Klipp

Hey Violet-släpp i dag – och vilken hemmaplansseger i West Hollywood!

I dag släpps äntligen debutalbumet med Hey Violet, Los Angeles-bandet som osannolikt nog varit i gång sedan 2008. Osannolikt, med tanke på att medlemmarna ännu inte fyllt 20. De gick i mellanstadiet när de började, och släppte ett album i en annan konstellation, under namnet Cherri Bomb,  som 14-åringar.

Jag blev förälskad i Hey Violet när jag såg den här live-videon i våras, och började störtlipa direkt när de kom till refrängen:

Låt mig spalta ner exakt vad det är jag faller för här, när Hey Violet för första gången spelar Break My Heart live (singelsläpp samma dag), och publiken redan kan hela refrängen utantill:

För det första att de är ett underbart popband med en sådan hundraprocentig självklarhet – i hur de komponerar sina låtar, och hur minimalistiskt perfekt de arrangerar dem för scenen (i kontrast till den läckert glitziga lyxproduktionen på skiva), hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt.

Hur minimalistiskt perfekt de arrangerar låtarna för scenen, hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt…

Jag älskar gitarristkillens powerpop-look och rörelser, som den son till Peter Holsapple, Jeff McDonald eller Ken Stringfellow han skulle kunna åldersmässigt (ja, till Holsapple skulle han kunna vara barnbarn). Jag älskar att se kontakten mellan basisten och trummisen, och hängivenheten hos keyboardisten. Och den fantastiska frontpersonen och sångaren Rena Lovelis – och det är nu vi kommer in på det som fascinerar mig mest: kontakten med publiken.

Popvärlden är annorlunda i dag än för 20, 30 år sedan. De största stjärnorna har visserligen samma galet upphöjda kändisstatus i dag, men den känslomässiga barriären mellan dem och publiken, som förr gjorde stjärnorna till popkulturella gudar, är nedriven. I stället finns där en communitykänsla. Publiken ser sin idol som »en av oss«. Och det är så tydligt i videoklippet ovan. Hemmaplansatmosfären i West Hollywood adderar också, men kolla kontakten med publiken, kramarna, närheten.

Popmusik 2017 är något lika starkt och viktigt som 1957, 1977, 1997, men samtidigt något helt annat, ännu större.

Just nu på TVdags

Nyhet

Nu är den här! Kolla in trailern för Netflix-serien The Punisher

20 september, 2017
Tablåtips 20/9

Bäst på tv i kväll: Zackari Wahlström testar livet på 1800-talet

20 september, 2017
Nyhet

Linda Hamilton tillbaka som Sarah Connor i Terminator 6

20 september, 2017
Nyhet

HBO förnyar David Simons The Deuce för en andra säsong

20 september, 2017
Trailer

Alicia Vikander är Lara Croft – se första trailern för nya Tomb Raider

20 september, 2017
Tablåtips 19/9

Bäst på tv i kväll: Luuks Fråga Lund är klassisk public service

19 september, 2017
Pop Culture Confidential

Exklusiv Pamela Adlon-intervju i veckans podd – om Better Things & föräldraskap

19 september, 2017
Nyhet

Lukas Moodysson gör bonnig BUP-dramedy för HBO Nordic!

19 september, 2017
Nypremiär från NonStop Timeless

Den fullkomliga konstupplevelsen – Jane Campions Pianot på bioduk igen

18 september, 2017
Kakfest

Han gör det igen: Roy Fares förför oss i Amerika

18 september, 2017
Tablåtips 18/9

Bäst på tv i kväll: Virtuos Vera Vitali i SVT-dramat Hinsehäxan

18 september, 2017
Kommentar

Hammarby Hockeys webb-tv bjuder på extremt stillastående spel

17 september, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel