättning glatt fångar sköldpaddor och andra djur i naturens »överdådiga skafferi« (se även Louis Malles nästan samtida Cousteau-dokumentär Le monde du silence för liknande attityd om naturens »oändliga« resurser). Och varför dessa farsartade comic relief-scener? Varför ett uselt sångnummer med Kirk Douglas, denna tämligen endimensionella skådis som till och med utklassas av sälen Esmeralda flera gånger om? Det ingick i matinépaketet, antar jag. James Mason som Nemo hams it up som vanligt och spelar dramatiskt Bach på sin orgel. Tack och lov finns även Peter Lorre på plats och skänker lite psykologisk realism till dramat i sin roll som nedtonad medhjälpare.

99 River Street (Phil Karlson, 1953)

John Payne är en fattigmans-Cary Grant som dras in i kriminell härva i denna sympatiska kött-och-potatis-noir som är pepprad med repliker av typen »Spill, punk – or I'll splash your brains out!«. Good enough for me.

Badge 373 (Howard Koch, 1973)

En rasistisk polis våta dröm om en kompromisslös kriminalare i New York som motarbetas av chefer och spöar buset. Minns ni Eddie Egan, den hårdföre NY-snuten som var förebilden för Popeye Doyle i The French Connection? Den här filmen bygger på hans (säkerligen broderade) brottsbekämparberättelser. En alltid pålitlig Robert Duvall spelar Egan (som själv gör en bisarr cameo som poliskapten). Ser bitvis ut som ett beställningsjobb, gjort för att skönmåla Egans dubiösa inställning till jobbet och det samhälle han svurit att beskydda. Dock fantastiska miljöer – New York på sitt mest skitiga, regniga, avtändande humör. Filmen gjordes mitt under blaxploitationvågen – svårt att inte se det som en motreaktion. Innehåller även följande obetalbara replikskifte. Duvall har precis klampat in på en restaurang och möts av hovmästaren:

Duvall: »How many cars can you park in this dump?«
Hovmästaren: »What do you mean?«
Duvall: »I mean that if you touch me again, I'm gonna turn this place into a fucking garage!«

Child 44 (Daniel Espinosa, 2015)

Det har påpekats av andra kritiska anmälare, men det tål att upprepas: alla dessa bisarra ryska accenter! Tom Hardy, Noomi Rapace, Gary Oldman och de andra pratar inte ryska så mycket som undermålig engelska med kraftig rysk brytning, vi ska alltså förstå det som att dessa infödda ryssars modersmålskunskap ligger max på turistnivå, med tappade ord, avig meningsbyggnad, osv. Det uppstår total kognitiv dissonans när högt uppsatta officerare, kvalificerade mordutredare och andra stapplar fram fraser av slaget »Is eight year old boy, yes?«. Det låter mer Borat än KGB. Annars: ambitiös storproduktion som kollapsar under sin egen vikt. Flera bortslarvade begåvade skådisar. Men kapitalfelet är att all spänning i mordutredningen uteblir och vi lämnas med en seg, lång och tempofattig kriminalthriller.

The Four Feathers (Zoltan Korda, 1939)

Det handlar mycket om hederskodex, ära och uppblåst manlighet i det här påkostade kostymdramat, baserat på A.E.W. Masons bok från 1902. Harry Faversham, uppvuxen i militärfamilj och motvillig officer i brittiska armén, får kalla fötter inför sin tjänstgöring och kastar in handduken strax innan avfärd mot Sudan, varpå hans vänner skickar honom fjädrar som symbol för hans förräderi och deras absoluta avståndstagande. Harry måste därefter försöka återupprätta sitt goda namn. Det är, naturligtvis, en skitkonflikt sprungen ur en kvävande överklassmiljö som leder till denna orimliga splittring bland av nationalism korrupta vänner. Filmen skildrar ett Storbritannien på sitt mest vulgära imperiehumör, en krigsnation där kanonmat under pompa och ståt glatt marscherar ut i världen till en säker död – det finns något perverst över det hela. Inte för att filmen förstår detta. Historien presenteras som moraliskt komplex men det är en chimär; samtidigt som Harrys vänners symboliska fjädrar är hårresande, juvenila, utslag av febrig nationalism och malplacerad heder, så behöver Harry i slutändan ändå bevisa sitt faktiska mod genom att helt backa från sin påstådda feghet och gå ut i strid, om än förklädd. Historien förräder Harry, lämnar honom i sticket: för en man i hans position går det inte att vara en fegis, då är du inte en man, inte en patriot, då är du svag, antytt feminin, svår. Och då har du inget existensberättigande. Så vem är det som vinner eller behåller sin heder här egentligen, vem är det som står fast vid sina principer? Jo, de fjäderöverlämnande vännerna. Och berättelsen tycks tycka det är sant och rätt. Vilket är en ohyggligt deppig slutkläm. Harrys mesiga fästmö, som blir en passiv påhejare av fjäderleken, är helt fast i det patriarkala militärindustriella överklasskomplexet, to coin a phrase. Fantastiska miljöer dock, filmen är delvis inspelad på plats i Sudan.

The House of 1,000 Dolls (Jeremy Summers, 1967)

Reabacks-Vincent Price. Inleder starkt med en kameravinkel som i manuset antagligen kallades »POV: lik i kista«. Följer sedan upp med spännande Algiers-miljöer men tappar snart tempo. Innehåller en knasig, jättelång jakt som avslutas med töntigt men otroligt omständligt utpressningsbrev. Naturligtvis avslutas det hela med en obegriplig twist.

The Loved One (Tony Richardson, 1965)

I många kretsar en älskad kultfilm, men från ett nutida perspektiv en väldigt tam satir, seg och tempofattig, och den tar nästan en timme på sig att komma fram till den kyrkomiljö som är central för historien. Huvudpersonen är en oerhört osympatisk, pojkaktig fjant med Beatles-frisyr och pervotendenser, som vägrar ta något på allvar, lite som filmen själv. Det finns överlag något löjligt över mycket av handlingen, ett slags spexigt fåneri som känns väldigt sextiotal och som gör att ingenting känns på riktigt eller att något står på spel. Innehåller en rad distraherande cameos – Liberace är dock strålande som begravningsentreprenör. De lyxiga popmiljöerna i Hollywood är härligt plastiga, och överlag är miljöerna betydligt mer spännande att studera än handlingen. Ska man se filmen idag och få ut något av den bör man nog närma sig den utifrån perspektivet tidsdokument.

Movie 43 (diverse regissörer, 2013)

Urusel sketchfilm från en handfull olika regissörer, helt utan röd tråd – men den är på inget sätt lika avgrundsdjupt dålig som den hänsynslösa kritiken mot filmen gjorde gällande när den hade premiär. Istället är det här uselt och fejk-upprörande på samma sätt som mycket på Saturday Night Live eller Funny or Die eller College Humor eller vad som helst inom sketchvärlden, i synnerhet på nätet. Att det är stjärnor i flera roller gör att filmen sticker ut något, men detta är ungefär vad Ferrell och McKay och co ägnar sig helhjärtat åt på sina humorkanaler. Kardinalfelet och dödssynden denna antologifilm gör är snarast att den hade ambitionen att bli en riktig, hel film istället för en massa youtube-klipp. Inga humorantologifilmer har funkat, någonsin – och de är superojämna allihop, precis som en sketchshow, se SNL! Men på något sätt är våra förväntningar lägre, eller annorlunda kalibrerade, när det gäller sketch i filmformat. Vi förväntar oss plötsligt konsekvens, stringens, bibehållen kvalitet. Det kommer vi aldrig att få. Och filmer som Movie 43, i den mån de fortfarande produceras, kommer aldrig att kunna leverera. Det är skit, men även skit behöver lite respekt ibland.

The Number 23 (Joel Schumacher, 2007)

Självklart var jag tvungen att kolla på den här – kanske den enda filmen med direkt numerologisk handling av de jag sett! Och därtill väldigt hånad. Inte direkt oförtjänt. Jag menar, en hysteriskt paranoid thriller med svårt Seven-komplex och med en galen, saxofonspelande Jim Carrey som ser siffror och sammanhang överallt – hur kan man inte hatälska den? Full av idiotgrejer, och löjeväckande obegriplig. När repliken »She didn't understand, which was fine because neither did I« är det som att filmen gör high-five med sin egen publik. Tonen är Seven, innehållet är Bananas.

Panic in Year Zero! (Ray Milland, 1962)

Tidstypisk atomvapenskräck av och med Ray Milland, som spelar rekorderlig kärnfamiljsfar på campingsemester i den kaliforniska vildmarken när katastrofen plötsligt inträffar – ett svampmoln på horisonten visar ett Los Angeles förintat av en atombomb. Millands familj är overkligt samlade med tanke på det inträffade, och nästan helt utan interna konflikter – ingen panik här inte. Utan tvekan en idealfamilj. Men familjen skänker inte en tanke åt sina medmänniskor; de är omedelbart egoistiska, noll sympati för andra överlevare. Samhället tycks direkt förfalla till ensam-är-stark-läge. Samtidigt är förnekelsen stor – familjens diskussioner handlar nästan inte alls om det faktum att halva USA troligtvis är sönderbombat, istället insisterar de på business as usual för att upprätthålla illusionen av civilisation – männen i familjen ska till exempel även fortsättningsvis raka sig varje dag. Och den truliga tonårsdottern kör det klassiskt bortskämda »men buhu, det är så tråkigt här ute i vildmarken« samtidigt som världen brinner. Filmen genomsyras av en cynisk, deppig paranoia – detta att tro det allra värsta om människan, förutsätta att alla andra är barbarer med vedervärdiga intentioner, istället för att (likt familjen själv) bara vilja överleva. Av filmen får vi också lära oss att det viktigaste att skaffa sig när världen förstörts av kärnvapen är handeldvapen. Efter en dag råder total anarki.

Phase IV (Saul Bass, 1974)

Förtextfantomen Saul Bass enda film som regissör är ingen jättehit – i princip är det en creature feature men med vissa arthouse-ambitioner. Att den är inspelad post-2001 är tydligt. Gjord i England men ska föreställa Arizona. Två av tre huvudaktörer är britter med usla amerikanska accenter. Dock inte utan förtjänster – en teoretisk, tänkande, analyserande monsterfilm av minst sagt ovanligt slag.

Private Hell 36 (Don Siegel, 1954)

Hårdkokt thriller med okonventionell berättarstruktur. Tar god tid på sig att komma till saken – trots kort speltid tar det nästan fyrtio minuter innan filmen hittar fram till det den faktiskt handlar om, och sedan går det undan på väg mot undergången. Strukturen kan upplevas som förvirrande, men jag tror den är medveten; man sugs in i handlingen och letar efter ett fokus långt innan filmens konturer är skarpa. Ida Lupino spelar ärrad nattklubbssångerska med begränsad talang och tuff inställning till äktenskap (»Rice is for eating, not throwing!«). Producerad av den företagsamma Lupino och hennes dåvarande man på gemensamma produktionsbolaget The Filmakers. Lustigt nog är det här inte ens Don Siegels bästa film från 1954, hans Riot in Cell Block 11 (ännu en sifferfilm!) är egentligen att föredra. Innehåller för övrigt ett par intressanta och för tiden kavata gayanspelningar och är säkert tacksam att tolkas från ett queerperspektiv – repliker som »It's the first time I ever lost a man to a man« ber om en närmare läsning.

Seven Brides for Seven Brothers (Stanley Donen, 1954)

Skojfrisk technicolormusikal om sju ogifta skogshuggarbröder i Oregon som kidnappar lika många kvinnor från en närbelägen by och tvingar dem till äktenskap! Det låter väl underhållande och härligt? Jag hade ingen aning om att denna tämligen älskade amerikanska musikal hade en så brutal handling (den bygger för övrigt på den mysiga antika legenden om Sabinskornas bortrövande). 1954 var det inget att höja på ögonbrynen åt, men med dagens mått mätt – och kom igen, säkerligen då också?!? – är det en smått chockerande historia. Och det blir så mycket värre när brödernas plan presenteras som både vettig och helfestlig. Visst protesterar tjejerna när de nattetid rövas bort av främmande män, men efter ett antal månader i fångenskap tinar de upp och gängar sig med varsin broder. Bröderna är å sin sida övertygade om att de har rätten på sin sida, att de löser mångas problem med sitt handfasta agerande – och mycket riktigt, i slutändan lönar sig deras barbariska beteende. Föreställ er en liknande film idag.

The Thing with Two Heads (Lee Frost, 1972)

Rasistisk kirurg med Frankenstein-komplex (Ray Milland) letar ny kropp att transplantera sitt eget huvud till när hälsan vacklar. När han vaknar upp efter en akut operation inser han dock att hans huvud transplanterats till en svart mans kropp, vars huvud i allra högsta grad är vid liv. Närmast radikal rulle men också väldigt tidstypisk, och otippat rolig. En absurt lång biljakt med tjogtals kraschade polisbilar sänker tempot till nästan noll – en bedrift! – men det ger en underhållande och dråplig bild av de idiotiska poliserna som är efter den dubbelhövdade rymlingen. I slutändan är det den åldrade, arga, rasistiska Ray Milland som raskt kasseras och filmen får ett abrupt, glatt black power-slut. (Se även The Incredible 2-Headed Transplant (1971).)

The Three Burials of Melquiades Estrada (Tommy Lee Jones, 2005)

Detta moderna westerndrama känns inledningsvis ganska mycket som Lone Star, vilket är toppbetyg i min bok, men snart utvecklas det till något annat, något mer mystiskt. Tommy Lee Jones strapats mot Mexico med en död kropp som enda sällskap påminner både om Swiss Army Man och Bring Me the Head of Alfredo Garcia. Det blir nästan som en resa i både tid och rum. Många bra karaktärsskådisar och fantastiska vyer levererade på utsökt filmfoto.

Zero Days (Alex Gibney, 2016)

Effektiv dokumentär om cyberkrigföring som inte är lika slapp som en del andra av den högproduktive Gibneys alster. Dock många talking heads, och det är alltjämt en hopplös uppgift att visualisera datakod och -virus i film, vilket i det här fallet leder till väldigt generiska Matrix-osande ettor och nollor som flyter omkring i cyberspace – inte särskilt inspirerat. Snarare töntigt. Vi behöver ny visuell representation av kod på film! Men bortsett från det skildrar dokumentären på ett vettigt och rimligt sätt de stora frågorna om ämnet, med utgångspunkt i exemplet Stuxnet.

Så vad göra 2017? Efter att ha övervägt att se filmer med onomatopoetiska titlar (Splash, Roar, Sssssss) eller filmer med färg i titlarna (Nyfiken gul/blå, Colors, The White Dog) går jag back to the basics – det blir ett år av klassiker. Dags att damma av AFI:s topp-100, BFI:s dito, Sight & Sounds jätteenkäter och andra kalenderbitarlistor över filmhistoriens främsta verk igen och börja bocka av. Jag tänker en gång för alla täppa till mina pinsamma kunskapsluckor och utröna om jag blir klokare på kuppen. Krypa till korset och se mer Ozu, Bresson och Tarkovskij. Klämma evighetsrullar som Giant och Dr. Zhivago. Bli bättre på Fassbinder och Visconti. Hur det går redovisar jag i januari 2018!

Just nu på TVdags

Norskt

Norge ordnar blytungt statsministermöte – vill vi se en svensk variant?

22 juni, 2017
Tablåtips 22/6

Bäst på tv i kväll: Sommar-Ernst är äntligen tillbaka

22 juni, 2017
Klipp

Winter is here! Se den episka nya trailern för Game of Thrones säsong 7

22 juni, 2017
Klipp

Trump belönade största väljarinfo-läckan med toppjobb i Vita huset

22 juni, 2017
Trailer

Too soon? Exklusivt på TVdags – Aron Flams nya terror-standup

21 juni, 2017
Tablåtips 21/6

Bäst på tv i kväll: Amanda Kernells briljanta I Will Always Love You Kingen

21 juni, 2017
Nyhet

Rolf Lassgård är tillbaka i Jägarna – nu som tv-serie på C More

21 juni, 2017
Tablåtips 20/6

Bäst på tv i kväll: överraskande kalla kriget-drama knyter ihop säcken

20 juni, 2017
Nyhet

Årets julklapp är redan här! Nu kommer Stranger Things som actionfigurer

19 juni, 2017
Tablåtips 19/6

Bäst på tv i kväll: Finaldags för underbara danska Arvingarna

19 juni, 2017
Tablåtips 18/6

Bäst på tv i kväll: Soran Ismails rasism-dokuserie nu som film

18 juni, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: House of Cards kusliga varning om en farligare Trump

18 juni, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel