Klipp

Hey Violet-släpp i dag – och vilken hemmaplansseger i West Hollywood!

I dag släpps äntligen debutalbumet med Hey Violet, Los Angeles-bandet som osannolikt nog varit i gång sedan 2008. Osannolikt, med tanke på att medlemmarna ännu inte fyllt 20. De gick i mellanstadiet när de började, och släppte ett album i en annan konstellation, under namnet Cherri Bomb,  som 14-åringar.

Jag blev förälskad i Hey Violet när jag såg den här live-videon i våras, och började störtlipa direkt när de kom till refrängen:

Låt mig spalta ner exakt vad det är jag faller för här, när Hey Violet för första gången spelar Break My Heart live (singelsläpp samma dag), och publiken redan kan hela refrängen utantill:

För det första att de är ett underbart popband med en sådan hundraprocentig självklarhet – i hur de komponerar sina låtar, och hur minimalistiskt perfekt de arrangerar dem för scenen (i kontrast till den läckert glitziga lyxproduktionen på skiva), hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt.

Hur minimalistiskt perfekt de arrangerar låtarna för scenen, hur självklart trummisen bara slutar spela före ett break för att ge det maximal effekt…

Jag älskar gitarristkillens powerpop-look och rörelser, som den son till Peter Holsapple, Jeff McDonald eller Ken Stringfellow han skulle kunna åldersmässigt (ja, till Holsapple skulle han kunna vara barnbarn). Jag älskar att se kontakten mellan basisten och trummisen, och hängivenheten hos keyboardisten. Och den fantastiska frontpersonen och sångaren Rena Lovelis – och det är nu vi kommer in på det som fascinerar mig mest: kontakten med publiken.

Popvärlden är annorlunda i dag än för 20, 30 år sedan. De största stjärnorna har visserligen samma galet upphöjda kändisstatus i dag, men den känslomässiga barriären mellan dem och publiken, som förr gjorde stjärnorna till popkulturella gudar, är nedriven. I stället finns där en communitykänsla. Publiken ser sin idol som »en av oss«. Och det är så tydligt i videoklippet ovan. Hemmaplansatmosfären i West Hollywood adderar också, men kolla kontakten med publiken, kramarna, närheten.

Popmusik 2017 är något lika starkt och viktigt som 1957, 1977, 1997, men samtidigt något helt annat, ännu större.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podcast: NY Times-journalisten Amanda Hess dekonstruerar det manliga geniet

20 november, 2017
Kommentar

Oui..! Yesss..! Da da da..! Visst betyder detta att Falsk identitet går all-in på Ryssland?

20 november, 2017
Tablåtips 20/11

Bäst på tv i kväll: Jakten på den kvinnliga kondomen

20 november, 2017
Kommentar

Tröttsamt »alla män är skitstövlar«-tema i Better Things säsong 2

20 november, 2017
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Banantricket i Madam Secretary

19 november, 2017
Tablåtips 19/11

Bäst på tv i kväll: Nypremiären av underbara Kalla fötter

19 november, 2017
TVdags betygsätter tolkningarna

Bluesig Wendin kanaliserar sitt inre sprattel i kvällens Så mycket bättre

18 november, 2017
Kommentar

Banbrytande hbtq-karaktär i Disney-serien Andi Mack

18 november, 2017
Tablåtips 18/11

Bäst på tv i kväll: Säsongsavslutning för Falsk identitet

18 november, 2017
Recension

Thelma: äntligen en kuslig & gåtfull norsk arthouse-rysare!

17 november, 2017
Tablåtips 17/11

Bäst på tv i kväll: Ann-Sofi Sidén – svensk videokonsts okrönta drottning

17 november, 2017
Recension

The Punisher – Marvels tröttsammaste hjälte överraskar med superb Netflix-serie

17 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel