Klipp

Hey Violet-släpp i dag – och vilken hemmaplansseger i West Hollywood!

I dag släpps äntligen debutalbumet med Hey Violet, Los Angeles-bandet som osannolikt nog varit i gång sedan 2008. Osannolikt, med tanke på att medlemmarna ännu inte fyllt 20. De gick i mellanstadiet när de började, och släppte ett album i en annan konstellation, under namnet Cherri Bomb,  som 14-åringar.

Jag blev förälskad i Hey Violet när jag såg den här live-videon i våras, och började störtlipa direkt när de kom till refrängen:

Låt mig spalta ner exakt vad det är jag faller för här, när Hey Violet för första gången spelar Break My Heart live (singelsläpp samma dag), och publiken redan kan hela refrängen utantill:

För det första att de är ett underbart popband med en sådan hundraprocentig självklarhet – i hur de komponerar sina låtar, och hur minimalistiskt perfekt de arrangerar dem för scenen (i kontrast till den läckert glitziga lyxproduktionen på skiva), hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt.

Hur minimalistiskt perfekt de arrangerar låtarna för scenen, hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt…

Jag älskar gitarristkillens powerpop-look och rörelser, som den son till Peter Holsapple, Jeff McDonald eller Ken Stringfellow han skulle kunna åldersmässigt (ja, till Holsapple skulle han kunna vara barnbarn). Jag älskar att se kontakten mellan basisten och trummisen, och hängivenheten hos keyboardisten. Och den fantastiska frontpersonen och sångaren Rena Lovelis – och det är nu vi kommer in på det som fascinerar mig mest: kontakten med publiken.

Popvärlden är annorlunda i dag än för 20, 30 år sedan. De största stjärnorna har visserligen samma galet upphöjda kändisstatus i dag, men den känslomässiga barriären mellan dem och publiken, som förr gjorde stjärnorna till popkulturella gudar, är nedriven. I stället finns där en communitykänsla. Publiken ser sin idol som »en av oss«. Och det är så tydligt i videoklippet ovan. Hemmaplansatmosfären i West Hollywood adderar också, men kolla kontakten med publiken, kramarna, närheten.

Popmusik 2017 är något lika starkt och viktigt som 1957, 1977, 1997, men samtidigt något helt annat, ännu större.

Just nu på TVdags

Klipp

Busig cello & skränig kör? Så här kan man också se prinsbröllopet

24 maj, 2018
Nyhet

Smiley! Regina King & Don Johnson i Lindelofs Watchmen-pilot för HBO

24 maj, 2018
Intervju

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det

23 maj, 2018
1933-2018

Philip Roth död – men The Wire-Simon ger liv åt hans ord i miniserie

23 maj, 2018
Recension

5 rätt & 5 fel med Solo: A Star Wars Story – I have a nja feeling about this

23 maj, 2018
Fotboll

Bästa VM-uppladdningen? Här är alla SVT:s VM-krönikor sedan 1982

22 maj, 2018
Recension

Sanningen om de asylsökande som inte ville gå av bussen – nypremiär för viktig SVT-serie

22 maj, 2018
Kommentar

Debattör stoppad igen – SVT:s beröringsskräck med rasism är ett public service-svek

22 maj, 2018
Recension

The Alienist: Bestialiska pojkmord i sekelskiftesmiljö

22 maj, 2018
Trailer

I höst kommer Mowgli – men vem vill se ännu en Djungelboken-version?

21 maj, 2018
Kommentar

Prinsbröllopet: saga eller spektakel? Javisst, och bra tv!

20 maj, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Brittiska Innocent är årets mest perfekta kriminalminiserie

20 maj, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel