Klipp

Hey Violet-släpp i dag – och vilken hemmaplansseger i West Hollywood!

I dag släpps äntligen debutalbumet med Hey Violet, Los Angeles-bandet som osannolikt nog varit i gång sedan 2008. Osannolikt, med tanke på att medlemmarna ännu inte fyllt 20. De gick i mellanstadiet när de började, och släppte ett album i en annan konstellation, under namnet Cherri Bomb,  som 14-åringar.

Jag blev förälskad i Hey Violet när jag såg den här live-videon i våras, och började störtlipa direkt när de kom till refrängen:

Låt mig spalta ner exakt vad det är jag faller för här, när Hey Violet för första gången spelar Break My Heart live (singelsläpp samma dag), och publiken redan kan hela refrängen utantill:

För det första att de är ett underbart popband med en sådan hundraprocentig självklarhet – i hur de komponerar sina låtar, och hur minimalistiskt perfekt de arrangerar dem för scenen (i kontrast till den läckert glitziga lyxproduktionen på skiva), hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt.

Hur minimalistiskt perfekt de arrangerar låtarna för scenen, hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt…

Jag älskar gitarristkillens powerpop-look och rörelser, som den son till Peter Holsapple, Jeff McDonald eller Ken Stringfellow han skulle kunna åldersmässigt (ja, till Holsapple skulle han kunna vara barnbarn). Jag älskar att se kontakten mellan basisten och trummisen, och hängivenheten hos keyboardisten. Och den fantastiska frontpersonen och sångaren Rena Lovelis – och det är nu vi kommer in på det som fascinerar mig mest: kontakten med publiken.

Popvärlden är annorlunda i dag än för 20, 30 år sedan. De största stjärnorna har visserligen samma galet upphöjda kändisstatus i dag, men den känslomässiga barriären mellan dem och publiken, som förr gjorde stjärnorna till popkulturella gudar, är nedriven. I stället finns där en communitykänsla. Publiken ser sin idol som »en av oss«. Och det är så tydligt i videoklippet ovan. Hemmaplansatmosfären i West Hollywood adderar också, men kolla kontakten med publiken, kramarna, närheten.

Popmusik 2017 är något lika starkt och viktigt som 1957, 1977, 1997, men samtidigt något helt annat, ännu större.

Just nu på TVdags

Klipp

Hämningslöst Spielberg-mys i nya trailern för Ready Player One

24 januari, 2018
Podcast

Pop Culture Confidential-special: allt om nomineringarna med Oscar-experten Sasha Stone

23 januari, 2018
Recension

Soderberghs nya serie Mosaic förbryllar – på fel sätt

23 januari, 2018
Kommentar

Hynek Pallas om Guldbaggen-thrillern alla missar

23 januari, 2018
Tablåtips 23/1

Bäst på tv i kväll: Alicia Vikanders Oscarssuccé i The Danish Girl

23 januari, 2018
Lästips

Litteraturens betydelse i Arkiv X – bokhyllan hos CSM dissekerad

23 januari, 2018
Recension

Mardrömmen är tillbaka – Channel Zero är tv-världens bästa skräckserie

22 januari, 2018
Recension

Nytt på HBO: Britannia – Game of Thrones möter Vikings möter Asterix

22 januari, 2018
Tablåtips 22/1

Bäst på tv i kväll: Chockrapport om de oförutsägbara klimatförändringarna

22 januari, 2018
Nyhet

Three Billboards dominerade SAG Awards – här är alla vinnarna

22 januari, 2018
Tablåtips 21/1

Bäst på tv i kväll: Kommer Bron-Henrik att lösa sitt cold case?

21 januari, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sarah Lancashire har blivit den kvinnliga medelålderns portalgestalt

21 januari, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel